Utdrag; Det var som förut
"... Det var som förut, det var vad jag kunde höra från omgivningens röster. Det var som förut. Precis som det hade varit de senaste två åren. Jag var förälskad och hade varit det länge. Förr pratade jag och tjejerna en hel del om dig, men allteftersom jag tog avstånd från dem, slutade också samtalet att handla om just dig. Du blev en i mängden; en bland så många andra tonårskärlekar. Men för mig var du speciell. Du var den enda jag tänkte på. Tills den dagen, då jag tvingade mig själv att gå vidare."
Jag skriver inte lika ofta, men när jag väl sätter ord på papper är det bra. Det blir himla bra och känslosamt. Vissa utdrag är skrämmande att läsa, de är ärliga i grund och botten. Jag ska skriva färdigt Mitt Mästerverk. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom. Jag har redan väntat i flera år.
Jag skriver inte lika ofta, men när jag väl sätter ord på papper är det bra. Det blir himla bra och känslosamt. Vissa utdrag är skrämmande att läsa, de är ärliga i grund och botten. Jag ska skriva färdigt Mitt Mästerverk. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom. Jag har redan väntat i flera år.
Ensamheten gör sig påmind
Ensamheten smyger sig på. Ibland. Det händer bara ibland.
Det är mycket bättre i skolan nu. Som ni har fått läsa tidigare, umgås jag nu för tiden med elever i naturklasserna. Vi är goda vänner och jag tycker mycket om dem. Jag är en del av deras bekantskapskrets och de frågar efter mig, när jag inte är där. Det är vänskap, det förnekar jag inte. Men min ensamhet handlar inte om ett rikt socialt liv. Det handlar om att besegra en känsla som finns inom mig.
Jag saknar inget som skulle kunna få min ensamhet att försvinna. Jag har det jag vill ha, därför borde jag egentligen inte klaga. Men det gör ont. Ibland. Ibland gör ensamheten sig påmind. Något så enkelt som att vara ensam hemma kan framkalla känslorna. Jag vill så gärna ringa någon, men vet inte vem. Jag vill inte störa, samtidigt vill jag bara höra från någon; höra att det finns någon i världen som saknar mig. Och fast att jag vet att jag har många personer omkring mig som bryr sig om mig, är tvivlet alltför starkt i vissa stunder. Ensamhet. Det är för mig inte ett tillstånd utan snarare än djupt sovande känsla.
Det är mycket bättre i skolan nu. Som ni har fått läsa tidigare, umgås jag nu för tiden med elever i naturklasserna. Vi är goda vänner och jag tycker mycket om dem. Jag är en del av deras bekantskapskrets och de frågar efter mig, när jag inte är där. Det är vänskap, det förnekar jag inte. Men min ensamhet handlar inte om ett rikt socialt liv. Det handlar om att besegra en känsla som finns inom mig.
Jag saknar inget som skulle kunna få min ensamhet att försvinna. Jag har det jag vill ha, därför borde jag egentligen inte klaga. Men det gör ont. Ibland. Ibland gör ensamheten sig påmind. Något så enkelt som att vara ensam hemma kan framkalla känslorna. Jag vill så gärna ringa någon, men vet inte vem. Jag vill inte störa, samtidigt vill jag bara höra från någon; höra att det finns någon i världen som saknar mig. Och fast att jag vet att jag har många personer omkring mig som bryr sig om mig, är tvivlet alltför starkt i vissa stunder. Ensamhet. Det är för mig inte ett tillstånd utan snarare än djupt sovande känsla.
Utdrag; Jag var besatt av en kärlek, som egentligen inte fanns.
"... Samtidigt saknar jag din närvaro och dina visdomens ord. Jag saknar skrattet du gav mig, tiderna tillsammans. Spänningen som bara du kunde förmedla till mig. Och livet var fantastiskt; du var ju min första kärlek. Men så här i efterhand vet jag inte om du faktiskt var det eller inte. För du och jag älskade aldrig varandra. Och när jag tänker efter var mina känslor nog inte ens i närheten av att älska. Jag ville nog bara känna mig behövd, älskad och bekräftad för en liten stund. Och allt det gav du till mig och alla de tjänsterna ville jag betala tillbaka till dig. Jag var besatt av en kärlek, som egentligen inte fanns."
Andas, och fortsätter att läsa
Jag läser några meningar. Stannar upp, tänker efter. Tillbaka till boken. Orden tas in och sorteras i en hiskelig fart inuti mitt huvud. Plötsligt känner jag att snaran dras åt. Jag försöker andas, men tvingas då sluta att läsa. Andas, och jag fortsätter att läsa. Tankarna bearbetas, samtidigt som jag tar in ny information.
Det händer ganska ofta, speciellt under senare år, att jag måste pausa, när jag läser skönlitteratur. Många gånger blir det för känslosamt, för komplicerat eller helt enkelt svårt att andas. Det är då jag sakta stänger boken, fäster blicken någon annanstans och försvinner för ett tag. Jag tänker klart den tanken, som jag påbörjade då jag var involverad i en annan människas livsöde. Stannar tiden för ett tag, mest för att reda ut vad jag själv går och bär på. Tanken som har slagit mig - hårt har den slagit. Efter omplåstrad och noga fastställda tankebeslut, återgår jag till läsandet. Insatt och fylld av känslor. Det händer ibland att jag måste andas, för att kunna fortsätta att läsa.
Tankarna försvinner i doften av ett te med smak av sommar
Jag stillar det som stormar med en bok och flera koppar te.
Det sägs att te är trolldrycken mot smärtan i bröstet. Te löser upp alla hårda knutar. En kopp te ger harmoni och ro. Sägs det. Och jag får väl hålla med; man mår bättre av lite te. Jag mår bättre av att dricka te. Speciellt om jag gör det med en vän. Te löser upp och gör det lättare att andas. I sällskap med andra vågar jag öppna mig. I stunder då det inte finns någon annan än jag, är det teet som framkallar något inre och dolt. Funderingar blir tydliga och känslor utan svar får mening och betydelse. Tankarna försvinner i doften av ett te med smak av sommar. Jag kan inte låta min lust gå till spillo. Jag låter drycken rena min kropp. Och fast jag inte hade hoppats på ett omedelbart resultat, sitter jag med pennan i handen och skriver mina ord.
Sent igår kväll var jag vaken. Efter fyra koppar te var det kanske inte konstigt att jag hade svårt att sluta ögonen? En bok fick börja läsas. En sida i ett dokument blev skrivet. Jag fann ro för ett tag. Tankarna blockerades, samtidigt som jag fick klarhet i det som gjorde ondast. Några koppar te och en penna och ett block. Jag finner ro, om jag låter lugnet komma till mig.
Utdrag; Vad omvärlden tror spelar ingen roll
Sena kvällar och sömnlöshet ger mig kraft, mod och inspiration till att skriva. Och det är under dessa tider som det ibland gör som ondast och det är nu jag finner ord för dolda farhågor. Jag skriver, och jag gör det med en extremt törst efter en sagolik passion.
"Påminn mig om den du var. Hjälp mig att komma ihåg vem du har blivit. Stå vid min sida med en betryggande arm om mina axlar. Visa att det är du och jag, trots att det kanske inte är sanningen. För du och jag får ljuga, så länge vi båda vet vad som är verklighet. Vad omvärlden tror spelar ingen roll. För det är du och jag som ska leva, resten får vänta på sin tur."
I dimman av alla ord
I dimman av alla ord tappar jag det som var viktigt.Min första tanke har passerat. Så också min andra.
Nu har jag redan hunnit att ändra mig ett dussintal gånger.
Det är lätt att tappa bort sig, när orden blir till en stor dimma.
Men ändå fortsätter jag att skriva, trots att det hela kan bli suddigt.
Det jag behöver är klarhet.
Som storslagen magi
Det finns dagar då kroppen lever i drömvärlden intill och dagar då mörkret tycks vara oförklarligt långt borta. Tider då bekymmer inte noteras i protokollet och "lycka" istället står skrivet med röda bokstäver i pannan.
Jag knyter min hand hårt. Håll i mig, för jag är på väg att ramla. Och vi håller i varandra, vi har ett ansvar. Det finns stunder som känns likt storslagen magi. Storslaget likt livet självt. Men ibland undrar jag. Var tar det storslagna vägen, när det blir suddigt i kanten? När blicken inte längre kan hitta fokus och när det är tystnaden som ger mig ro. Var finns det som jag vill ha, det som jag saknar och det som är likt storslagen magi?
Jag knyter min hand hårt. Håll i mig, för jag är på väg att ramla. Och vi håller i varandra, vi har ett ansvar. Det finns stunder som känns likt storslagen magi. Storslaget likt livet självt. Men ibland undrar jag. Var tar det storslagna vägen, när det blir suddigt i kanten? När blicken inte längre kan hitta fokus och när det är tystnaden som ger mig ro. Var finns det som jag vill ha, det som jag saknar och det som är likt storslagen magi?
Utdrag; Hjärtat som vägrar inse
Från hjärtat.
"Jag tar avstånd från dig och från passionen som jag känner. Jag försöker att glömma, genom att inte leta efter dig. Minnena av dig bleknar och jag slutar att desperat försöka fånga dem på nytt. Det är en tid som är över. Att sörja leder ingen vart; det enda som sker är att jag får behålla dig lite längre i mitt liv. Men rent teoretiskt sett har du redan lämnat, det är bara hjärtat som vägar inse; som vägrar att sluta älska dig."
"Jag tar avstånd från dig och från passionen som jag känner. Jag försöker att glömma, genom att inte leta efter dig. Minnena av dig bleknar och jag slutar att desperat försöka fånga dem på nytt. Det är en tid som är över. Att sörja leder ingen vart; det enda som sker är att jag får behålla dig lite längre i mitt liv. Men rent teoretiskt sett har du redan lämnat, det är bara hjärtat som vägar inse; som vägrar att sluta älska dig."
Jag som mycket ung
Jag lovade ju er att ni skulle få se en gammal bild på mig. Det blev dock inte den jag tänkte på först, men ni får i alla fall en bild. Denna är en personlig favorit. Minnena är många.
Jag, 19 december 2007.
Jag, 19 december 2007.
Att lämna
Utrdag; "... Tider passerar, människor tar vid och viker senare av vid nästkommande vägskäl. Liksom du. På den punkten skiljer du dig inte från mängden. Och inte jag heller. Vi lämnade båda varandra. Du lämnade först, jag lämnade senare..."
Jag har väldigt svårt för att acceptera avsked.
Jag har svårt för att låta människor gå ifrån mig.
Det är sån jag är. Det är jag.
Att bli lämnad. Att lämna. Det har alltid varit svårt för mig. Mitt dåliga samvete har alltid skrikit mig i örat. Jag har inte fått den ro, som jag ofta önskar att jag kunde få. Jag tycker inte om att bli lämnad. Jag tycker inte om att lämna. Avsked. Jag vägrar erkänna att tiden är inne och att detta är ett sista farväl. För jag tror alltid på att personen kommer tillbaka. Alltid. Men innerst inne vet jag att avsked måste ske, för alla viker vi av vid ett lockande vägskäl. Alla viker vi av. Ingen stannar hos mig livet ut. Ingen håller din hand för evigt. Ingen går vi vår sida från livets början till slut.
Jag har väldigt svårt för att acceptera avsked.
Jag har svårt för att låta människor gå ifrån mig.
Det är sån jag är. Det är jag.
Att bli lämnad. Att lämna. Det har alltid varit svårt för mig. Mitt dåliga samvete har alltid skrikit mig i örat. Jag har inte fått den ro, som jag ofta önskar att jag kunde få. Jag tycker inte om att bli lämnad. Jag tycker inte om att lämna. Avsked. Jag vägrar erkänna att tiden är inne och att detta är ett sista farväl. För jag tror alltid på att personen kommer tillbaka. Alltid. Men innerst inne vet jag att avsked måste ske, för alla viker vi av vid ett lockande vägskäl. Alla viker vi av. Ingen stannar hos mig livet ut. Ingen håller din hand för evigt. Ingen går vi vår sida från livets början till slut.
Utdrag; Då är det slutligen dags att bygga upp min värld på nytt.
"För om jag än en gång förlorar det käraste jag har, då finns här inte mycket kvar att hämta. Då är det slutligen dags att bygga upp min värld på nytt. Då är det slutligen tid för att börja om igen. En mur ska byggas. Ett liv ska skapas. Men jag vill inte. Det som fanns ska finnas kvar. Det som är ska förbli. Och måste jag bygga upp det som kommer att rasa, tvingas jag att byta ut hela konceptet. Jag tvingas att återskapa det som är jag. En ny individ skapas och jag; jag försvinner in i tomma intet."
Och där sprang livet förbi
Då insåg jag med noga eftertänksamhet att livet börjar. Mitt i detta kaos finns en individ som vill ha kärlek. Och det enda jag vill är att ge honom den. Men när jag tänker på vad det innebär blir jag rädd. Och där sprang livet förbi. Jag kan inte gömma mig längre. Jag blir alltid hittad, om inte av någon annan så av mig själv. Aldrig kan jag gömma mig. Alltid hittar någon mig. Jag kryper ihop och sluter ögonen. Paus, ge mig en paus. Stanna livet och låt mig få tänka efter. Men istället går det bara snabbare. Jag såg just livet springa förbi.
Minnet i en bild
2009-03-21
En känsla tar över.
Fast och självsäker.
Obekväm tystnad,
men ändå en outtalad trygghet.
Vemodigt.
Tillsammans med en vän.
Finaste platsen på jorden.
Känslan av att finnas till.
Att leva.
Det är minnet i en bild.
Utdrag; Jag slutade aldrig tro
"... Att tvivla på att du inte brydde dig om mig, är som att tvivla på kärlek. Dina ord och dina handlingar kanske inte var äkta, men det är inte rättvist att förneka att du brydde dig om mig. Allt du gjorde för mig, allt du sa och alla gånger som du hjälpte mig och ställde upp; alla de gångerna bevisar gemensamt en sak; att du brydde dig om mig. Det är orättvist att förneka det. Jag slutade aldrig tro. Det var du som inte vågade erkänna."
Utdrag; Förälskelser passerar
"Förälskelser passerar, det vet vi nog alla mycket väl. Och att man går vidare, att tiden läker alla sår – det vet vi också. Men när man väl står där med ett brustet hjärta och för sista gången ser honom gå, då är det inte lika enkelt. När hon kommer gåendes där borta och det enda man egentligen vill är att trösta henne. Och det tar emot, men det gör ingenting. Hennes svek mot mig är inget i jämförelse med hans. Inte i jämförelse med vad han gjorde mot oss. För kalla oss naiva, gör det. Det ordet kan inte innehålla mer sanning. Men kärleken ska man inte leka med. Kärleken ska man vårda ömt."
Underbart - även på vintern
Genom is, se fler bilder här.
Vackra Göteborg, men vid närmare eftertanke vet jag inte om jag kan hålla med om det på vinter. Snön smälter och gatorna täcks av vatten. Temperaturen växlar mellan någon enstaka plusgrad till fåtalet minusgrader, men det räcker för att isen ska lägga sig lager för lager på gångbanorna. Den varmare temperaturen ger inte bara tankar på vår, utan gör också att isblocken försvinner. Det var ju verkligen en mäktig syn, om du frågar mig. Det vet jag att min vän Eleonore håller med om, efter att ha läst hennes kommentar: "Det ser så mysigt ut att bo ute på en ö sådär! T o m på vintern, eller så är det dina bilder som gör att det ser så härligt ut." Och på den frågan är svaret enkelt; det är helt fantastiskt att bo ute på en ö. Miljön är underbar - även på vintern. Och nu går vi ju mot ljusare tider, vilket gör att mörka eftermiddagar inte längre är lika besvärande. Klockan har passerat fyra och än är det inte mörkt.
Att sommaren har passerat (men snart är här igen) förändrar inte min syn på skärgårdslivet. Jag älskar det! Ön jag bor på förgyller mitt liv på många sätt.
Se också tidigare inlägg om öns alla årstider.
Utdrag; Visst saknar jag dig
"Det finns inte mycket kvar. Låtarna du spelade för mig. Platserna vi besökte. Och bilderna, som lätt som en fjäder passerar förbi. Det jag kan se av dig är inte lika som förr. Det är inte likt på något sätt. Kärleken är inte den samma. Men framför allt, jag har slutat att hoppas – nästan. Under alla åren som passerade var hoppet det som höll mig kvar på banan. Utan det skulle jag aldrig stå här idag. Utan känslan som kändes så starkt, hade jag aldrig varit så desperat. Jag hade accepterat att du inte ville och att jag borde gå vidare. Men du bjöd in till det; du bjöd hem mig till dig. Det måste ju betyda något, eftersom det aldrig borde ha hänt. Du skulle aldrig ha gjort det, om det inte var för att du ville något speciellt. Och det var just det du ville, men det förstod jag inte då. Och det förstår jag inte nu heller; jag förstår inte varför du gjorde det. Som en fiskelina slängde du ut ditt bete och när jag nappade drog du hastigt undan din lockande sida. Du lät mig infinna mig i en känsla av misslyckande. Som en fisk försökte jag om och om igen, men dessvärre utan resultat – men samtidigt helt väntat. Jag hade inte kunnat göra något annorlunda, för att vinna ditt hjärta. Jo, det hade jag. Jag hade kunnat vara mindre på, men det var då. Då behövde jag bekräftelse. Då behövde jag kärlek. Det är inte på samma sätt nu, men visst saknar jag. Visst saknar jag dig."
Utdrag; Kedjan
"En dag kommer sörjandet vara över. För tiden som var tillsammans med dig, det är en tid som är förbi. En tid som har passerat och som jag måste kunna lämna ifrån mig. Men det är svårt, fruktansvärt svårt. För jag låste mig fast vid dig. Kedjan är inte lätt att ta sönder, för den är stark och gjorde av äkta känslor. Någonstans finns en nyckel till kedjans lås, men den nyckeln är jag rädd att jag glömde hos dig."
Utdrag; Min kärlek till dig
"Och ditt beslut väcker oro, men samtidigt vet jag så väl; du kommer tillbaka. Eller jag vet inte, det är fel ord; men jag hoppas. Jag hoppas att du kommer tillbaka. Och om du gör det, så vill jag att du ska veta att jag alltid finns här. Med öppen famn står jag här framför dig. Du är alltid välkommen. Du är välkommen hem. Jag hoppas att du ser min kärlek, om den så bara har passerat och blivit på vänskapens nivå. Jag hoppas att du ser. Och att du kanske till och med förstår. Att du förstår min kärlek. Min kärlek till dig."
