Det finns planer på att jag så småningom ska flytta till Rickard i Stockholm. Det känns overkligt, men jag vet att det är sanning. Och jag vill, tro inget annat. Jag vill, det känns som att det är min tur att flytta. Rickard har trots allt flyttat en hel del under de tre och ett halvt åren som vi har varit tillsammans – och han har gjort det för min skull, för vår skull.

Jag vill också offra något med förhoppning om att vinna något annat. Jag säger inte att det är något bättre eller finare jag kan vinna, men min tillvaro kommer absolut att få lite mer kärlek. När avståndet till Rickard minskar kommer vi att kunna leva tillsammans som ett riktigt par, inte som ett som ständigt längtar och inväntar nästa tågresa. Jag vill offra, satsa och vinna något fint. Men jag ska vara noga med att aldrig glömma var jag kommer ifrån.


Min vackra ö

Ön kommer alltid att vara hemma för mig. För oavsett vad som sker, oavsett vad som har skett och vad jag har varit med om under mina unga år, har ön alltid betytt trygghet och värme för mig. Det har förekommit obehag även ute på ön, självklart – det kommer man inte ifrån, men jag har alltid kunnat återvända med en kärlek inombords.

Kärleken till en ö i en vacker skärgård.
Här är jag född, uppvuxen och här finns min trygghet. Mitt hem.

När livet en dag inte är förstårligt, då hoppas jag att jag kan återvända till min ö, på obestämd tid, och njuta av vackra dagar – sommar som vinter – och slutligen hitta tillbaka till den jag en gång var. För alla förändras, även jag, och någon eller något från det förflutna måste ju finnas kvar för att påminna om hur livet en gång var. Jag tycker det är fint. Mina unga år har varit fina. Antagligen inget märkvärdigt eller finare än någon annans, men de har betytt mycket för mig. Åren som ung. Och jag kommer alltid, oavsett var jag flyttar i världen, att se min ö som mitt hem. Hoppas jag. Det skulle betyda mycket för mig om jag kunde känna kärleken till ön under alla dagar i livet. Längta tillbaka, minnas och drömma kommer jag alltid att göra. Den dagen jag flyttar härifrån på riktigt.

De unga skriker, men de vuxna håller för öronen. Att vara svag är ingen styrka. Den som skriker högst blir inte mest älskad. Ändå fortsätter vi att skrika desperat. De vuxna håller allt hårdare för sina öron. Tillslut gör de unga det samma, samtidigt som de fortsätter att skrika ut sin desperation. I en värld där ingen vill höra på; alla bara skriker.

Så här i juletid tänker jag mycket på mina nära - både på de från förr och på dem som idag förgyller mitt liv. Där finns saknaden och skratten. Känslorna blir jag ständigt påmind om. Minnena är många. Men ändå alltför få... Tankarna vandrar främst till två av mina (en gång) närmaste vänner; (idag) en främling och en fånge. De har båda sonat sina brott och jag har än en gång fallit offer för tiden. Det sägs att vårar och vintrar läker sår, men jag har svårt att tro att hösten kan rena. Sommaren kommer med all säkerhet igen, men jag vet inte om jag får uppleva den. Tankarna på mina nära, och kära. Vi har förenats för att sedan bryta upp. Vi har träffats för att sedan gå skilda vägar. Och jag saknar. Kvar står jag och känslorna är många. I min hand finns ett minne och jag kan släppa taget. Men jag håller kvar det. Utan en identitet är jag ingenting alls. Det samma gäller dig; du älskade, du främling, du fånge. Så saknad. Bara i mitt liv.