Vardagen går i ett och jag får sällan tid att ta det där djupa andetaget. Det är sällan tyst runt omkring mig. Och är det tyst så är tröttheten överhängande eller klockan alltför sent... Gråa februari börjar ta ut sin rätt; energin sinar. Jag förundras över och finner mig själv spricka upp i ett leende när en blygsam men självsäker vårsol skiner in genom vårt köksfönster en söndag vid lunchtid. Jag skyndar mig dit för att njuta av sol i ansiktet, av en kopp kaffe och kaka - och av tystnad. Jag finner tystnad och ro en söndag då jag medvetet valt bort att följa med R och lillen på äventyr. Bara för att få vara hemma. För att vara just hemma och göra sånt som hör hemmalivet till; ni vet, köra en tvättmaskin, dricka kaffe med ro, slappa en stund på soffan, finna stund för kreativitet... vara ledig. I söndags fick jag en stund av tystnad, kanske två timmar knappt, och det räckte väl för att jag skulle ladda om batterierna.


Uppskattad stund en söndag i februari.

Den där tystnaden och avsaknad av tider att passa upplever jag sällan. Just därför var den där stunden en söndag lite extra värdefull. Jag känner tacksamhet över det jag har, verkligen.