Semestertankar om reumatismen

11 - juli

Denna semester är jag extra trött. Det var jag redan innan sommarledigheten tog vid. Nog hela juni. Kanske även större delen av maj, jag minns inte. Det är inte bara min mentala energi som är slut. Också kroppen är trött, inte specifikt leder men visst är det dem jag känner av. Fötter som är trötta utan giltigt skäl. Händer och handleder som inte riktigt orkar skriva längre dagboksanteckningar (för hand). Höfter som känns orimligt trötta efter en timmes promenad.

 

Det får mig att tänka på reumatismen och på hur sjuk jag faktiskt var där på hösten 2021. Att jag kanske kan bli så dålig i lederna igen. Att nuvarande medicinering till stor del förhindrar att min sjukdom är påtaglig. Att jag antagligen kommer att insjukna på nytt om jag avstår medicinen. Att det är förknippat med ett livsval (att försöka få fler barn). Jag är ännu inte redo att fatta ett beslut. Därför låter jag vården tillfälligt fatta beslutet åt mig.

 

Det är riktigt besvärligt att leva med en kronisk sjukdom. Framför allt om man har sådana påtagliga besvär om man inte tar sin medicin och valet mellan att ta medicinen och inte kunna bli gravid igen och att ta en paus med medicinen och kunna få ett till barn. Jag förstår att det måste kännas riktigt tufft! Jag har ju den otroliga förmånen att ha fått bli mamma till fyra underbara barn, som nu har hunnit att bli vuxna. Mina problem med lederna kom inte förrän efter att alla mina barn hade kommit till världen. Idag har jag flera olika mediciner för att jag ska ha en dräglig vardag utan alltför hemska smärtor. Jag bestämde mig för länge sedan att jag måste lyssna på min läkare om hur min medicinering ska se ut. Jag har samma inställning kring min sjukskrivning att det är min läkare som ska säga när jag är redo att arbeta igen och inte jag själv.
Hoppas du får en riktigt fin och mysig söndag! Kramar 💖

Så jobbigt att känna sig så slut i kroppen, oavsett reumatism eller ej. Jobbigt att du känner av det så pass, skönt att du åtminstone får bra medicinering så det lindras något. Trist gällande barnfrågan, alltid svårt det där då man gärna ser efter sig själv emellanåt också. Många kramar till dig <3