Jag ser mig själv som driven, framåt, social, modig och handlingskraftig. Det har dock vid flera tillfällen under mina veckor som sommaranställd socialsekreterare uppstått situationer då jag har ifrågasatt synen på mig själv. Orden som jag inleder detta inlägg med stämmer inte alls in på mitt beteende alla gånger, i synnerhet inte när det kommer till telefonen. Jag har nämligen en aning telefonskräck.

Att ringa till personer som jag inte känner har under hela mitt liv varit något jag bävat för att göra. När jag var liten och ringde hem till kompisar för att fråga om vi skulle leka var jag alltid rädd för att kompisens förälder skulle svara. Oftast var det ju en vuxen i familjen som svarade och det var inte alls något som gladde mig. När jag blev äldre och själv behövde ringa till banken, Skatteverket eller sjukvården fanns rädslan fortfarande med mig, men det ska erkännas att jag blev allt modigare.

Och så har jag nu fått en anställning på en myndighet. Jag insåg ganska snabbt att jobbet som socialsekreterare till stor del handlar om att ringa personer man inte känner - både klienter och andra professionella. Och så är det den där jourtelefonen. Telefonen som vi under sommaren har en gång i veckan. Telefonen som är öppen under hela dagen och kan ringa när som helst. Vad som väntar i luren är aldrig förutsägbart och min största rädsla är att behöva prata med en mycket förtvivlad anhörig och att inte kunna ge denne några svar.

Jourtelefonen har varit mitt ansvar under några dagar denna sommar. De första gångerna jag skulle ha den var jag nästan gråtfärdig! Men vet ni vad? Det har faktiskt gått bra. Jag har faktiskt gjort bra och jag har kunnat komma med svar. Någon anhörig har jag ännu inte pratat med, men jag har inte samma rädsla inför ett sådant samtal. Jag har fått bekräftat att jag kan, att jag inte behöver vara rädd. Mina kollegor visar väl att de backar upp mig, att de tror på min förmåga att ta mig an arbetsuppgifterna som jag tilldelas och de har vid upprepade tillfällen sagt att det är helt okej att inte veta allt, att det är okej att ringa tillbaka efter att ha frågat sina kollegor. Det känns tryggt.

Telefonskräcken har varit en utmaning för mig, men att övervinna skräcken har också fått mig att växa. När det kommer till att ringa samtal upplever jag ofta motstånd och jag kan då inte betraktas som driven. Men när samtalet väl pågår är jag framåt och social, och kanske också lite modig. Det är den där handlingskraftigheten som gör det, ovilja att vika mig för min egen rädsla och plikttrogenheten som får mig att ta mig an tilldelade arbetsuppgifter trots att det känns jobbigt. Jag litar på min egen förmåga och jag har på denna arbetsplats insett att jag också kan lita på min närmaste chefs förmåga att bedöma huruvida arbetsuppgiften, exempelvis ett telefonsamtal, är en lämplig uppgift för mig.

Ni ska bara veta hur mycket jag har växt som person (och som professionell) under dessa veckor som sommaranställd inom mitt kommande yrkesverksamma fält!