Jag ler inte självklart
Jag vill skriva till er, men här är läget ostabilt. Jag finner inte ro i tillvaron och jag ler inte självklart. En uttjatad harang, man kan tycka att det borda vända - någon gång.
Min sinnesstämning är ostabil och jag har svårt att planera mina dagar. Ska man utgå från att dagen blir tung eller ska man behålla en positiv inställning och bli besviken av sanningen? Jag vill så gärna hoppas att jag får gjort det jag borde; att jag får läst den där kurslitteraturen och diverse artiklar, att disken sedan dagar tillbaka blir ren och att jag dessutom hinner gå en promenad innan mörkret faller. Men dagen slutar sekunderna efter att jag har klivit ur sängen.
Istället för allt jag borde göra sitter jag i soffan och gör ingenting. Frukost i lugn och ro som jag väl medveten unnar mig - sedan ska jag ta tag i livet. Efter frukost ska jag bara mysa lite till, för jag har ingen lust till något just nu. Sedan är klockan en bra bit över lunch och jag ångrar att jag tog dagens tidigare beslut. Det dröjer ytterligare två timmar innan jag har hanterat mitt misslyckadande. Därefter är det bara några timmar kvar av dagen, innan kvällen kommer. Kanske får jag läst en timme - förutsatt att jag har ro i kroppen - och sedan är det kväll. Med kram från R, middag, häng vid datorn eller teven, med tankar på annat håll och så den där gnagande känslan inombords. Ångest? Jag ångrar i alla fall att dagen bara passerade förbi.
Men imorgon är en ny dag, en ny vecka, snart en ny månad. Då tar vi nya tag, eller? Men jag vet inte, för känslan har varit likt den som var igår det senaste året. Jag vill tro att det blir bättre, ibland, men sedan faller jag igen. När ska det ta slut? Jag ler inte självklart, inte som jag gjorde förut. Förut då jag var ung, oerfaren och lyckligt ovetande om vad verkligheten är.
Min sinnesstämning är ostabil och jag har svårt att planera mina dagar. Ska man utgå från att dagen blir tung eller ska man behålla en positiv inställning och bli besviken av sanningen? Jag vill så gärna hoppas att jag får gjort det jag borde; att jag får läst den där kurslitteraturen och diverse artiklar, att disken sedan dagar tillbaka blir ren och att jag dessutom hinner gå en promenad innan mörkret faller. Men dagen slutar sekunderna efter att jag har klivit ur sängen.
Istället för allt jag borde göra sitter jag i soffan och gör ingenting. Frukost i lugn och ro som jag väl medveten unnar mig - sedan ska jag ta tag i livet. Efter frukost ska jag bara mysa lite till, för jag har ingen lust till något just nu. Sedan är klockan en bra bit över lunch och jag ångrar att jag tog dagens tidigare beslut. Det dröjer ytterligare två timmar innan jag har hanterat mitt misslyckadande. Därefter är det bara några timmar kvar av dagen, innan kvällen kommer. Kanske får jag läst en timme - förutsatt att jag har ro i kroppen - och sedan är det kväll. Med kram från R, middag, häng vid datorn eller teven, med tankar på annat håll och så den där gnagande känslan inombords. Ångest? Jag ångrar i alla fall att dagen bara passerade förbi.
Men imorgon är en ny dag, en ny vecka, snart en ny månad. Då tar vi nya tag, eller? Men jag vet inte, för känslan har varit likt den som var igår det senaste året. Jag vill tro att det blir bättre, ibland, men sedan faller jag igen. När ska det ta slut? Jag ler inte självklart, inte som jag gjorde förut. Förut då jag var ung, oerfaren och lyckligt ovetande om vad verkligheten är.
Om svidande kritik
Kritiken svider och jag har så väldigt svårt att hantera den. Jag tar orden personligt - de är ju riktade till mig och mitt jag. Jag vill skrika "Håll käften!" och få de med vassa tungor att tystna. Men jag är inte sådan, det är inte så jag är och jag vill inte vara elak. Bara för att jag tar illa upp av en medmänniskas (som jag upplever det) påhopp betyder inte det att jag också ska bete mig illa. Man ska föregå med gott exempel - så ofta man kan.
Det ska tilläggas att dessa ord med egg till största del kommer av ovissheten. Jag hade dock önskat att de med vassa tungor istället för att utgå från en uppfattning istället hade frågat mig - på rätt sätt och utan att döma och kommentera mitt svar på ett överlägset sätt - och på så vis hade kunnat få min version om vad det är i mitt liv som får mig att resonera som jag gör.
Det ska tilläggas att dessa ord med egg till största del kommer av ovissheten. Jag hade dock önskat att de med vassa tungor istället för att utgå från en uppfattning istället hade frågat mig - på rätt sätt och utan att döma och kommentera mitt svar på ett överlägset sätt - och på så vis hade kunnat få min version om vad det är i mitt liv som får mig att resonera som jag gör.
Solig lördag
Jag har haft en skön, solig lördag tillsammans med R. Vi tog en promenad i det fina vårvädret och begav oss sedan till centrum för att handla. Vi var båda trötta efter att ha varit ute i en och en halv timme och unnade oss därför varsin glass när vi traskade hemåt med matkassarna. Väl hemma kokade jag mig en kopp te och känslan inombords fortsätter att vittna om harmoni.
Tekokaren används flitigt
Anteckningsbok från Pip Studio
Min nya anteckningsbok från Pip Studio (pipstudio.com eller i bokhandeln)
Som många av er vet har jag en förkärlek för ord. Jag älskar att skriva för hand och gör det dagligen. Ännu bättre blir det när orden skrivs i en vacker bok med omtyckt penna. På bilderna ovan ser ni den anteckningsbok som har ersatt min gamla, den jag har skrivit i de senaste två åren.
Vår och oförklarligt lätt sinnesstämning
Vår! Det är officiellt vår, i alla fall enligt almanackan. Det infinner sig en oförklarlig glädje inombords och det är en välkommen känsla. Jag har svårt att finna sinnesro, men lyser upp i och med den nya månaden. Med våren kommer hopp, vilket jag tror skrevs också i fjol. Hoppfullt - en oerhört välkommen känsla.
Hoppfullt, bild från i mars 2012
