Vi gick ut på promenad och vi talade om situationen som råder inom våra fyra väggar. Han sa att han förstod. Jag sa att jag vill fortsätta, men att vi får låsa om oss så att ensamheten inte kommer åt mig. Han tog mig på allvar, jag hoppas att han också förstod att jag älskar honom. Han är fin. Det blir bättre.

Samboskap är svårt. Det är en ny situation, inte en självklar alla gånger. Ett år har passerat, ett år har gått sedan R fick lägenheten. Några månader senare flyttade jag in på heltid. I november fick jag ett jobb, efter att ha sökt hundra. I slutet av hösten gick det första flyttlasset, jag flyttade hemifrån. Sen dess har livet förändrats; drastiskt och många gånger om. Jag har haft två jobb, jag har varit väldigt ledsen, vissa dagar har jag svävat på rosa moln, jag har lärt mig att sköta ett eget hushåll och jag har blivit bortskämd med kärlek varje dag. Men allt är inte som jag förväntade mig, ingenting är som jag kunde tro. För när verkligheten kommer ikapp en är man inte lika tuff. För när fantasin skenar iväg är det viktigt att ha någon som håller en fast, strandad på marken. Och när det väl gäller är det nödvändigt att ha någon som bara finns vid ens sida. Och för mig, i detta nu, är det R. Det blir bättre.

6 - maj
Tanken på att flytta härifrån, från denna lilla del av Östkusten, får mig att känna vemod. Jag kommer att sakna livet här... personen som finns här. Den insikten måste väl vara bevis nog på att jag känner mig hemma här.

Varje dag finns där en tanke på att flytta tillbaka till Göteborg. Tanken finns, men det ska erkännas att den inte är lika påtaglig, inte längre. Jag trivs bra här uppe, sen att jag har en huvudstad och allt vad det innebär att lära mig hantera och förändra det är en annan sak. Jag har i alla fall kommit till ro och börjat känna mig väldigt hemma i lägenheten som jag och R bor i.

7 - feb
Det jag känner på en dag är det som jag kände då vi hade distans. När du går på morgonen känns det som att det kommer att dröja veckor innan vi ses igen. Under dagen väntar jag på att tiden skall gå och jag känner allt det som jag brukade ha inom mig när du var femtio mil bort. På kvällen blir jag lycklig; då infinner sig känslan av trygghet. Då vet jag att du finns nära. Igen.

Ensamheten har avtagit, dragit sig undan. Han förstod att han har blivit ersatt, delvis.

Att ha distans hade sina krav, sina stunder och många gånger lycka. Dock är det inte en tid som jag saknar, i alla fall inte känslomässigt. Att jag och R äntligen bor tillsammans har jag svårt att förstå, men tydligen är det så det har blivit... Mitt i jobbsökande, nyanställning och flytt glömde jag av att känna efter. Känslomässigt hade jag fortfarande distans och när insikten om förändring slutligen träffade mig slog den ganska hårt. Man kan vara ensam i en tvåsamhet, något jag kände men inte kunde förstå... Dagar känns fortfarande likt veckor, men jag är inte längre lika rädd för att bli lämnad ensam.

Vi har varit en tvåsamhet de senaste åren. Jag och R har för det mesta under våra år tillsammans haft distans, men vi har också fått snudda vid det som kallas för samboskap. Vi har knutit våra band allt hårdare, allt på grund av visionen som vi har strävat efter sen första stund. Förhoppningen om att det en dag kommer att bli så mycket lättare har fått oss att hålla ihop under alla dessa år. Drömmar om en framtid med möjligheter att utveckla vår relation har funnits med oss sen den första helgen som vi tillbringade i varandras sällskap. Vi var unga då, femton och nitton år, men vi hade förmågan att stanna upp samt modet att våga öppna upp oss inför varandra.

Jag och R har varit tillsammans i över fyra år. Det är en lång tid och jag är själv förundrad över att vi har klarat så många år som ett par. Samtidigt är jag inte förvånad... Jag är R's första och han är min. Vi har inte upplevt något annat än det som vi två delar och på så sätt vet varken jag eller R hur det egentligen är att ha en kärleksrelation med en obefintlig distans.

Med drömmar om en framtid, det är det som har hållit oss samman. När distansen nu inte längre finns närvarande, handlar det om att våga på nytt. För vi har ett avslutat kapitel och vi har fått möjligheten att börja skriva på ett nytt.

Det känns trots allt helt okej att flytta till Stockholm, när det väl sker. I första hand för att R finns här och för att jag kommer bo med honom, men också för att jag har skapat mig ett litet kontaktnät. Ni är några läsare som kommer från Stora Stockholm och när jag är här finns det ibland en själ som gärna träffar mig. Det gör mig så glad och jag känner mig så omtyckt. Igår fikade jag med en nyfunnen vän; hon jobbade på hotellet i somras, skulle flytta tillbaka till det området där R bor och på den vägen kom det fram att hon och R läste franska tillsammans i grundskolan. Världen är bra liten... Vi fikade och kollade i butiker, märkvärdigare än så var det inte. Men just det; att träffa en vän i all enkelhet och bara komma utanför lägenheten gör så stor skillnad. R hade inga bekantskaper i Göteborg, det föll sig inte så. Just därför är jag så glad att jag har funnit vänner i huvudstaden. Det är så mycket lättare att flytta om där finns ett gäng go'a människor som välkomnar en med öppna armar.

Vid midnatt klev jag av på Stockholm C. Det var i tisdags kväll. R hämtade mig, som alltid, på stationen. Vi åkte hem genom den mörka natten. Mer än så var det inte. Natten var redan här och vi gick och la oss omgående. R fick jobb nästa dag och jag var hemma själv. Så också idag.

Det är en oviss november. Jag vet inte var jag skall befinna mig för att få ut det mesta av livet, ta vara på tillvaron som är. Jag söker jobb efter jobb, men får sällan svar. Det jag gör är kanske inte tillräckligt, bekräftelse är det brist på. Men det är okej. Att vara hemma hos R, i lägenheten, gör mig glad. Lycklig kanske till och med. När jag är här lever jag mig in i framtiden. Jag tänker på om det finns en sådan tillsammans med R. En evighet eller bara några år. Kanske inte mer än så. Livet är ovisst. Inte alls självklart.

Då Rickard bodde i Göteborg, 9 maj 2011

När R bodde i Göteborg, i en egen liten lägenhet i en av stadens förorter, var jag inte redo att bli sambo. Det var två år sedan och jag gick fortfarande i skolan. Nu, när det är ett och ett halvt år sedan R flyttade tillbaka till Stockholm, känner jag mig redo - så säker på min sak att jag är villig att flytta efter, till en ny stad. Jag har haft tid på mig att fundera, analyser och vänja mig vid tanken. Jag har tagit studenten, det har passerat en sommar och det har gått några månader utan varken studier eller fast arbete. Jag är redo att ta mig an en förändring. Om den inte sker nu, när är det då dags att släppa taget om det som en gång var och gå mot nya tider. Om jag fick önska är de nya tiderna tillsammans med R.

Den senaste veckan, månaden, under sommaren - det har gått månader... Att få klarhet i tankarna har inte varit något självklart, men jag visste redan innan att allt skulle bli bra tillslut. Det blir det alltid. Inställningen är allt, jag lovar. Utan rätt tankesätt, positivitet och stöd hade jag aldrig vågat flytta. För det är just vad jag gör; flyttar, och det snart.

R har under den senaste veckan fått ta många irriterade ord från mig... Tyvärr. När känslor inte går att hantera får dessvärre närmaste vännen ta smällarna. Jag börjar dock känna mig som hemma här i Stockholm och det känns som att jag kan trivas bra här, hemma hos R. Mitt humör börjar åter bli stabilt och R ska få den kärlek som han förtjänar.


Chokladpudding, när det behövs kärlek

Något som alltid uppskattas av oss båda är chokladpudding; något så simpelt som pulver och mjölk i en skål efter några minuer i ett kylskåp tycks alltid vara rätt. Igår kväll, efter en dag av omtumlande humör och behov av bekräftelse, hamnade vi i soffan med varsin skål. Filmen på teve var av den sort som gjorde att jag kröp allt närmare R; han ger trygghet.

När det behövs kärlek, helt enkelt, då är chokladpudding ett säkert kort. Jag vet inte om det beror på delandet av efterrätt, enkelheten i något så uppskattat eller att ätande av chokladpudding i sällskap av R får mig att minnas tiden då han bodde i Göteborg. Om vår tid i lägenheten här i R's barndomsstad blir minst lika fin som året i en av Göteborgs förorter var kommer jag att känna mig som hemma, utan tvekan. Chokladpudding alltså...

Det är första måndagen i september vilket innebär att Rickard idag fick nycklarna till lägenheten. Han skvallrade lite för mig när han för första gången steg in i lägenheten och såg det nya hemmet för första gången. Jag blev lyrisk och förväntansfull; det verkar vara lika fint som på de bilder som har visats. I och med att lägenheten är nyrenoverad syns det inte att någon har bott där innan - det är alltså en lägenhet avsedd för nya minnen och nya ögonblick att dela med sig av. Rickards lägenhet - och snart också min. Jag åker upp till Stockholm imorgon och planen är att tillbringa en vecka i det som förhoppningsvis inom kort kommer att bli mitt hem. Lägenheten väntar. Liksom Rickard.

Tanken på framtiden, på hösten som väntar, är på många sätt omtumlande. Jag tänker på det varje dag och jag försöker värdera och prioritera mina känslor så gott det går. Där finns självklart rädsla. Rädslan för så mycket - men framför allt är jag rädd för att tappa bort vem jag är. Det kan låta allvarligt eller som en bagatell, inte ens det har jag klarhet i. Jag kan tala om framtiden som om den vore självklar, men de som kan läsa mellan raderna vet att jag inte är helt säker. Ärligt talat känns det som om möjligheterna kommer under fel tid i livet. Jag vill göra så mycket annat, samtidigt är jag trött på att vänta!

Beslutet att flytta till Stockholm är inte svårt. Att handla därefter är en utmaning - och jag vet inte om jag är redo och villig att passera startlinjen.

Jag och R hade hoppats på att få tag i billiga tågbiljetter i sista minuten. Redan för en månad sedan var biljettpriserna höga... Någon tur hade vi dock inte. Efter många frustrerande dialoger fram och tillbaka bestämdes det under kvällen att R i alla fall kommer hit imorgon. Han tar bilen. Det gör mig inte förtjust, men tanken på att han kommer hit och på att jag kan vara honom nära är magisk. Som på små lätta moln.

Vi har mer eller mindre tröttnat på distansen. Att bry sig om tid och pengar är inte längre lika viktigt... Redan förra våren när R flyttade tillbaka till Stockholm kände vi att avståndet stod i vägen för vår relation. Ännu ett år har gått, men jag har svårt att tro att vi klara så mycket längre. Oavsett hur det blir med arbete i huvudstaden för min del kräver vårt förhållande att vi ses oftare. Att leva på distans är inget man kan göra hur länge som helst...

Ni som bryr er om och är intresserade av att veta hur min framtid ser ut finns faktiskt och era frågor gör mig glad. Det känns som att jag har betydelse; kanske inte som den största delen i just ert liv, men att jag faktiskt får en tanke då och då... Tack, detta inlägg är till er... Och till alla andra fina människor som läser.

Att Rickard har fått en lägenhet i Storstockholm känns både overkligt och konkret. Äntligen kan vi skapa oss en vettig relation, ett förhållande som inte byggs upp av saknad och förväntan om vart annat. Snart kan vi leva tillsammans, dela en vardag och faktiskt ta vara på varandra - natt som dag.

Men först; jag ska skaffa mig ett jobb och förhoppningsvis lyckas jag få ett inom de kommande månaderna. Jag skulle bli så glad om jag kunde få en anställning - både som ett tecken på att jag duger i arbetslivet och som ett startskott på det som ska bli min och Rickard's relation på en mer seriös nivå. Jag försöker att vara realistisk vad gäller arbetssökandet. Än så länge håller jag mig till att söka tjänster som jag verkligen vill ha och som jag tror att jag möjligen kan få. Om denna taktik inte fungerar ska jag sänka mina krav och ta mig an sanningen; utan utbildning kommer man inte långt. Men det är ett senare problem. Just nu får tankarna kring framtiden mig att sväva på rosa moln. Jag tänker inte långt, bara några månader eller så, men det är tillräckligt för att hjärtat ska slå några extra slag.

Tidigare inlägg: Ett lägenhetskontrakt.

16 juli
Vi gick förbi lägenheten. Inte för att vi hade möjlighet att se hur den ser ut på insidan, men i alla fall. Vi gick på innergården, tog hissen upp till fjärde våningen och gick längs loftgången. Jag vill tro att jag kommer att känna mig som hemma där.
Under helgen var han mycket fin - han, min Rickard. Kärleksfull på alla sätt och att tala om möblemang och räkningar kändes naturligt. Det är trots allt bara sex veckor kvar tills lägenheten är hans. Då är den nyrenoverad och klar. Det kommer att bli fint. Han och jag. Vi. Tillsammans. Jag vill ge vårt förhållande en ärlig chans; det är främst därför som jag flyttar upp.

Äntligen. Det är faktiskt sant; Rickard har fått en lägenhet - lägenheten med stort L, den som vi så gärna ville ha (läs tidigare inlägg). Den tredje september finns nyckeln att hämta ut och efter det är det fritt fram för mig att flytta upp. Det är också tanken. Jag ska bara skaffa mig ett jobb först.

Det har tagit några dagar, två veckor, att smälta nyheten samt att samla kraft till att faktiskt börja tänka seriöst på en flytt. Tanken har funnits med mig i över ett år, men det är först nu i vår som jag och R medvetet har sökt oss till en gemensam framtid. Det kommer att bli bra, livet känns overkligt fint i dessa dagar.