Ett ljus i mörkret.

Vi behöver alla ett ljus i mörkret.
En själ som tänder ljuset på nytt, när hoppets låga har slocknat.
Mörkret är inte farligt, bara obehagligt att uppleva ensam.

Det som hände då är bara en början på det som är nu. Liksom sommar blir till höst, färgas gröna löv till en nyans av orange. Och orange leder sen vidare till att bli brunt, som i sin tur faller ner på marken och dör. Livet passerar förbi. Sommar blir till höst och hela världen snurrar.
När jag funderar på vart mitt liv har tagit vägen, kan jag inte bara se på det som är idag. Jag går tillbaka och funderar. Mitt liv har hamnat här av en anledning. Av den anledningen att jag tidigare i livet valde en viss väg i korsningen. Och jag gick den vägen, stötte på ännu ett vägskäl och fick även där välja väg. Här är jag idag. Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Jag skulle så gärna vilja reda ut saker och ting, men jag vågar inte riva upp allt. Det känns för jobbigt och komplicerat att riva upp gamla sår. Ärren som läkt med den långsamma tiden, ska inte behöva bli nya sår att salta i. Istället sluter jag allt inom mig. Det som var är inte nu. Och det som är nu är bara en konsekvens av det som var då.
Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Borta med vinden i en enda höst. Tillbaka med vinden från ett svalkande hav.


Bilden tagen den 10 oktober 2009.

Sommar blir till höst och hela världen snurrar. Och hela världen snurrar. Den snurrar för sig själv.

Desperat försöker de få någon att lyssna! De gör allt i sin makt för att någon ska förstå. Varje ögonblick sträcker de sig efter en hjälpande hand. Vissa går till och med så långt att de skadar sig själv, i värsta fall tar livet av sig. Det är hemskt att se att de som behöver inte får hjälp. Varför finns det ingen som hör, ingen som bryr sig? Jag blir ledsen, när jag ser verkligheten. Och den ser jag jämt. Det är den jag lever i, jag kommer inte undan.
Ingen ska tro att livet är lätt att leva. Alla kommer för eller senare att utsättas för händelser som ger livshistorian en huvudsaklig handling. Förr eller senare får vi uppleva känslan av vad vårt liv verkligen kommer att innebära. Jag är ung, men har redan fått ta del av ett liv som påverkat mig. Tolv år. Tretton år. Förälskad. Kär. Åren går. Krossad och nu på väg tillbaka. Eller?

"Jag vill springa tillbaka bara för att få krama om dig. Bara en sista gång. En kram. Den ska vara ärlig och den ska betyda. Även för dig. Inte bara för mig, som så många gånger förr. Inte för att vi har kramats och legat med armarna kring varandra. Men ändå. Jag vill ha den där kramen som verkligen betyder. Jag vill ha den av dig. För ingen kan krama lika ärligt som du kan."
(Utdrag ur "Mitt Mästerverk" som jag skriver.)

Jag kämpar med att komma tillbaka. Eller fortsätta. Det livet jag var en del av för några år sedan, de påverkade mig mycket. Mest på ett positivt sätt. Personerna jag var med, omgivningen, kärlek... Allt påverkade mig och idag står jag här med facit i hand. Det var underbara år - det kunde jag konstatera redan då. Men det var jobbigt, det var det. Jag var en av dem som desperat ropade på hjälp. Jag gick aldrig speciellt långt, som jag vet att många andra har gjort. Jag vill inte påstå att jag var feg, bara nyfiken på vad livet hade att erbjuda. Jag ville inte avsluta ett vinnande koncept, om jag skall uttrycka mig med en dos av starkt självförtroende. För jag vet att jag i slutändan kommer at vara en vinnare. Det är vi alla. Livet bjuder på förluster, men också på så många vinstchanser. Men som ledsen och svag är det svårt att ta de chanserna.
De ropar förtvivlat på hjälp, men det är ingen som vill höra på. Alla bara går förbi, utan att bry sig om. Utan att bry sig om att det i hörnet på Centralstationen sitter en ung människa och mår så dåligt att hon skakar. Det är ingen ser. Ingen ser. För det angår inte dem, vill de tycka. Men varför resonerar man så? Vi ska ju vara ett samhälle som ställe upp och bryr oss om varandra. Vi har en integritet som säger att vi har rätt att vara privata. Men det skadar aldrig att visa en öppen famn.

Min famn är alltid öppen. Jag är inte utbildad för att hjälpa, absolut inte. Men jag har mått dåligt, som så många andra. Det jag kände kan inte jämföras med det andra känner, för sorg kan inte jämföras. Men ändå. Ett lyssnande öra. En öppen famn. Någon som i alla fall försöker förstå. Det betyder väldigt mycket. I alla fall för mig. Och jag hoppas på att jag kan ge det förtroendet till någon annan. En vän är så lätt att få, om man bara är öppen och ärlig.
Det finns personer som för allt de är värda ropar på hjälp. Varför finns det ingen som hör? Hur kommer det sig att ingen ser? Jag vill se! Jag vill höra! Det anser jag är min plikt som medmänniska. Vi ska hjälpa, inte stjälpa. Det är ett ordspråk jag tycker att alla ska följa. Vi har en plikt som medmänniskor. Alla individer tillhör små familjer, men också den stora familjen Människor. De som bara är själviska och inte är villiga att hjälpa en annan människa; släng er i väggen!

"En vän hörde av sig idag. Det gjorde mig så glad! Jag är inte bortglömd, bara åsidosatt för ett år eller två. För jag finns. Jag finns fortfarande i folks hjärtan. Jag har satt mina spår, liksom de har påverkat mig. De har format mig till den jag är idag. Och jag kan inte vara annat än glad. Trots att det har gjort ont och de har sårat gång på gång, så vet jag att det är kärlek – rakt igenom. Kärlek vänner i mellan. Tillsammans. Vi har påverkat varandra. Jag tänker inte lämna vare sig vänner från förr eller tiden som var i första taget. Jag tänker finnas kvar i det som var då. Jag vill inte glömma. Då kommer jag mista en av de största delarna av det som är jag. Den risken vill jag inte ta. Jag håller mig kvar. Minnena ska kvarstå, om jag så ska leva med smärtan hela livet."

Aldrig ska jag glömma var jag kommer ifrån.
Ni som har format mig till den jag var efter högstadiet, er vill jag tacka.
Vänner varar hela livet. Kanske inte i praktiken, men i tankarna.
Kramar till vännerna som fanns då - och som alltid kommer att finnas inom mig.

"När jag går genom stan, kan jag inte låta bli att tänka på dig. Minnen finns överallt och jag kan inte gömma mig. Det som jag har upplevt med dig sitter kvar än idag. Det bildas hela tiden nya minnen, även om du inte är en del av dem i praktiken. Du är en del av tanken och på så sätt blir du en del av det nya minnet jag får. Jag går inte nära din port, men jag går i närheten. Och bara genom att vara där kan jag känna samhörighet med dig. Jag vet att du har gått där. Jag vet att du finns nära. Minnen bildas. Och jag minns tiden från förr. Jag minns tiden med dig."

Hur stark måste man vara, för att kunna glömma?
Hur mycket mod krävs det, för att kunna gå vidare?
Hur många tårar behöver jag fälla, för att känslan ska försvinna?
Hur många gånger måste jag bli sviken, för att jag ska inse sanningen?
Hur många minnen ska jag ha, för att kunna älska dig?

"Går. Jag går på avstånd. Jag vågar inte komma nära. Jag vill inte komma nära. Tänk om jag blir upptäckt. Då kommer du med all säkerhet att fråga ut mig. Fråga vad jag gör utanför din port och varför jag fortsätter att envisas med dig. Du kommer göra klart för mig ännu en gång, att du inte vill ha mig. Men jag ville bara kolla förbi. Se om du hade ändrat dig. Om du kanske har ändrat dig. Kanske vill du ha mig. Jag ville bara vara säker."

"Tanken slog mig idag. Om vi hade setts. Om våra blickar hade möts helt oväntat, hur hade vi reagerat då? Hur hade du reagerat? Vad hade jag gjort? Jag skulle bara vilja ha en kram. Men jag hade inte vågat ta en. Hade du kommit fram och kramat mig?"

"Ibland kommer jag på mig själv med att vara precis som du. Eller jag försöker i alla fall. Jag försöker härma dig, vara som du, tänka som du, leva som du, känna som du… göra som du. Allt för att på något sätt känna en närhet till dig. En närhet till en vän jag har mist. Närhet till en vän som försvann. Och började ett nytt liv på ett annat håll, på en annan plats, med andra människor, utan mig. Utan mig."

"Mitt liv blir så mycket mer komplicerat, när jag tänker på dig. Då tankarna är hos dig, gör jag saker jag minuten efter ångrar. Jag säger saker jag inte borde ha sagt. Drömmer mig bort och har svårt att hitta tillbaka. Hitta tillbaka till verkligheten. För i verkligheten finns jag. I drömmarna finns du. I mina drömmar kommer du alltid att finnas."

Det är i princip så här mitt "mästerverk" ser ut. Små stycken fulla med tankar som tillsammans bildar en historia, en kärlekshistoria. Utdragen som ni tidigare har läst (Om inte, kolla under kategorin "Nära Hjärtat".) är också delar av historien. Delar som bilder sammanhang, som bildar verklighet, som bildar helhet. Som bildar det som tillslut ska bli en bok. Förhoppningsvis. När jag väl skriver går det undan, men det är inte alltid lätt att skriva. Därför tar det tid. Och det får mig att tvivla på om jag ens kommer bli klar. Men jag ska bli klar, någon gång. Om det så bara blir en lång novell. Tills dess att jag är klar, får ni nöja er med utdrag. Det är ju i alla fall lite inblickar i det färdiga resultatet.

När jag berättar för folk att jag bor på en ö, är deras första reaktion ”- Åh, va mysigt! Det måste vara underbart!”. Ja, svarar jag. Det är det verkligen. Men sen ser jag att deras ansiktsuttryck förändras och strax därpå kommer frågan ”- Bor du där även på vintern?”. När de har insett att jag faktiskt gör det, verkar det inte längre vara lika fantastiskt att bo ute på en ö. Jag antar att tankar på det praktiska har dykt upp i huvudet. Det är inte alltid så lätt att bo på en så begränsad plats. Båtar som går sällan, inställda turer när isen ligger tjock, begränsad tid i stan, alltid tider att passa… Att bo ute på ön är inte det lättaste för någon som vill leva storstadsliv. Jag har anpassat min livsstil efter platsen jag bor på. Det är en uppoffring jag har gjort, men jag ångrar den inte. I slutändan tycker jag att det är värt alla väntetider, stormiga dagar och tidiga morgnar.
Ta bara en titt på de här bilderna…



Jag tycker personligen att alla fotografierna visar en väldigt fin illustration av skärgården och hur det ser ut på ön. Även på vintern kan man njuta av naturen. Alla årstider har sin charm. Även om det ibland kan vara jobbigt att ta sig till och från stan, finns det alltid något att längta hem till. Se på bevisen! Jag skulle inte vilja leva utan en sådan vardag.

Du har just läst talet jag ska hålla imorgon. Det ska inte vara långt, bara några minuter. Antagligen gör jag lite ändringar under kvällen, men detta är grunden till mitt mauns.

"Jag saknar. Vad jag saknar. Jag saknar dig. Den vän som plötsligt försvann. Och med dig försvann förtroendet. Förtroendet för att äkta vänner består. Du var en äkta vän. Du var allt en äkta vän ska vara i mina ögon. Omtänksam, personlig, bra lyssnar, överraskande, kärleksfull, snäll, rolig, tankspridd, charmig, beredd att ta risker... Du var perfekt. Du var människa, precis som alla andra. Ändå, trots alla tecken på att du var precis som vem som helst, kunde jag inte låta bli att älska dig – just dig. Du var något speciellt. Du var speciell. Du var speciell för mig. För mig. Du var speciell. I alla fall för mig. I alla fall för mig. Du var äkta. Du var kärlek. Du var speciell. Du var min – men på avstånd. Jag älskade dig – men på avstånd. Du tog avstånd – men på avstånd. Allt var egentligen en romans, en förälskelse, en vänskap – men på avstånd. En hel relation uppbyggt på avstånd. Vi kom aldrig riktigt nära varandra. Alla de stunderna var bara falska. Det äkta vi hade var på avstånd."

Jag fortsätter skriva på det som en gång var jag. På det som har format mig till det jag är idag. Den jag är idag. Till den jag var och alltid vill förbli.