Jag går av bussen och marscherar stolt mot ingången till Ica. Jag har mina högklackade stövletter med lågt skaft på och det hörs när jag kommer gående. Ett gäng killar står utanför ingången. Jag ser att samtliga blickar vänds mot mig. Jag blir generad, men fortsätter att hålla huvudet högt. När jag går förbi dem, ger de inte ifrån sig ett enda ljud (möjligen lite mummel). Jag fortsätter bort och in genom glasdörrarna. Då, när jag är på väg in, då kommer det jag anade; "- Snygging?!". Jag borde vända mig om. Jag borde vända mig om och le mot dem. Men jag kan inte, jag blir för generad. Att bli uppvaktad är ingen vana, snarare tvärtom. Mitt utseende har jag aldrig fått uppfattning om är tilldragande. Jag ser ganska vanlig ut. Dessutom hade jag ju mina glasögon på mig på väg till Ica! Nu låter jag nojig och som en typisk tonårstjej, men så är fallet; självförtroendet är inte så stort, när det kommer till killar. Och att få höra att man ser bra ut är inte lätt att ta åt sig. Eftersom jag inte vet vem killarna är, kan jag inte gå fram och fråga dem rakt ut vad de menar med det. Visst kan jag, om jag vill, men säkerheten finns inte där på samma sätt som hos en killkompis. Jag gör alltså ingenting, när jag hör deras ord eka efter mig. Jag fortsätter bara gå. In på Ica. Jag vänder inte ens blicken bakåt.

När jag har betalt det jag ska ha, är det dags att gå ut igen - samma väg. Jag samlar mod till mig, sätter näsan högt och klackar ut. Denna gång står de närmare dörren. Deras blickar riktas diskret mot mig. Jag går vidare. Inget ord ropas efter mig denna gång. Kanske var det de sa bara lögn. De var kanske bara ute efter min uppmärksamhet.

Jag är i princip klar med mina förberedelser inför debatten imorgon. Istället för att sitta vid datorn och tråka, går jag runt och stör mina klasskamrater. Haha, jag är hemsk. Men jag hjälper faktiskt till. Jag diskuterar min karaktär, som jag har blivit tilldelad att spela, med andra elever. Det ger en del, eftersom man då får en glimt av vilka motargument som kan dyka upp.
Nyss var jag uppe i kemisalen. Där var naturarna i full gång med att labba och städa ur diverse material. Läraren kom på mig, men jag log söt och gick vidare. Fick en mentos av en vän, innan jag gick vidare till nästa grupp av vänner. Det bestämdes att bamba ska ätas klockan elva och att vi ska ses i caféet.

Ensamheten lurar bakom hörnet, men jag lyckas undvika att möta dess blick. Jag ser framåt, försöker och går mot säkerhet. Att jag har många vänner i Naturklasserna har gjort sitt, det är jag helt säker på. En nära vän från högstadiet går på skolan. Jag umgås med han och vänner till honom. Dessutom läser jag ju matematik med naturarna och det ger ju också sitt resultat. Ensamheten har gått i ide. Jag känner inte av den just nu, men den finns där. Ensamhet är en känsla, ett tillstånd en livsstil. Jag försöker balansera upp negativiteten med hjälp av kärlek.

"Trans, jag infinner mig i trans. Jag går in i en värld och minns. Jag minns en tid, en plats, en person. Allt kopplar jag till dig. Det var du som var. Du som är. Du som kommer att bli. En vän. En kärlek. En förälskelse. Ett hopp. Ett ljus. En gnista. En låga. Ett liv jag ville ta del av. Ett hjärta jag gav bort. Allt för dig, för jag älskade. Det kan inte bara ha varit en simpel förälskelse i unga år."

Jag tar åt mig av allt som kan skapa inspiration. Jag vill skriva och det är precis vad jag gör. Men jag vet inte hur det blir. Mitt verk ska inte bli som alla andras. Jag ska skriva på mitt sätt. Men det är svårt, när man skriver om ett ämne som redan tusen andra har skrivit om innan mig. Men jag ska sticka ut, det är mitt mål. Min berättelse är inte som alla andras. Den är sanning rakt igenom och den påverkar. Den påverkar mig - gång på gång. Och jag vill minnas för alltid.

Mitt inlägg om ensamhet gav mig många fina kommentarer. Jag får läsa att jag verkar vara en bra människa. Folk skriver att de tycker om mig och att de skulle vilja att jag var en tydligare del i deras liv. Sånt värmer, verkligen. Jag tackar ödmjukast för det.
Era kommentarer får mig att fundera. På internet är jag uppskattad och vännerna är lätta att få. Jag träffade min pojkvän via internet. Vi pratade bara på en internetsida och på msn. När vi väl sågs första gången, hade vi redan en relation. Hade vi träffats i verkliga livet och byggt upp en relation utifrån det, tror inte jag att vår relation hade varit på samma sätt som den är idag.
Att lära känna en person på internet och i verkliga livet är stor skillnad. I den riktiga världen är det så lätt att bli dömd. Folk får en uppfattning och utgår gärna ifrån den. Det är helt naturligt. Vi människor måste kunna sortera in nya människor i olika fack, för att inte bli överbelastade. Men ändå. Det är sån skillnad. Man får en uppfattning om någon på internet, men den tycks aldrig bli negativ. Och om man får ett sämre intryck av någon, då tycker jag personligen att det är ganska lätt att ändra. Och jag undrar varför det är så.

I verkligheten har jag ganska svårt för att skaffa vänner. Jag är allt annat än blyg, jag hörs och syns och jag är otroligt känslosam. Kanske är det just det som är problemet. När man skriver till någon bakom en datorskärm ser man inte allt detta. Man kan bara förlita sig på de ord som skrivs, de bilder man får ta del av. Men vad är egentligen skillnaden? I verkligheten vägrar jag att vara någon annan. Det är samma i bloggvärlden och när jag vistas ute på övriga internet. Jag är alltid mig själv. Och folk tycker om mig - i alla fall på internet. Och jag undrar varför det blir så. Något måste ju jag göra fel, när jag visats ute i det som är verkligheten. Någonstans på vägen blir det fel. Så måste det vara.

Skillnaden på att skaffa vänner i verkligheten och att knyta band via internet är stor. Men jag förstår inte vad skillnaden är.

När man har skilda föräldrar och bor på två ställen, gäller det att kunna prioritera sin tid. Har man dessutom pojkvän är det lämpligt att tillbringa lite tid även med honom. Det är ett himla pussel att få ihop allt! Eftersom mamma bor i stan, är det enklaste att vara hos henne. Hon är också den som hittar på saker, därför har det genom åren blivit många "extra" dagar hos henne. Men som pappa säger; det jämnar ut sig i längden. Sommaren som var tillbringade jag till största delen hos pappa ute på ön. Vågskålen väger jämnt vill jag tro.
Vardagen flyter på och jag pendlar mellan tre hem. Det fungerar bra. Jag har alltid haft två hem att åka mellan. När jag berättar för folk hur uppdelningen är, blir folk förvånade och utbrister; "Gud, va jobbigt det låter!" Hur reagerar du, när jag berättar följande? Jag tillbringar halva veckorna på varje ställe. I grund och botten ser planeringen ut som så att jag är hos pappa måndag och tisdag, åker till mamma på onsdag och är där torsdag och varannan helg är jag hos respektive. Det låter krångligt, men jag är van. Det har alltid varit så, ända sen jag var tre år och mina föräldrar skilde sig.
Dessa "regler" är inte något jag strikt måste följa, men det blir lätt så att man hamnar i ett fungerande mönster. Nu när Rickard bor här nere har schemat sätt annorlunda ut från vecka till vecka. Jag måste ju vara hos Rickard också, trots att veckan bara har sju dagar. Eftersom jag har denna valfrihet är det helt okej att byta dagar lite då och då. Igår åkte jag exempelvis ut till ön, fastän onsdag inte är pappas dag. Det gjorde jag på ren känsla. Inom mig var saknaden efter pappa och ön väldigt stark och då kändes det naturligt att åka ut. Man måste lyssna på sitt hjärta, för att kunna leva som en hel människa.


Ibland är det extra viktigt att få komma ut till ön och samla ny livskraft.
Bilden är från den 16 juli 2010, Tredje Dansen.

När jag vaknade i morse, drabbades jag av lite lätt panik. Kollade klockan och såg att den var strax innan sju. Blev stressad, eftersom jag fick för mig att jag hade försovit mig. Men nej, efter att ha tänkt efter och kommit fram till vilken dag det faktiskt är idag, kunde jag pusta ut. Onsdag är inte pappas dag, därför blir det konstigt att vakna upp här en torsdag och ta sig till skolan enligt nya rutiner.