Tänk dig en manet. Den simmar och simmar - alltid på jakt efter att upptäcka nya hav med nya erfarenheter. Den simmar och simmar - ibland ensam och ibland tillsammans med andra maneter. Trådarna används för att skrämma bort fienden. Ibland tappar maneten trådar, men deras säkerhet kan brännas ändå. Detta hav, som maneten simmar och lever i, är fullt av andra maneter, fiskar, tång och krabbor.
På land lever människan - en varelse med stark vilja och envishet.
Maneten kommer simmade mot bryggen. Swoop! säger det. Maneten är infångad. Maneten vill tillbaka till det salta vattnet - den vill inte vara kvar på land - den vill hem. Den försöker komma loss, men förgäves. Det enda som händer är att den tappar trådar. Maneten vill hem - bort från denna grymma verklighet.

- Jag känner mig som en manet. -

Jag försöker och försöker, men det blir ändå inte bra. Att få ihop allt, att tillslut lägga färdigt pusslet. Det går inte, om det hela tiden fins personer som gör sönder den del av pusslet man börjat på. Jag försöker verkligen, men det kommer hela tiden saker i vägen. Egentligen kan jag nog göra det lätt för mig, men istället gör jag allting mycket svårare. Jag fruktar, samtidigt är jag glad att det kanske snart är "över". Behöver dig verkligen, hoppas du förstår det. Du har hjälpt mig så himla mycket. Det var du som drog upp mig och över kanten, tillbaka på plattformen.

 Förlåt min älskling, verkligen förlåt... </3
                               KRaM

Så ändlöst. Som ett rum - med väggar och tak. Ändå så öppet. Instängd, men ändå så mycket rum. Att andas är omöjligt. Bara små tillfällen ger en syre. Det lilla syret man får för att fortsätta...
Det är kallt. Filter sitter man insvept i, men det kalla och mörka tränger sig på. Man hoppas att det svarta ska försvinna, men hoppas förgäves. Under lång tid prövar man gränserna. En kort tid förstår man samband.
Många dörrar, tusen fönster. Dörrarna går att öppna, om man vet vilken som är rätt. Väljer man fel dörr, hamnar man i ett nytt rum, mycket mörkare och tystare än det förra. Fönstren är låsta och med glas, som är omöjligt att krossa. Ändå ligger det vasst glassplitter över golvets ytor. Allt är täckt av glas, ingenting är ofarligt att röra vid. Vad man är gör, riskerar man att skada sig.
Tusen dagar passerar långsamt förbi. Hundra nätter försvinner alldeles för snabbt. Tiden i mellan dag och natt är det ingen som kan förklara.
Hoppets låga slocknar sakta - liksom solens ljus täcks allt eftersom av moln.
En miljon röster, ändå tyst, tyst. Rösterna försvinner i tomma intet. Skratt blåser bort med vinden. Ett enda ljud kan höras ibland... och det är ljudet av smärta och besvikelse.