Jag läser gärna romaner om tvåsamhet och kärlek. Att involveras och ta del av, men endast genom ord. På kvällarna ser jag gärna en romantisk komedi. Ser och tar del av, men själv spelar jag inte huvudpersonen. Jag är rädd för att behöva vara en del av. Känslan av att stå bredvid är tillräcklig. Jag tycker om att beröra relationer, men jag är inte säker på att jag kan hantera dem i verkligheten.

Min stora dröm är att en dag publicera ett gripande mästerverk som når ut till många människor. Passionen jag känner inför att sätta ihop bokstäver till ord, ord till meningar och slutligen sätta ihop meningarna till texter är ett driv som tar mig framåt. Många idéer har passerat min tankeverksamhet. Alla visioner borde jag egentligen ha tagit vara på. En specifik idé har varit med mig länge och jag beslutade mig därför för att skriva ner den mer konkret. En samling med skrividéer är nu på väg att växa fram. Med förhoppning om att en dag se mitt verk i en bokhandel.


Skrividéerna ska samlas på ett ställe.

Ett mästerverk. En dag ska jag skriva ett mästerverk. Till dess läser jag andras ord i kombination med att jag skriver egna. Mina ord jämfört med deras. Stor skillnad, men jag tvivlar på att min passion är svagare än deras. Att skriva har alltid varit min sista utväg. Så också min första.

"Då. Nu. För alltid. Men på ett annat sätt."

Det finns så många underbara litterära verk skrivna! Jag inspireras alltid av boken jag för tillfället läser. Det är magiskt och hjärtat klappar alltid lite extra under vissa delar av boken. Det är delarna av kärlek som påverkar mig mest. Kanske för att kärlek alltid har varit en central roll i mitt eget skrivande. När jag först började skriva egen skönlitteratur, var ämnet kärlek något som kom till mig naturligt. Jag blev förälskad första gången under högstadiet. Några år senare blev jag förtjust och intresserad av en några år äldre stockholmare, nämligen min nuvarande pojkvän. Kärlek har alltid satt guldkant på tillvaron. Det är kanske därför som kärleksromaner ligger mig varmt om hjärtat. Att jag då kan inspireras så makalöst mycket av andras verk, ser jag som en styrka. Att kunna ta lärdom av andras ord är bara positivt. Samtidigt finns där (självklart) en dålig självkänsla, som vid vissa lästillfällen gör att jag känner mig dålig som skribent. Det är i de stunderna, som jag tvingar mig själv att lägga undan boken och sluta ögonen för några sekunder. Jag kan. Jag är bra. Jag kan lyckas. Jag, jag, jag - med mitt ego i centrum.

Det finns så många bra böcker som inspirerar. Det finns så många duktiga talanger där ute. En bra bok ger mig så många idéer att jag till och med måste stoppa mig själv och min kreativa sida. Nya förslag på oskrivna böcker kommer som brev på posten och jag vill bara skriva - mer, mer och mer. Men jag hindrar mig själv, försöker hitta en struktur, men tappar då bara allting. Jag ska skriva, det finns ju så mycket inspiration att ta del av.
Om jag bara hade tid, då skulle jag skriva en riktigt känsloladdad och berusande kärleksroman.

Utdragen publiceras inte alls. Det är det samma med skrivandet. Det går inte alls. Mina tankar är på annat håll. Livet har tagit en vändning och jag måste än en gång lägga tider bakom mig. Det är svårt; jag tycker inte om att lämna ifrån mig pusselbitar av mitt liv som för mig är mycket betydelsefulla. En gammal tid måste bereda väg för en ny - framtiden. Jag har tappat tråden vad gäller mitt Mästerverk. Efter ett års skrivande tog det helt plötsligt stopp. Och det gjorde det drastiskt, men inte oväntat. Jag kanske tror att jag är klar, men innerst inne vet jag att det finns mer. Skrivandet är en process, en tid av sorg. Och att bearbeta en förlorad vänskap tar tid. Jag har ett uppehåll, men jag är inte färdig. Inte riktigt än. Kanske får jag mod till mig att skriva mina små utdrag snart igen...