Jag försöker att fokusera på inställningen. Livet, och i detta fall jobbet, blir så mycket lättare med en sunt och förnuftigt synsätt. Det är dock svårt, förståeligt nog. Tanken på att befinna sig på jobbet, vägen dit och även timmarna efter att jag har slutat får kroppen att spänna sig till det yttersta. Jag kan inte slappna av, främst för att jag inte känner trygghet på min arbetsplats. Det handlar egentligen inte om att någon är direkt elak; min kollega med dålig attityd är bara att acceptera och jag försöker att undvika att ta hennes ord personligt. Det är känslan som spökar, känslan som säger att jag är konstant bevakad och att mina kollegor och chefer ser varje steg jag tar – i synnerhet mina felsteg. Det börjar kännas lättare, självklart, men jag får ingen energi eller livskraft av att vara på jobbet – vilket i sin tur sätter för stor press på de lediga timmarna som jag faktiskt har lite då och då.