"Jag ropar, men du hör inte. Jag skriker, men du vill inte lyssna.
Om det ändå var till dig jag skrev så. Men det är det inte. För jag vet att du ändå inte bryr dig. Därför har jag slutat försöka. Istället försöker jag gå vidare. Men hur lätt är det, när den enda jag vill ska höra mig är du. Jag skriker, men inte åt dig. Du kan inte höra mig, för mitt rop är inte avsett för dig. Mina skrik är till för dem som fortfarande finns kvar. För de som kanske kan förstå. Lögn. Ren lögn. Det finns ingen som förstår så bra som du gjorde. Det kommer aldrig att finnas någon som får mig att känna så som du gjorde. Tillsammans med dig var allting starkt. Utan dig är det bara ett liv. Bara ett liv. Så enkelt och okomplicerat. Ett liv. Utan dig."

Senaste skrivet i min berättelse. Sida fjorton.

En av mina närmaste vänner och jag bråkade en del i slutet av ett avslutat år. Det var en period i vår vänskap. Vi hade varit kompisar sen trean, det är idag åtta år sedan. Vi märkte att vi gled i från varandra. Båda förändrades och ingen av oss kunde acceptera att den andre inte var som förut. Det var jobbigt och båda var ledsna. Men sen insåg vi vad vi egentligen höll på med. Bara för att man växer upp och blir två starka personligheter, betyder inte det att man måste sluta vara vänner.
Idag är vi fortfarande nära och det är jag glad för. Hon känner delar av mig, gamla delar av mig, som nästan ingen annan vet någonting om. För det var då. Det var då.

Då är en tid som har passerat.
Då är en tid som jag minns.
Då är en tid som lärde mig vad lycka är.
Då är en tid som alltid kommer att finnas kvar.

Det är inte lätt att skriva, när det man vill förmedla inte finns kvar. När det man minns försvinner allt längre bort. Långt in. I hjärtat. Där finns svaren som jag en gång aldrig fick.
Här får ni i alla fall läsa ett utdrag...

Att leva med svek är som att leva med en sjukdom.
Det blöder ständigt, utan stopp. När blodet väl slutat rinna, dröjer det inte länge förens såret är upprivet på nytt. Då rinner blodet och tårarna tränger fram. Salta tårar bränner bakom ögonblocken och gråten är nära. Men det spelar ingen roll hur mycket man gråter. För när väl tårarna är slut, finns sveken fortfarande kvar. Att svika är inte bara att svika en vän. Att svika är också ett svek mot sig själv. Och att svika sig själv känns som ett misslyckande. Att svika sig själv är som att ständigt bli påmind om sina misstag. Att ständigt bli påmind om ett misslyckande, är det samma som att leva med en sjukdom. Det gör inte alltid ont, men sjukdomen finns där och gnager. Bland mer, ibland mindre. Att leva med ett svek är inte lätt. Det finns alltid något som river upp såren. Det finns alltid något som får sjukdomen att bryta ut på nytt. Att leva med ett svek är som att leva med en sjukdom.

"Ibland kommer jag på mig själv med att tänka tillbaka på gamla tider. På tiden med dig. På vår tid. Det var en tid fylld av underverk. Jag lärde mig så mycket då. Kände så mycket då. Drömde så mycket då. Ansträngde mig så mycket då. Trodde så mycket då. Hoppades så mycket då. Ville så mycket då. Älskade så mycket då. Ville ha dig så mycket då. Nu. Nu har jag snart låtit alla känslor för dig svalna. Jag har släppt taget – en gång för alla. Jag vill inte. Men jag måste. Du har ett eget liv. Jag måste leva mitt."

Texten är ett utdrag ur berättelsen jag skriver på.

Dansen.

Jag är hemkommen från en väldigt fin kväll. Har umgåtts med vänner och haft trevligt. Mötte uppe Mirre nere vid Dansen. Vi gick runt, kollade läget och jag njöt i allmänhet av kvällen. Efter en stund var det ett gäng på tre killar som hojtade på oss. Det visade sig vara raggaren, jag mötte på Första Dansen, och hans två kompisar (inte de han hade med sig förra gången). Jag och Mirre slog oss ner hos dem och där satt vi och snackade ett tag. Katja dök också upp under kvällen.


Dansbanan.

Efter att vi hade förflyttat oss till berget precis vid dansbanan, dansade jag med raggaren. Egentligen var det Mirre som blev uppbjuden, men hon ville inte. Jag sa att jag kunde ta hennes plats istället. Jag vet inte om raggaren blev missnöjd, men... Ja. Han var i vilket fall som helst väldigt duktig på att bugga och jag hade roligt, när vi dansade till "Jag vill vara din, Margareta. Bara vara din, ska du veta...".


Min och Katjas plats. (Dålig kvalitet, eftersom bilden är tagen under sena kvällen.)

Jag och Katja drog oss undan en stund, satt och snackade nere vid vattnet. Där satt jag alltid som liten tillsammans med diverse vänner, där ibland Katja. Nostalgi, barndomsminnen och trygghet.
Katja var klok nog att åka hem, när det var som roligast. Själv stannade jag kvar och det ångrar jag. Man ska gå, när det känns som bäst. Inte stanna kvar bara för sakens skull. Nu har jag fått det bekräftat ännu en gång. Jag kom i alla fall hem ordentligt, efter att ha cyklat själv över ön. Duschat har jag gjort och bloggen ska nu få lite kärlek. Dock ska jag snart sova. Upp och jobb imorgon är det som gäller.
Fler bilder från kvällen kommer imorgon.
Sov gott.

När jag tänker tillbaka på mitt liv, är året som har gått väldigt tydligt. Jag kan sätta ut ganska exakta datum på när det jag är i nu började. För jag är i något nu, det vet jag. Det känns som att jag har året som gått i en liten ask.


Året som har gått i en liten ask.

Förra hösten började jag på gymnasiet. Allt var nytt, skrämmande och ledsamt. Det var mycket känslor som skulle hanteras, samtidigt som man skulle försöka leva livet. Om jag lyckades särskilt bra vet jag inte. På vissa plan lyckades jag, andra punkter ser jag svagare på. Det är inte lätt, när livet ändras drastiskt. Det är så mycket som man måste handskas med, så mycket man måste förstå. Lätt är det inte.

Ibland brister det. Alla tårar som en gång ska komma, de har redan kommit. En kväll, närmare bestämt igår, mådde jag inte bra. Jag grät. Ingenting allvarligt. Det blev liksom för mycket, många känslor, tankar och annat som dök upp i huvudet på mig. Hur hanterar man det? Jo, genom att gråta. Rickard tog väl hand om mig. En lång dusch gjorde också susen. Imorse när jag vakande, mådde jag inte helt okej. Men jag skulle jobba, så jag lät tankarna vara. På jobbet hade jag inte tid att tänka på allt, därför antar jag att hjärnan hanterade det hela i bakhuvudet. Nu mår jag bättre, känner inte av min ledsamhet. Känslorna kanske kommer tillbaka och då ska jag låta dem finnas i mitt huvud. Jag måste få tid att laga mig själv - åtminstone provisoriskt - innan jag kommer tillbaka till skolan i mitten av augusti.

Jag har året som har gått i en liten ask. Jag kan datum och tidsperioder utantill. Det har varit ett speciellt år. Det har varit en omställning.

Jag är hemkommen från en helt fantastisk kväll. Det har varit underbart och lyckan är på topp!

Efter att ha firat min yngsta kusin, åkte jag ner till dansen. Gick och ställde mig vid korvståndet, där pappa stod och sålde korv. Strax efter mig kom underbara Iris - världens mest härliga människa! Jag hängde på henne och det resulterade till att vi två hamnade i en båt tillsammans med ett gäng. Jag frågade om det verkligen var okej att jag hängde på henne och hon insisterade på att det var helt okej. Så där i båten satt vi en stund, inga märkbara minuter. Jag var lite social med den yngsta på båten - en ung tjej strax över tjugo skulle jag gissa på. Äventyret fortsatte och vi hamnade på den så kallade Ölbåten. Egentligen behöver man legga för att komma in, men eftersom jag var med Iris kom jag in utan att någon tänkte på min ålder. Snälla Iris bjöd mig på en coola. Vi stod kvar på båten en stund, snackade med folk och ofolk. Mitt i alla trevliga samtal kom det fram en kille. En riktig raggare beskriver jag honom som och då hoppas jag att ni förstår. Han stötte tydligt på mig och jag blev smickrad. (Kanske inte så konstigt, eftersom det inte händer så ofta.) Det hela slutade med att jag hamnade i hans sällskap. Hans två vänner, en tjej och en kille, var väldigt trevliga - speciellt tjejen som jag fick bra kontakt med. Så där satt jag, inklämd mellan en raggare och en sex år äldre tjej, och hade trevligt. För trevligt var det verkligen! Med en skrikande raggare i örat som lite halv desperat försökte förklara att det var helt okej att bara vara vänner, efter att ha hört mig berätta om min pojkvän, och med en härlig tjej på min andra sida, satt jag och njöt av kvällen. Klockan tickade allt för fort och när jag kollade på klockan första gången var hon redan tio. En halvtimma kvar, sen skulle båten gå. Alltså var jag snart tvungen att lämna det härliga gänget. Man vill ju inte gärna åka med in till stan. Vad händer efter det, om man ska se det ur en ospontan synvinkel.
När signalerna ljöd och båten la ut från kajen, stod jag och såg den försvinna. Mina nya vänner fanns på båten och det kändes vemodigt att se dem åka. Men det är ett kärt minne, som jag absolut kommer att bära med mig.