Nallen

Mitt förra besök i Stockholm resulterade bland annat i en nalle från Gröna Lund. Vi två blev varandras ressällskap på tågresan tillbaka till Göteborg. Idag ska vi än en gång ut på resa, då jag ska tillbringa helgen hos Rickard. Nallen ligger för tillfället nerpackad i min väska, men han kommer med all säkerhet att få sitta i min famn så fort tåget börjar rulla. Han och jag ska läsa romaner, skriva poesi och äta choklad. Ensam är stark, men sällskap är ofta mysigt.

Ikväll tillbringar jag och Nallen fem timmar på ett tåg.
På ett tåg till Stockholm. Till Rickard. Kärlek igen.

Vid flertalet tillfälle har jag fått beröm för mina kort. Och lika många gånger har jag fått höra hur beundransvärt det jag skapar är. Det gör mig självklart glad, men samtidigt har jag svårt att förstå vad som är så fantastiskt med mina kort... Visst, jag har material och jag har intresset, men att sätta ihop ett kort kräver inte mycket mer än en gnutta omtanke.



Enkelt kort.

Alla kan göra kort! När man spontant vill sätta ihop ett kort, finns simpla metoder att ta till. Ett vitt papper, färgat papper, klister och en finare penna - det är allt som krävs! Korten ovan är mycket enkelt och jag tog vad jag hade hemma. Något så simpelt som streck kan skapa ett kort med detaljrikedom. Puffkuddar ger en 3D-liknande effekt, som ger kortet djup. Dessa finns att köpa i vilken hobbybutik som helst (eller i vissa fall på rulle på en stormarknad), till en liten summa.

Allt är möjligt, bara man är kreativ!

Solnedgång på en holme, 18 Augusti 2011.

Vi gick där på bron, efter kvällen ute på holmen. Tätt omslingrade och med nyligen berörda läppar. Du och jag. En kväll jag minns. Ett av många ögonblick som jag verkligen har tagit vara på. Det är något speciellt med de där stunderna. Man minns dem länge och man kan leva på dem i en evighet. Ögonblicken man tar vara på. Stunder man aldrig glömmer, som den kvällen där på bron. Hand i hand och med hjärtan som bultade. Att vara levande.

Det är inte bara höstdepressionerna man måste ta sig igenom. Också ett huvud tungt som sten tvingas man släpa runt på. I alla fall jag. Redan i söndags kände jag den där kliande känslan i halsen och sen dess har det bara gått utför. Jag trodde att jag hade nått min förkylnings topp, men i morse tog jag tillbaka den hypotesen. När jag vaknade vid fem, snurrade världen kraftigt. En timme senare gjorde jag ett nytt försök att kliva upp, eftersom klockan skrek så förskräckligt. Jag tog mig till skolan och framåt förmiddagen mådde jag faktiskt helt okej. Det har varit en effektiv dag i skolan, kanske för att jag är medveten om att det måste vara så i och med att jag inte orkar så mycket.


Höst i Göteborg.

Hemma försöker jag kurera mig så gott det går. Min förhoppning är att vara frisk till helgen, då jag ska ta tåget upp till huvudstaden. Att sitta på tåget och låta bli att snörvla är omöjligt, men förhoppningsvis kan jag andas någorlunda normalt. Ett dukande huvud och en näsa som vägrar ta in välbehövt syre gör lätt att man mister energi. Hösten bjuder på en förkylning, vad annat hade jag väntat mig...

Hur många av er har redan åkt på höstens förkylning?
Har ni några knep för hur man ska undvika att bli smittad?

Du som har varit med ett tag kanske minns att jag vid flertalet tillfällen har visat bilder på en viss båt. Den ligger där vid bryggan och är nästan alltid ensam. Men trots det verkar den ha funnit harmonin. Jag blir alltid lika förundrad, när jag ser den ligga där - oavsett årstid.


Den omtalade båten, morgon i september 2011.

Se bilder från tidigare tillfällen, 2010 och 2011.

Hösten övertog scenen med färgsprakande glamour. Bravader och en helt ny upplevelse. På nytt, men samma sak som förra året. Trots det en besvikelse för många. Sommaren fick en knuff i sidan.


Hösten har lämnat spår på fönsterrutan...

När man drar upp rullgardinen på morgonen, möts man av detta; rutorna är svagt tonade av vattnet som har hållit natten sällskap. Ännu inte dag, ännu inte solsken. Men man tvingas ändå se ut genom fönstret, trots att det ibland kan vara svårt att urskilja detaljer. Man ser, om man använder blicken varsamt. Ovanför horisonten skymtar en blå himmel. Tecknet på en ny dag.

Nuet är skrämmande och jag tittar bort. Bort mot en annan tid, som kanske redan har passerat. Passerat lika hastigt som det förflutna. Det förflutna som jag så lätt lever kvar i. Kvar i en annan tid. En annan tid, en tid jag saknar. Saknar. Jag saknar en annan tid.


Saknar en annan tid.

Någonstans mellan nu och då. Jag har svårt att leva i nuet. Det förflutna har passerat och jag undviker att sakna. En tid som inte återstår. Framtiden gör mig förvirrad. Gömd, jag försöker undvika att se. Mitt emellan två tider. Två kapitel, men samtidigt mitt i allt. I mitten. Centrerat på min egen tidslinje. Utan mål. Och ingen ursprunglig startpunkt. Någonstans. Mellan nu och då.

Dagarna bara går och jag försöker med inre viljekraft att ta mig framåt. Skolan går emot mig på många sätt och jag fördriver de flesta dagarna genom att ströva omkring på stan och vänta på nästa lektion. Håltimmarna är ett tillfälle att bli deprimerad på. Det är jobbigt och jag känner hur jag tappar gnistan allt mer. Med det sagt vill jag be om ursäkt för att inläggen inte publiceras så ofta som de borde. Med tanke på mitt mående vill orden inte infinna sig. Tyvärr. Men ni ska veta att jag uppskattar era svar på mina ord, kommentarer och spontana skriverier i min blogg. Tack, ni håller mig uppe.

När det inte riktigt fungerar.

Kvällens skapelse

Kortmakeriet ligger orört och inspirationen är svår att nå. Ett faktum och det gör mig frustrerad. Kanske var det viljan som fick mig att skapa ikväll, trots motgång. Det har tagit sin tid att göra kortet och jag är nöjd med många detaljer, men också missnöjd med kortet i sin helhet. Framsteg och bakslag, en del av skapandets process. Men jag har i alla fall gjort ännu ett kort och på så sätt lugnat min samvete.

Mina kort hittar du här, till försäljning.

Dagens enda lektion slutade med att jag blev förbannad och lämnade skolan en halvtimma tidigare. Frustration och irritation, ett vanligt mående i dessa tider. Skolan fungerar inte och det beror på att ansvariga inte lever upp till det de får betalt för. Synd och skam. Konsumtion blev min tröst, en dålig vana jag har fått. Att fika var dock inte dagens utväg. Istället konsumerade jag en hundralapp på InEx. Efter det vill jag inbilla mig att det kändes aningen bättre...


Nytt designark, pärlor och tillbehör.

Hur hanterar du negativa känslor?

När beskedet om håltimmen kom, blev jag först frustrerad. Tre timmar att fördriva och det är ingen direkt tid att hinna åka hem på. Jag beslutade mig därför för att ta en fika, fördriva mina tre timmar på ett mysigt café tillsammans med en bra bok. Till min stora förvåning fick jag sällskap, något som bestämdes på båten in till stan i morse. Där träffade jag Katja och fick då chansen att övertala henne att följa med.


Fika i Haga.

Vi hade väldigt trevligt. Satt på ett mysigt café i Haga och delade på en stor kanelbulle. Hon hade skolarbete att göra och jag nöjt av ett skönlitterärt verk. Det var verkligen trevligt, inte lika ensamt som om jag hade suttit där själv. Jag erkänner att jag mådde aningen illa, när jag lämnade caféet, men det var absolut värt det - godaste kanelbullen på länge.

Höst, 2010-09-30

Jag kämpar med att hantera mig själv, den där ångesten som så lätt tar min hand efter sommaren. Hösten är här. Det märks framför allt på vädret, men också på mitt mående. Jag försöker tänka positivt. Hösten är en vacker årstid och nu får man chans att ännu en gång njuta av varma sockor, filmkvällar, varma drycker i favoritkoppen och snygga höstskor. Trots att jag försöker ha gnistan kvar, tvingas jag känna mig besegrad av dimman som höstens framfart har skapat.

Någon mer än jag som har svårt att hålla humöret uppe?

Helgen har jag tagit vara på - på bästa sätt! En helg hos R i Stockholm kan inte misslyckas, oavsett hur vår relation ter sig. Distansen känns och det är skrämmande. Att vi fick en lyckad dag på Gröna Lund gjorde definitivt kärleken starkare. Jag var glad, när jag åkte från huvudstaden igår kväll.


En dag på Gröna Lund. Vi åkte bland annat nyheten; Twister, bergbanan i trä.


Jag kom in gratis och fick dessutom ett VIP-åkband utan att behöva betala en enda krona.
En liten förmån, eftersom jag har jobbat inom Lisebergskoncernen denna sommar.


Jag och R.

Det var tur att han var med, speciellt efter vår åktur i Katapulten. Jag trodde att den var precis som Uppskjutet på Liseberg, men där hade jag fel. Hög hastighet rakt upp i luften. Sen satt vi kvar där - och jag drabbades av panik. Jag kände hur benen började skaka och jag trodde på fullaste allvar att jag skulle svimma. (Lyckligtvis var jag klok nog att inte titta ner.) När vi i rusande fart äntligen nådde marken igen, skakade jag som ett asplöv. Då var R där och höll om mig. <3


En fantastisk solnedgång över huvudstaden.

En underbar helg! I slutet av månaden åker jag upp igen. Jag längtar redan. Tågresorna är inte jobbiga, inte när man vet vem som väntar på stationen.

Jag försöker ha en positiv inställning till den vardag jag befinner mig i. Alla kan göra misstag och man måste kunna förlåta. Men jag vet inte om jag orkar ha överseende med stökiga elever, lärare som är ignoranta och inte kan göra sitt jobb, själviska vänner som lämnar en och skolarbete som inte tillfredsställer. Jag vet hur livet kan vara och jag vet att vardagen jag befinner mig i nu inte är något jag vill uppleva länge till.
Lektionen idag var inte mycket till nytta. Materialet vi tilldelades var uselt och till ingen hjälp alls. Jag kunde lika väl ha åkt hem, men var istället lydig och stannade kvar. Att skolka på måndagarna känns lockande, men jag står ut. Att gå till skolan varje dag tar emot, men jag åker ändå. Trots att det känns jobbigt, gör jag vad som är rätt. Vad som förväntas av mig, trots att jag egentligen inte har lust.


Dagens utväg blev en fika.

Irritationen är oundviklig. Idag orkade jag inte med folks arroganta beteende och det slutade med att jag vände på klacken och styrde stegen mot Haga. Där satte jag mig på ett fik, försökte njuta av en kaffe mocka och väntade på att båten hem skulle gå. En ganska okej utväg, men fikakontot kommer med all säkerhet att slå i höjden om det fortsätter i samma stil.

Jag spenderar flitigt mina pengar. I stort sett varje dag tar jag upp den där plånboken och lämnar ifrån mig sedlar och mynt. I utbyte får jag ett kvitto på att jag antingen har handlat lunch, ännu en kaffekopp, kläder eller hobbymaterial. Jag börjar slösa, men det är liksom en skön känsla att få köpa det jag vill. Pengarna från sommarens arbete sitter säkert förvarat på ett sparkonto - en del av beloppet i alla fall. Jag måste ju få leva i efterhand för sommarens hårda arbete - och jag gör det med råge.


Nya papper, kanske framtida julkort...
(Katten skulle bestämt vara med och göra skärpan suddig.)

Jag skulle egentligen bara gå in i butiken för att köpa ett praktiskt hjälpmedel och kom därifrån med fler dekorationspapper. Dessa ska användas till årets julkort. Jag tycker att det är svårt att skapa kort till denna högtid, men i år vill jag verkligen försöka. En fördel är ju då om jag har material. Dessa oskyldiga förklaringar, alltid.

Utkikspromenaden, 2010-01-16

Små kärror har alltid varit en av mina svagheter, speciellt när jag har en kamera nära till hands. Jag bara måste få en bild på den söta skapelsen att spara i arkivet. Bilden ovan är fortfarande en klar favorit och jag ska spara och värna om den väl. Det är alltid lika roligt att kunna se tillbaka, återuppleva minnen, än en gång bli stolt över vad man lyckades fånga med kameran och det bästa av allt; kunna se framstegen man har gjort som fotograf - om man så bara är amatör, som jag.

Regnet är bestämt och så också jag med min inställning. Det går trögt framåt och jag försöker ta en dag i taget. På fredag åker jag till R för att tillbringa helgen hos honom i huvudstaden. Jag längtar, det har jag gjort konstant under de senaste dagarna. Det är antagligen därför som jag mår som jag gör och endast konstaterar höstens ingång. Saknaden i kombination med att jag inte riktigt trivs med tillvaron sätter gränserna för vad jag orkar ta till mig. De negativa känslorna och de dystra tankarna tar lätt över...


Regnet pussar på rutan.

Dagen har varit spontan och haft sina vändningar var om vartannat. I morse lämnade jag sängen tidigare än väntat och det med förhoppning om att hinna se ett avsnitt av Beverly Hills 90210. Dock var det mer att göra än jag hade trott och avsnittet väntar nu på att bli sett. Hur gott om tid jag än har, lyckas jag alltid bli försenad -  så också denna morgon. När jag fem minuter innan bussens avgång tog sällskap med stora vägen, såg jag bussen komma körandes. Att springa kändes inte lönt och jag började därför genast planera huruvida jag skulle hinna till min lektion. Orken var knapp, men kom tillbaka i samma stund som ännu en buss svängde in på hållplatsen. Men när jag väl kom till skolan, fanns det inte mycket att göra där. Skolans datorer fungerade inte och dagens redovisningar blev förflyttade till morgondagen. Så det var bara att åka hem igen. Det kan tyckas onödigt, men jag skulle ju ändå åka från mamma till pappa.

Nu sitter jag i vardagsrummet ute på ön och njuter av att höra regnet pussa på rutorna. Snart är min spaghetti färdig och då ska jag tillsammans med den se på det där efterlängtade avsnittet av min favoritserie, Beverly Hills 90210.

Vad har ni för er idag?