Platsen utgör fara
Jag kryper in i vinterjackan och minns tiden på caféet. Där finns inte längre känslan, mer en bild - en konkret varning - på att platsen utgör fara. Jag har inte varit där sedan dess. Det finns liksom inget behov, ingen anledning. Samtidigt vill jag få ett avslut, som jag nog inte kan få. Tiden får liksom göra sitt; läka såren.
Det har gått ett år sedan jag först satte min fot på caféet i ett av Stockholms finare områden. Då trodde jag inte att vintern skulle bli så kylig, kall, isig och mörk. Lyckligtvis kom jag därifrån med äran och självkänslan i behåll, aningen tilltufsad ska tilläggas. Känslan av obehag finns idag inte med mig, men där finns minnen som liknar caféet med en landmina; ett område redo att explodera och rasera omvärlden när som. Jag vågar inte åka dit, istället låter jag tiden göra sitt.
Ni ska ha tack för det fina stöd som ni gav mig under tunga månader i början av året. Orden från er värmde i kylan.
sv: tack så mycket! :)
Du skriver väldigt bra
Åh du är så himla duktig på att skriva!
sv: tusen tack för dina ord finaste du!
kramisar till dig♥
Du är värd varenda ord gumman <3
Svar : Tack så jätte mkt! Det ska bli spännande! Många kramar till dig! :)
Tack så mycket!
Tack detsamma. Även om det gör lite ont i mig att veta hur dåligt du mådde under tiden på caféet.
Vi har bra karlar (vi har tagit lite beslut på vår front här i västerås i alla fall :) )
Jo det har du rätt i. Man lär sig mycket av att tänka mycket.
kramar
Hemskt ;(
Vilket hotell jobbar du på?? Vad vill du läsa?? Nu har vi en vacker december att se fram emot med alla ljus=))
sv: ja, det är fin egenskap. kram x
Vännen! Om du tror att det skulle va bra att gå dit för att få nåt slags "avslut" så kan jag följa med dig om du vill. Märker att det här satte sig väldigt hårt på dig.
Kram!
Sv; Tack så mycket gumman <3
SV: Tusen tack!!
Tackar :)
alltså du skriver så himla fint!!
