Jag har läst fyra terminer av sju på socionomprogrammet och först nu, under min femte termin, möter jag det verkliga sociala arbetet. Sedan igår gör jag min verksamhetsförlagda utbildning på en kommuns beroendeenhet, där klientelen på ett eller annat sätt kan anses ha ett bruk, riskbruk eller missbruk av främst alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Efter två dagar vill jag påstå att jag trivs bra. Det känns bra - och för mig är det väldigt viktigt!

Något av det jag var mest rädd för i samband med att gå ut på praktik var att inte känna mig trygg i det nya sammanhanget. För mig är det så viktigt att känna samhörighet, trygghet och gemenskap i min vardag, vilket jag har tidigare erfarenhet av inte alltid är så självklart... Under mina två dagar har jag gått tillsammans med en av mina två handledare och jag beundrar henne så, på många sätt. I mötet med mig, men också i mötet med klienter, är hon professionell och samtidigt personlig. Hon inkluderar mig i sitt arbete och hon gör det på ett ödmjukt sätt. Hon förväntar sig inget av mig, bara att jag är nyfiken och vill lära mig, och hon ser det som självklart att också jag är insatt i alla moment. Det praktiska sociala arbetet är nytt för mig, men det ska medges att jag känner igen en del av arbetet ute på fältet från utbildningen i skolan.

Det som framför allt känns bra efter dessa två dagar är att min handledare bemöter mig med ett leende, är villig att lyssna och verkar tycka det är roligt att ha mig där. Dessutom förmedlar hon ett lugn, vilket gör att stress och oro känns obefogat - trots att situationen på alla sätt är ny och aningen skrämmande. Imorgon väntar nya utmaningar!

Tack för att du läser, kära läsare.