Jag som älskar hösten finner den snarare oroande. Inte av någon särskild anledning, utan för att det är så mitt känsloläge har varit den senaste tiden. Jag har känt mig orolig. Vad gäller hösten kan jag känna oro för att den ska bli blåsig, mörk och kall, det är inte vad jag behöver just nu. Jag behöver se lite mer ljus och återfå den där mer naiva (godtrogna) tron på medmänniskor och världen i stort. Just nu känner jag mig ofta osäker utanför de fyra väggar som kallas hemma. Ändå gör jag det jag ska; tar mig till och från jobbet, träffar i min roll som socialsekreterare klienter i behov av stöd och behandling för sitt missbruk, handlar i matbutiken, dansar en kväll i veckan, promenerar med lillen som håller sin hand i min samt tar regelbundet medicin för min reumatism. Att dagligen bli påmind om att jag är sjuk gör mig just nu mer ledsen. Jag försöker ta bättre hand om mig själv, gå undan om jag har behov och möjlighet. Jag vet att tiden har sin inverkan på känslor, och jag antar att oron får ta sin plats och sedan kommer att passera.