Anledningen till att jag inte kände för att stanna kvar i stan i torsdags kväll, var främst för att jag inte hade någon att vara med. Jag åkte in ensam och hoppades på att någon av kompisarna jag meddelade, skulle möta upp mig. Men så blev det inte. Jag var själv. Ensam. Det gick ju bra, egentligen var det inga problem. Men känslan av ensamhet blev så tydlig, när jag satt där själv på en bänk. Middagen var uppäten och jag kände mig vilsen. Så bortkommen. Alla andra gick i grupp eller åtminstone två och två. Jag gick själv. Ensam. Jag är så van vid det, att jag inte tänker på det som ett problem. Men när känslan kommer över mig, då känner jag mig bortkommen. Det känns som att jag inte passar in, som att det är mig det är fel på. Men egentligen, ingen kollar väl och tänker "Aha! Hon är ensam. Stackars henne har ingen att gå med. Men hon kanske har orsakat det själv...", eller? För när man går på stan, med massa människor omkring sig, då syns man inte. Man hörs inte, om man inte skriker högt och ställer till med en dramatisk scen.
Jag kände mig ensam, när jag var på stan. Själv, ensam. Det brukar inte vara ett problem, för jag hittar alltid på något att göra. Men just då, i torsdags när jag kände mig ensam, då ville jag bara hem. Hem till en trygghet.

Ensamhet är svårt. Ensamhet är en sjukdom. Ensamheten kan man inte besegra på egen hand. Men hur ska man då kunna besegra den, när man är just det: ensam.

Ensam.