Det kan ta upp till två veckor innan ledsamheten släpper. När den väl gör det upplever jag enstaka dagar med sinnesro i kroppen, för att sedan slungas vidare till dagar av mindre lycka. Det är omtumlande, men samtidigt vardag. Jag trodde att känslan skulle passera, att tillvaron skulle bli till det bättre och att jag skulle kunna ta mig vidare med lättare sinne. Tydligen inte. Det känns som ett bakslag.

Tillvaron hade känts mer hoppfull om jag med enkelhet kunde sätta finger på vad det är som får mig att falla. För mig är det än så länge oklart och jag är inte säker på att någon annan heller kan förklara det för mig... Jag försöker finna verktyg för att tidigare kunna ta mig ur min svacka, men det tar emot att ens försöka när motivationen är låg. Soffan, filt, favoritserien och något gott att äta lockar mer än att utsätta mig själv för något som skulle kunna leda till att känslorna av obehag kommer närmare.

Det sägs att motion kan hjälpa mot nedstämdhet, men jag tycker inte om att promenera ensam. Träning sägs ge kroppen de ämnen som är resultatet av lycka, men jag tycker inte om att känna mig tjock i jämförelse med övriga på gymmet. Det sägs att solljus är nyttigt för kropp och sinne, men jag är rädd för att bli betraktad av medmänniskor. Skygg, det är vad jag har blivit; vad jag blir när känslan inombords inte vill samarbeta.

Hur lång tid kan en känsla hålla i sig? Den borde ju släppa - för gott - förr eller senare...