Utdrag; I min kalender
"Jag skriver fortfarande upp din födelsedag i min kalender. Ditt namn står där, som en påminnelse om att du fortfarande existerar. Egentligen vill jag se det som något helt oskyldigt, men innerst inne kan jag inte ens lura mig själv. Det är helt medvetet. Jag vägrar glömma bort"
Att hitta balans
Där finns hela tiden en strävan efter att få vara som alla andra. En strävan efter att passa in, bli förstådd och accepterad. Att vilja vara som alla andra och samtidigt vara unik. Att känna gemenskap, samtidigt som man vet att det går att stå på egna ben. Att hitta balans. Så svårt, när man visar hänsyn till andra. Så svårt, när man försöker passa in. Att våga sticka ut. Att våga vara annorlunda. Att våga förändra. Att våga leva.
Kärlek i ett hörn
Kärlek i ett hörn.
I det simplaste av hörn finner jag kärlek. Bakom den dammigaste råttan finns det omtanke som vill ges. Man får titta noga; även det vitaste av hörn döljer något. Kärleken som är oren och allt annat än självisk. Som vill dela sin innebörd med någon annan. Som hela tiden hoppas på en motpart - en likadan, så att kärleken kan delas av två. En känsla som vill uttryckas och bilda en gemenskap, en samhörighet. Det starka bandet till en annan individ. Jag finner kärleken i ett hörn.
Att bara släppa livet för ett tag
Jag väljer att fly bort från verkligheten - i alla fall för ett tag. Då jag inser var livet har lett mig och var jag befinner mig idag, känns det skönt att bara släppa tillvaron för ett tag. Att slippa bry sig och istället leva för stunden. Andas in den kreativa atmosfären och bara skapa. Låta den kreativa ådran ta plats och trycka undan det som känns skrämmande. Rädslan för att sluta finnas, när kärleken inte längre vill existera. Förakt blandas med hopplösheten. Jag inser vad som väntar vid nästa vägskäl. Jag stannar upp. Låt mig skapa. Kreativiteten tar över och jag försvinner bort.
Sida vid sida med det förflutna
Jag är en person som gärna dröjer mig kvar i det förflutna.
Kanske är det rädslan för att mista det som en gång var jag.
Eller så är det ett inre krig, som gör att framtiden känns skrämmande.
Vid min sida vandrar olika gestalter, alla en unik tolkning av mig själv.
En enskild varelse som alla representerar mig i olika delar av livet.
Varelser med personligheter och egna tankar - alla ett ursprung av mig.
Sida vid sida med det förflutna.
Jag har svårt att släppa taget om det som var.
Rädslan för framtiden gör att det jag redan har upplevt känns mycket tryggare.
Det förflutna är en trygghet som ingen kan ta ifrån mig.
Vid sidan om mig vandrar hon, hon som fick stora ärr och ett brustet hjärta.
Där vandrar också hon som skrattar högt, ler och älskar livet.
Hand i hand med mig själv går hon som är osäker och rädd.
Och vid dennes sida vandrar flickan med bra självförtroende.
Alla en del av mig.
Varje sagolik individ är en egen tolkning av mig själv.
Sida vid sida mot morgondagen.
Kanske är det rädslan för att mista det som en gång var jag.
Eller så är det ett inre krig, som gör att framtiden känns skrämmande.
Vid min sida vandrar olika gestalter, alla en unik tolkning av mig själv.
En enskild varelse som alla representerar mig i olika delar av livet.
Varelser med personligheter och egna tankar - alla ett ursprung av mig.
Sida vid sida med det förflutna.
Jag har svårt att släppa taget om det som var.
Rädslan för framtiden gör att det jag redan har upplevt känns mycket tryggare.
Det förflutna är en trygghet som ingen kan ta ifrån mig.
Vid sidan om mig vandrar hon, hon som fick stora ärr och ett brustet hjärta.
Där vandrar också hon som skrattar högt, ler och älskar livet.
Hand i hand med mig själv går hon som är osäker och rädd.
Och vid dennes sida vandrar flickan med bra självförtroende.
Alla en del av mig.
Varje sagolik individ är en egen tolkning av mig själv.
Sida vid sida mot morgondagen.
Utdrag; ... och omänskligt attraktiv.
"Bilderna avslöjar mer än vad ord och minnen kan göra. Det var uppenbart. Jag minns saker som du sa till mig. Nu minns jag att du sa saker som jag borde ha uppfattat som något mer än nära vänskap. Jag var dum. Du var otydlig. Jag var naiv. Du var avvaktande. Jag var besatt. Och du var bara så himla snygg, sexig och omänskligt attraktiv."
Egocentriskt handlande är en sköld mot verkligheten
Besked efter besked kommer till mig. Vänner och bekanta har allvarliga tråkigheter i sina liv. Själv står jag här och försöker hänga med i svängarna. Igår var hon ju så glad. Idag är hon av annat slag. Han som alltid log, går inte längre runt med ett leende på läpparna. I dessa stunder skäms jag över mig själv. Att jag är egoistisk gör mig inte unik. Vi är alla själviska och egocentriska ibland. Våra självcentrerade handlingar är en sköld mot verkligheten. När omvärlden blir för skrämmande, då är det lättast att bara tänka på sig själv. När syret tar slut, då är det en själv man räddar först. Andra får komma senare. Egocentriskt, men kanske också rättvist. Var och en har ju ett eget ansvar. Ett ansvar att ta vara på varandra. Samtidigt ett ansvar mot sig själv, då det inte gör någon nytta att själv dras med ner i avgrunden. Att stå kvar och se på. Ta in allt det nya och se objektivt på det som sker. När alla andras hjärtan består nyskapta sår, är det jag som står vid sidan av och bara väntar på slaget i magen. En dag faller man ihop. Om inte annat, för att ens ego inte längre klarar av att se världen utanför rasa samman totalt.
Totalt.
Totalt.
Utdrag; Jag avgudar dig
"Det finns personer som är besatta av en gud. Individer som finner tröst i att stå lägre än en överordnad. I vår värld existerar det människor, som njuter av att bli illa behandlade av den som de älskar… Exemplen är många och jag känner igen mitt beteende ganska ofta. Du är som min Gud, jag avgudar ju dig. Du är den som ger mig tröst, genom att visa att du bestämmer. Och det spelar ingen roll hur mycket du sårar, jag tycker om dig ändå. Det finns en viss glädje i att bli utnyttjad, kanske mest för att jag vill känna mig behövd."
Utdrag; Du gav mig mycket
"Att något så simpelt som kärlek, kan göra så fruktansvärt ont. Att något som egentligen borde bara lätt och fullt av kärlek, kan vara så förkrossande och tungt att bära. Sådana kontraster, vad är egentligen kärlek? Jag minns den som en lätt dimma, som med enkelhet kunde få mig att gå vilse. Jag hade svårt att andas, men du gjorde luften lättare att ta in. Du gav mig syre, när du älskade mig. Du gav mig hopp, när du viskade hemligheter i mitt öra. Du gav mig livskraft, när din omtanke var tydligare än någonsin. Du gav mig mycket. Jag har många gånger frågat mig, vad jag gav dig – om jag gav dig något? Men jag vill inte tvivla på mig själv; jag vill tro att min vänskap till dig i alla fall gav något – varför hade du annat stannat i min närhet?"
Utkast 2011-03-20
Jag skriver i ett anteckningsblock om ett destruktivt beteende. Orden tyder inte på det, men tankarna bakom skrämmer även mig. Det är en rädsla inför framtiden, en sådan vi alla stöter på ibland. Jag är inte van vid den. Det var ett tag sedan sist. Då visste jag hur jag skulle hantera tankarna; genom att låta känslorna ta över. Nu kan jag inte göra på samma sätt, jag bör istället göra motsatsen. Det är något nytt för mig, jag som alltid lyssnat på mitt inre. Men det är just den delen av mig själv som spökar, som sprider nedtryckande rykten och får min hjärna att flippa. Jag försöker tala vettigt med mig själv, men det enda som tycks komma ur mig själv är ord av hopplöshet. Det är inte det så det bör vara och jag har heller inga förslag på förändring.
Rapport om nuläget.
Rapport om nuläget.
Har inte modet att dela med mig
Jag beundrar de personer, som så fritt kan dela med sig av sina liv. För dem verkar det så självklart. Det är det för mig också, ibland. Andra stunder sluter jag allt inom mig. Det är en reflexmässig handling, för att undvika att bli sårad och känna att jag ångrade mig efteråt. Jag försöker skydda mig själv. Samtidigt vill jag så gärna skriva, men det blir bara fel om rädslan står i vägen för ordflödet. Modet finns inte hos mig nu. Inläggen står på kö och väntar på att bli skrivna. Jag vågar inte längre öppna min anteckningsbok, eftersom jag är rädd för att se sanningen. Jag är rädd för ett destruktivt beteende, där jag bara klankar ner på mig själv och inte ser världen med realistiska ögon. Jag är rädd för mig själv ibland. Och då skyller jag mina känslor på rädslan för att inse. Rädslan för att dela med mig av mig själv.
Utdrag; En förälskelse
"Jag fylls av förundran och en förkärlek till dig. En kärlek, en förälskelse som viskar i mitt öra. Viskar fina ord i mitt öra, kysser min kind lite lätt och lägger armen om mina axlar. En förälskelse som beskyddar och berör. Du kan vara den kärleken, den förälskelsen. Men bara om du vill, i så fall väntar jag på dig här."
Utdrag; Du behövs
Ständigt återkommande tankar, som finns kvar i mig än idag.
Jag behöver din luft, för att kunna andas.
Jag behöver din närhet, för att känna mig trygg.
Du behövs i mitt liv, för att jag ska se mening.
Om det enda jag kunde ge dig, ändå vore nog.
Att älska en bok
Böcker jag tycker väldigt mycket om.
Det finns böcker som påminner. Historier som berör. Och händelser i skönlitteraturen som lockar. Jag har lätt att omslutas av ordens universum. Ärligt talat har jag inga svårigheter alls med att älska en bok. Varje bok får en unik betydelse för mig. Vissa verk blir till och med så betydelsefulla för mig att jag älskar dem. Vi får en egen unik relation, lite som att vara sambos. Det finns böcker som jag redan har läst tre gånger och som jag gärna tar mig ann ännu en gång. Att älska en bok. Det är unik känsla. Att känna igen sig i handlingen, men ändå kunna hålla distans. Att uppleva känslor på nytt, men denna gång kunna se objektivt på sitt liv. Att stå vid sidan av och beundra kärleken i boken, samtidigt som man själv fylls av kärlek och värme. Att lyckas som författaren, det är en konst. Min förhoppning som framtida författare ska bli att förmedla livets mening, så som jag ser det. Att kunna älska. Att våga, lära sig och att vilja älska en annan människa.
Att älska en bok, det är något unikt.
Jag vill kliva av karusellen
Gröna Lund, 2010-07-26
En känsla som får hela min värld att snurra.
Stanna. Jag vill kliva av karusellen och andas.
Men den fortsätter bara att snurra.
I en värld
Bild från 4 oktober 2010.
I en värld där jag kastas fram och tillbaka. Där klipporna är hårda och där jag inte finner ro. En omgivning som kräver, men som inte ger mig stöd. Där jag tvingas kämpa mot mig själv, för att kunna besegra världen. Den stora helheten är oväsentlig.
Utdrag; Kanske kan vi älska på nytt
"Ge mig åter din trygga famn, jag behöver gömma mig för ett tag.
Välkomna mig, som du alltid gjorde förr.
Se på mig och charma mig med ditt leende.
Stå vid min sida och försvara mina ord.
Älska mig, om det så blir för första gången.
Ge mig kärlek, jag ber dig snällt.
Det jag inte fick då, kanske du kan ge nu.
Det skulle kännas bra, väldigt bra.
Det är aldrig för sent att återvända.
Kanske kan det till och med bli bättre nu;
när vi båda har mognat och upplevt världen på skilda håll.
Kanske kan vi lära av varandra,
se den andre på ett annat sätt;
med nya ögon.
Känna kärlek på nytt.
Det är inte för sent att älska.
Kanske kan vi älska på nytt, för första gången,
åter igen."
Välkomna mig, som du alltid gjorde förr.
Se på mig och charma mig med ditt leende.
Stå vid min sida och försvara mina ord.
Älska mig, om det så blir för första gången.
Ge mig kärlek, jag ber dig snällt.
Det jag inte fick då, kanske du kan ge nu.
Det skulle kännas bra, väldigt bra.
Det är aldrig för sent att återvända.
Kanske kan det till och med bli bättre nu;
när vi båda har mognat och upplevt världen på skilda håll.
Kanske kan vi lära av varandra,
se den andre på ett annat sätt;
med nya ögon.
Känna kärlek på nytt.
Det är inte för sent att älska.
Kanske kan vi älska på nytt, för första gången,
åter igen."
Utdrag; Ett föråldrat förtroende
"Plötsligt inser jag att jag inte har tänkt på dig idag. Inte förrens nu. Då känner jag mig dum. Som att jag har svikit dig, fast jag vet att det inte är så. Jag sviker inte dig, för det finns inget att svika. Det finns inget som kan få mig att svika dig. Du är ju redan borta, så vad mer kan jag svika – förutom ett föråldrat förtroende."
Den påminner om en känsla, men jag kan inte komma på vilken.
Solnedgång, 5 november 2010.
Bilden påminner om en känsla, men jag kan inte komma på vilken. Att känna, men inte veta för vad. Att veta, men ändå inte vara helt säker. För långt borta. Jag har glömt hur det ska vara. Det var länge sedan. Påminn mig. Jag har glömt hur det är att leva livet. Jag har tappat greppet, men nu vet jag inte ens vad jag ska greppa taget efter. Innebörd. Jag vet ju så väl, ändå är det suddigt i min blick. Ett motiv jag inte kan tolka. En känsla jag inte förstår. Den påminner om en känsla, men jag kan inte komma på vilken.
När det enda man vet säkert, inte längre är sig likt.
Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Genom ord har jag i många stunder kunnat dämpa extrema känslor. Som en utväg ur verkligheten har jag kunnat skapa lugn med hjälp av ord. Mina texter betyder på många sätt väldigt mycket för mig. Något så simpelt som ett blogginlägg har många tankar bakom sig. Mina utdrag ur mitt så kallade Mästerverk är ren ärlighet och laddade känslor rakt igenom. Varje ord är noga utvalt; där finns en baktanke.
Men ibland tappar även den starkaste greppet. En dag faller vi alla till marken, om inte av oss själva så utav slag från omvärlden. Ingen står med rak rygg livet ut. Någon gång faller vi alla. När det enda man vet säkert, inte längre är sig likt. Då blir verkligheten plötsligt mycket mer skrämmande. Till och med så orolig och paranoid, att vi tvingas backa några steg. Och backa är något vi alla måste göra, för säkerheten står inte alltid och vaktar våra ryggar. Vi måste se oss omkring och lära oss att förstå. Men när ingenting är sig likt, då är det svårt att veta säkert.
Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat.
Men ibland tappar även den starkaste greppet. En dag faller vi alla till marken, om inte av oss själva så utav slag från omvärlden. Ingen står med rak rygg livet ut. Någon gång faller vi alla. När det enda man vet säkert, inte längre är sig likt. Då blir verkligheten plötsligt mycket mer skrämmande. Till och med så orolig och paranoid, att vi tvingas backa några steg. Och backa är något vi alla måste göra, för säkerheten står inte alltid och vaktar våra ryggar. Vi måste se oss omkring och lära oss att förstå. Men när ingenting är sig likt, då är det svårt att veta säkert.
Skrivandet har alltid legat mig varmt om hjärtat.
