Något som jag gör varje dag är att värdera min tid. Jag överväger alltid huruvida jag borde stanna kvar i stan eller åka hem i förhållande till vad jag vinner och vad jag förlorar. Det handlar om tid och pengar - alltid. Mitt mående kan många gånger vara en oberoende faktor i min inre diskussion, något som jag ofta får ta konsekvenserna av sedan. Att vara kvar i stan (och i princip driva omkring utan mål i diverse butiker) bara för att "vinna tid" är något som jag ofta försöker ta ställning till; egentligen borde man kanske åka hem och få lite fritid samt stoppa i sig riktig mat, men i lägen då tiden värderas högre än ekonomin är en rundtur på stan ganska lockande. Alltför många gånger har jag insett att jag inte mår bra av att försaka min tid på onödiga aktiviteter. Samtidigt är det ju bortkastad tid att åka från stan för att sedan åka tillbaka in till ett evenemang. Att värdera sin tid kräver att man reflekterar utifrån många aspekter och i mitt liv pågår diskussionen var och varannan dag.

Idag insåg jag en sak, faktiskt. Mitt i alla mina planer och värderingar hit och dit blev jag - självklart - tvungen att strukturera om min dag. Fikan som det var tal om blev inte av och det betydde att jag hade timmar att spendera på annat håll. Att vara kvar i stan med en kurrande mage och med en påse blöta träningskläder var inte heller lockande. Dessutom var jag klok nog att inse att jag skulle må så mycket bättre om jag fick komma hem, slappna av och äta riktigt mat. Det var också så det blev. Jag tog beslutet att åka hem och senare visade det sig att det var rätt beslut. L var också på väg hem och nu har vi båda fått i oss middag. Ett extra plus är att jag kan ta sällskap med L in till stan och undvika att inte stöta på henne inne på det större evenemanget.
Att jag undviker att träffa på Herr Ensamhet är också befriande.

Att värdera sin tid är inte alltid rätt, men man borde i första hand lyssna på sin kropp; den brukar veta bäst.