Jag har de senaste åren funderat på att bli blodgivare, men har alltid haft en anledning att inte ens ta första steget. Efter att på skämt ha fått en spark i baken av en familjemedlem gick jag och R tillsammans till en Blodgivarcentral här i Stockholm. Vår första gång var för en månad sedan och då fick vi endast lämna blodprov och prata med en sköterska. Förra veckan gick R dit för att lämna blod för första gången och sedan dess har jag avundats hans pin som han så malligt visat upp. Igår gick jag till Blodcentralen själv, detta efter att ha försäkrat mig om att R mådde bra efter sitt besök. Jag var dock väldigt nervös - och aningen rädd ska erkännas. Jag gillar inte nålar, speciellt inte de i storlek av den jag hade i min arm igår, jag är allmänt hypokondrisk och tycker det är obehagligt att känna mig svimfärdig. Självklart gick jag dit med inställningen att jag skulle svimma.

Att lämna blod gick faktiskt bra. Jag svimmade inte, jag mådde inte dåligt och kände mig inte annat än frusen efter att en påse på fyra och en halv deciliter hade fyllts med mitt blod. Tanken får mig dock att rugga tillbaka också nu i efterhand. Efteråt fikade jag i lugn och ro i väntrummet och blev dessutom mött av en omtänksam sambo. R hade köpt en dricka och chokladbit till mig, ifall jag skulle bli svimfärdig på vägen hem. Allt gick dock bra och förutom lite huvudvärk och trötthet mådde jag bra.

Dagen efter känner jag mig dock inte på topp. Tröttheten håller i sig, illamåendet är närvarande, huvudet vill inte vara med och sinnesstämningen är låg. Antar att jag har kraschat, något som inte bara beror på blodgivningen. Imorgon är en ny dag och förhoppningsvis mår jag bättre då.