Jag går tillbaka i arkivet, mest för att se det konkreta i tiden som har gått... Bilden ovan är från en vårdag att minnas. Att läsa orden som skrevs då får mig att le. De skrevs i våras, när all oro var som bortblåst och jag var på väg bort från ett ställe som endast hade blivit destruktivt och som gjorde mig ledsen under alla dygnets timmar. Det var en vårdag när jag kände förhoppning och glädje till livet - en sida som har blivit alltmer nära och naturlig det senaste halvåret.

Inlägget som skrevs en vårdag vittnar om att livet kan förändras drastiskt om man bara är villig att göra något åt sin situation. Samtidigt gäller det att våga. Trots att jag vantrivdes så på caféet var det inte självklart att jag skulle säga upp mig, inte till en början. Men här står jag idag; leende, lycklig, livsglad och med ett sug i magen som drar mig framåt - mot framtiden. Och allt på grund av att jag gick iväg från det som gjorde mig ont och hoppade på nästa tåg från stationen som jag hade blivit strandsatt på.

Där har funnits enormt stöd från många, tack till er läsare, och utan fina vänner, kärleksfull familj och varma kramar från R hade jag inte tagit mig vidare med lika lätta steg. Jag är så oerhört glad att jag kom därifrån! Och inte minst är jag stolt över mig själv; för att jag vågade.