Det har gått fem veckor sedan vi återgick till vardag efter lika många veckors sommarsemester. Lillen är fortfarande ledsen vid lämning; han är gnällig, ynklig och vissa morgnar sträcker han ut en liten hand efter mig. Älskade lilla vän. Jag kämpar på i en vardag som egentligen borde vara trivsam, men som överskuggas av trötthet. Jag är en trött småbarnsförälder som inte finner ro när tillfälle ges. Jag som älskar mitt jobb som socialsekreterare möts just nu av klienter som tydligt uttrycker sitt missnöje. Reumatismen gör sig påmind, det gör mig frustrerad.

En vecka in i september har vi även fullt sjå med att hålla vår trädgård i presentabelt skick. R är ambitiös och kör med gräsklipparen varannan helg. Samtliga helger tillbringar vi i trädgården för att plocka fallfrukt och plocka frukt från grenarna. Äppleträden ska få vattenskotten klippta innan vintern kommer. Sen var det den där sylten som ska kokas, äppelmoset som bör lagas och kakorna som bör bakas av frukten som vår trädgård ger. Jag hinner inte. Det känns synd att kasta, men tiden är just nu begränsad.

Idag tog vi delvis en paus från fixet hemma och åkte på en mindre utflykt. Vi åkte till ett friluftsområde där vi satt på en filt intill en större sjö och mumsade kaffe och smörgås. Det var trivsamt. På vägen hem stannade vi vid en handelsträdgård och köpte med oss lite perenner till utvalda planteringar i trädgården. Vi köpte även en blomstergrupp som nu tronar med sin skönhet på trappen till vårt hus. Jag är nöjd!

Höstig blomstergrupp på vår trapp.