Orden räckte inte till och här står jag nu med ord i överflöd. Jag vill skriva, låt mig skriva. Men jag vill inte skriva öppet, jag vill skriva för mig själv. Om en vecka tar jag tåget till Stockholm och det känns knasigt (mer om det längre fram). Ett block är vad jag vill ha. Inte som julklapp, jag vill köpa mig ett block - själv. Denna gång ska det vara ett fint block med sidor som endast jag ska fylla. Och orden ska komma direkt ur hjärtat. Jag har tappat de tiderna, då jag skrev för mig själv. Jag vill skriva dagbok igen, men ändå inte som en bok med vardagliga består. I den boken ska jag skriva om det som finns här inne, du vet om det som kallas hjärtat; där det gör ont och där de känns som mest. Det som finns där inne vill jag skriva om. Jag ska köpa mig ett block, detta håller inte annars.

Det finns folk som inte ser. Men det finns också personer som ger mig uppmärksamhet. Personer som pratar med mig, frågar saker och som ber om min hjälp. Jag vet inte om det är för att någon skvallrat om att jag kan, att jag kan organisera ett arbete. För det kan jag. Överkontrollerande Jasmine kan konsten att planera ett arbete. Om det ger bra resultat eller inte, det är upp till varje arbete. Jag lyckas inte alltid, självklart inte. Men folk frågar mig, vill ha min hjälp. Det är smickrande. Det betyder ju att folk tror att jag kan, att de vill ha just min hjälp. Varför skulle de annars fråga mig, tjejen som de flesta inte ens har noterat? De som kommer fram är killarna. Och tjejerna, men de räknas inte på samma sätt. Tjejer kan med enkelhet spela falska, något som jag inte går på. Falskhet är det värsta som finns. Killar är däremot raka och ärliga. Och det är de som kommer fram och frågar. Ryktet går och sen har jag fler fina ord i mina öron. Nyss kom de fram två killar och frågade om det verkligen var sant att jag hade skrivit 54 sidor. Sant. Det är sant. De pratade förstås om Mitt mästerverk, som jag så fint valt att kalla min "roman". De förundrades och frågade mer. Glad, inombords blev jag glad. Att någon bryr sig. Sen om de tycker att jag är dum i huvudet eller inte, det spelar ingen roll. De visade i alla fall på intresse. De ville veta mer om mig. Det finns folk i skolan som vill det. Och jag undrar varför det vänt så plötsligt.

I ettan var jag ledsen, det var jag. Ensamheten tog hårt på mig och jag bröts ner rätt ordentligt. Men att ge upp, det var det inte talan om. Livet är inte alltid lätt, men jag tror att vi alla innerst inne vet att det vänder förr eller senare... Att jag var ledsen det märktes nog ganska tydligt. Och utstrålningen var inte lika stark. En person som är ledsen och sluten är inte lika intressant att ta kontakt med. Nu när jag är gladare på grund av att jag fått vänner i naturklasserna (i samband med att jag läser matematik tillsammans med dem), kanske man ser att jag mår bättre. Och det lockar kanske, jag vet inte. Hur som helst är jag glad att det går bättre. Det är lättare att ta sig igenom dagarna om man får stöttande kommentarer och beröm.

Jag är inte van vid att få spontan uppmärksamhet. Det är lite läskigt, ärligt talat.

Vad är mina ord i jämförelse med andras? Mina ord bildar meningar, texter och utdrag. Men vad mer förmedlar dem? Känslor. Mina texter förmedlar känslor. Men vad är mina texter jämfört med andras? Jag kan skriva, men det kan andra också. Jag har drömmar, men det har andra också. Vad jag skriver om, det är det som skiljer mig från mängden. Det borde vara så, men jag ljuger. Kärlek är ett uttjatat ämne som snart inte längre är betydelsefullt. Då kommer inte mina ord att beröra mer. Då kommer du inte längre få någon betydelse. Inte för de som läser. Men förhoppningsvis kommer du alltid att ha betydelse för mig. I mitt hjärta kommer du alltid att finnas, det vet jag att jag sa till dig. Det var då du blev rädd. Det var då du tvekade och backade undan. Mina ord, de har blivit så fel. Mina texter, de påverkar. Men vad är mina utdrag, när många andra är så mycket bättre? Vad är jag, när jag aldrig får vara mig själv. Vad är jag, när falskheten dör ut. Då står jag kanske ensam kvar. Finns du här då?


Mina texter

Jag vill ge ett varmt tack till de underbara skribenter där ute som ger mig inspiration och som vågar dela med sig av erfarenheter som är tunga att bära. Ni ger livet mening. Ni håller lågan vid liv.

En sista melodi

Fågelkvitter utanför fönstret. Det är sant, jag hör det. Han kvittrar högt och gällt. Det känns som vår, trots att hösten snart har passerat och blivit vinter. En sista melodi, innan landskapet blir vitt och världen tyst. Tyst, men ändå så full av skratt och visdomsord. Men vad gör det. När livet tar fart och förändras i all hast. När det man älskar och värderar högst helt plötsligt inte längre har något värde. När folk inte förstår, utan bara klampar på. In i mitt hus, upp på mitt tak och när de sover i min säng. Som om ett liv inte vore något värt. Som om skogar är enda lösningen. Jag kan inte förstå hur de kan göra så. Jag lyssnar på fågelns kvitter. En sista melodi. En melodi som talar om att slutet är här. Varför fortsätta att älska, när det ändå ska förstöras. Varför inte bara fly härifrån och aldrig återvända. Det finns mer än ett hjärta att ta hänsyn till. Vi måste ta hänsyn till majoriteten. Ett liv är ingenting värt.