I lördags hölls den sista dansen för i år. Det känns sorgligt. Att vardagen är nära känns helt plötsligt så nära. Man återgår till det gamla vanliga. Sommaren är slut. Slut. Punkt slut.

Jag hade lovat min farbrors fru, som är ordförande i öns förening, att hjälpa till på dansen. Jag kom ner vid halv sex och var då först med att hjälpa till. Jag kände stressen, eftersom dansen denna kväll skulle börja redan klockan sex. Dock såg jag ingen anledning att stressa upp mig, utan gjorde som jag blev tillsagd. Första uppgiften var att ställa i ordning chokladhjulet. Först var jag tvungen att ta bort alla nummerbrickor, för att sen sätta dit dem igen - men denna gång närmare varandra, eftersom vi inte fick plats med alla bänkar runt omkring. Häftpistolen la av, därför fick jag ta hjälp av en tejprulle. Det gick som tur var lika bra och nummerlapparna satt fast under hela kvällen.
När folket började komma, var det jag som fick ta hand om hjulet. Det var jag inte riktigt beredd på. Jag hade ju räknat med att gå runt och sälja lotter. Men att stå i chokladhjulet gjorde inte mig något. Jag tyckte det var väldigt roligt. Alla var så glada och jag var nog inte sämre. Jag blev nästan gladare av att få dela ut vinsten, än vad den som vann blev. När jag stod där, tänkte jag på Liseberg. Att få stå där och snurra, smala in pengar, trycka så att brickorna lyser, dela ut priser... Det vill jag göra nästa sommar!

Raggaren och hans vänner kunde inte komma den kvällen. Då såg jag ingen anledning till att sluta jobba. Eftersom jag antagligen inte skulle ha något bättre för mig, jobbade jag hela kvällen. Efter halva kvällen blev jag avlöst och en annan själ tog över chokladhjulet. Då var det dags att kränga lotter. Första ringen sålde jag tillsammans med min ingifta kusin. De två andra kaffe- och chokladkorgarna sålde jag på egen hand. Det var dock svårare att sälja lottringen med en vinst bestående av icke ätbart. Det var inte precis lättare attt få sålt slut på den lottringen, när den harmoniska dansmusiken ersattes av rockigare toner. Ett tjejband på ön tog plats på scenen och jag flydde undan. Bort, med halva lottringen kvar. Vi sålde dock aldrig slut den ringen, utan drog en vinnare av de som hade köpt lotter. Lika bra var kanske det.

Kvällen avslutades hemma hos Iris, ni vet den där fantastiska kvinnan med lila hår. Jag, pappa och kompisar till honom satt hos henne till klockan två på natten. Då gick vi hemåt och raka vägen i säng.

Det var en fantastisk kväll, roligt arbete och många glada ansikten.
Sista Dansen för i år är slut. Nu väntar vintern.

Läs också Sista Dansen 2009.