Under hösten, tre år efter att jag fick diagnosen ledgångsreumatism, valde jag att sluta ta en av mina mediciner. Cellgiftet. Att ta sprutan varje vecka gav mig ångest. Jag hamnade allt oftare i att jag inte ville ta sprutan och sköt fram det till morgondagen. Jag frångick alltså min ordination mer än en gång... Med den ångest jag upplevt mer frekvent sedan sommaren kände jag behov av att göra en förändring. Huruvida jag skulle ta min medicin eller inte var något jag själv kunde styra. Jag upplevde känslan av att delvis ha återtagit kontrollen över min tillvaro och mina möjligheter att själv få välja.

 

Självklart hade jag innan avslutad medicinering pratat med vården. Det där giftet hade jag sedan start velat bli av med. När jag var som sjukast i samband med att jag insjuknade, fick min diagnos och väntade på att ordinerade läkemedel skulle ge effekt, var cellgift en medicin som vården rekommenderade starkt. Redan då, när jag blev sjuk, hade vi dialog om huruvida jag hade en önskan om att bli gravid. Då, för tre år sedan, var det inte läge för oss.

 

Nu, idag, är det inte heller aktuellt med fler barn. Men kanske längre fram, om jag får önska. Nu, när jag har avslutat ordinationen av cellgifter, är valet om fler barn vårt - inte för vården att fatta. Och det känns skönt. Under senhösten har min ångest avtagit. Jag vet inte vad det beror på, men kanske har känslan av att jag kan fatta egna val i livet varit bidragande till ökat mentalt välmående.

 

Just nu mår jag bra i min sjukdom. De symptom som jag upplever är varken värre eller mindre påtagliga jämfört med när jag tog sprutan med cellgifter. Det får mig att undra om medicinen hade/har någon effekt alls. Samtidigt är jag tacksam för all den vård som jag har fått och har möjlighet att få med anledning av min sjukdom. Så sjuk som jag var hösten 2021 vill jag inte behöva bli igen, det var en utmanande och begränsande tillvaro.