Ni var många som uppmuntrade mig till att ha på mig den lila klänningen på min studentdag och för det vill jag tacka. Jag vet mycket väl att man ska vara egen och det är något jag har strävat efter större delen av mitt liv. Det känns som att jag har hittat min roll, hittat vem jag är – i alla fall för det mesta – och jag lär mig varje dag att trivas och acceptera vem jag är. Er uppmuntran betyder därför mycket – tack.

Jag vet hur svårt det kan vara att stå för vem man är och låta sig ledas av det som känns rätt inombords. Under ett år eller två tappade jag tron på värdet av att vara egen och för det fick jag sota; jag behandlades inte rättvist och jag kunde heller inte försvara mig. Så här i efterhand är det tydligt, men just då kände jag mig mer eller mindre förvirrad… och övergiven – av mig själv.

På min studentdag kände jag mig fin. Tack vare att jag valde en klänning som jag trivdes i gjorde det mig det samma att den inte var vit och det spelade ingen roll om det var så att någon av diverse skäl fick för sig att jag var knasig – jag ville ha det så, med lila klänning på; jag vågade vara egen. Och det kändes som sagt bra, jättebra. Jag kände mig stark, självständig, egen – en känsla som övervinner alla andra. För som egen kan man styra över sig själv och på så sätt blir man en själ med frihet, en fri ande.

Tack.