Jag vet inte hur länge jag har haft den här tanken, men det är ett tag. Kanske var det runt den tidpunkten, då jag insåg att jag är kvinna och kan få barn. Tanken på att en dag bli mamma ligger inte alltför långt bort. Det kan ju hända. Jag har ju ett (nästan) helt liv framför mig.
Känslan jag har fått, är att jag kommer få en dotter. En liten flicka. Jag har bara den känslan inom mig. Jag kommer att föda en dotter. Får jag fler barn än så, kommer hon vara den mest älskade. Det låter så hemskt, jag skäms nästan för att skriva det. Men det är så det är. Det är känslan jag har inom mig. Och känslor kan man inte styra över. Om jag får en son, kommer det hända något med honom. Jag kommer inte få se honom bli tonåring... Jag vet inte hur denna tanke har kommit in i min skalle. Den har funnits där ett tag. Kanske alldeles för länge. Så länge att jag har börjat tro på min dröm. Drömmen om en liten flicka.
När jag ser små flickor sitta på spårvagnen, vara i parken med sina föräldrar, då önskar jag att jag också fick uppleva det. En liten flicka i söt klänning och passande strumpbyxor till. Jag ser kärlek. Det är kärlek mellan en förälder och dennes lilla flicka. Kärlek.
Jag är nog fast i drömmen om en liten flicka.


Jag som liten.

Sommaren 2008 var jag på språkresa i England, Hastings. Allting var nytt och så också mataffären Lidl. Jag tror ni kan hålla med om att Lidl har ploppat upp lite överallt i landet under de senaste två åren? När jag besökte England, hade jag aldrig varit inne i en Lidl-butik förut. Jag fick därför en speciell relation till den affären. Det kan jag inte komma ifrån...
Rickard har ett Lidl nära sig. Vi brukar gå dit och handla och varje gång blir jag påmind om resan till Hastings. Det var verkligen tre underbara veckor jag fick uppleva där. Ett minne som är väldigt tydligt, är just det när jag och mina två rumskamrater gick till Lidl. Vi hade nära till bussen, bra kommunikation in till stan och det var inte alltför långt att gå in till centrum. Nära vår värdfamiljs hus fanns också Lidl. Det tog omkring tio minuter att gå dit. Jag och mina rumskamrater gick dit ett par gånger. Jag köpte mest gottit, sådant som jag inte hade sett hemma i Sverige. De andra två köpte allt möjligt. Jag minns att de köpte röda paprikor, i brist på att få i sig grönsaker. Maten i England var annorlunda och de var nog inte så vana vid att det inte serverades vanlig sallad till maten.
Som ni märker kan jag prata minnen i evigheter. Jag blir ju ständigt påmind om dem, när jag sätter min fot inne på Lidl. Igår tog jag ett stort steg; jag köpte croissanter. Jag köpte flera sådana paket under min resa. Jag utbrister alltid - så fot jag kommer in på Lidl - "- Åh, sånna köpte jag i England!". Rickard har smått tröttnat på mig, vilket jag kan förstå. Men det är så i livet: minnena består.

Nu ska jag ta och äta en croissant - eller varför inte två?



Jag öppnar förpackningen och minns känslan.
Ingenting kan jämföras med lukten.
Jag vet hur den kommer smaka,
redan innan jag sätter tänderna i den.
Den fluffiga konsistensen.
Den krämiga fyllningen med smak av choklad.
Jag har nu smakat på min croissant.

Vad är det som gör att kontakter med vänner bryts - bara sådär? Om man är vänner, då är väl relationen värd att kämpa för? Jag antar det. Jag antog det. Jag antog för länge sedan.
Ibland tänker jag alldeles för mycket. Minnen från förr blir tydligare och jag vill bara gå tillbaka, befinna mig i den tiden. Det spelar ingen roll att jag var yngre, mer naiv och hade mindre livserfarenhet. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag var lycklig. Jag kände mig omtyckt, älskad och som en i gänget. Jag kände aldrig så med några andra. Jag känner inte så med någon. Alltid ser jag på mig själv som någon utanför. I mina ögon, i mitt sinne och i det som är jag, strider hela jag mot det som klassas som normalt. Det var det som var så skönt förut. Jag var tillsammans med andra. De såg sig kanske inte som en avskild från mängden, men de var för sig själva. Och den gruppen var speciell. Jag vet att vi inte alltid var ärliga mot varandra, men det gjorde ingenting. De falska stunderna kompenserades med ögonblick och ord av ren sanning. Det är sällan jag blir bemött med sådan ärlighet. Men nu är det falskt igen. En melodi av falska toner klingar nu i mina öron. Verkligenheten är inte alltid ärlig - väldigt sällan faktiskt. Ärlig.

Life goes on - with or without me.

Det är varmt, sommar och stadsborna är här ute och firar helg. Vilka får lida av det? Jo, vi som bor här ute på öarna. Rickard hinner inte ut med båten, eftersom det varken finns plats vid färjeläget eller vid någon annan parkering i närheten. Jag borde inte bli arg, men jag kan inte låta bli att bli frustrerad. Dessa ”dagsgäster” tar bilen, istället för att åka kollektivt. Det resulterar till att de som verkligen behöver platserna (Rickard i detta fall, som ska ha med ett bord ut hit till ön) inte får någon plats. Jag tycker det är synd.
Sommargäster, badgäster och vad nu alla har för anledning att komma ut hit, ni irriterar mig i dessa stunder. Det är speciellt att bo på en ö. Det är ingen semesterort där man får göra som man vill. Vi bor faktiskt här ute!
Jag vill inte flytta här ifrån - absolut inte. Det jag vill är att stadsborna åker kollektivt istället. Man tjänar varken tid eller pengar på att ta bilen. Det är bara idiotiskt.

Jag går sakta framåt. Små steg är det enda jag vågar ta, för jag vet att omvärlden inte accepterar något annat. Sakta, sakta går jag. Trånar efter något att lifta med. Jag vill komma fram snabbare, inte hasa mig fram likt en snigel. Jag går och jag kommer framåt. Dock måste jag vara försiktig. Tar jag ett enda ynka steg över den förbjudna linjen, måste jag backa och börja om på nytt. Jag försöker anpassa mig, men det är inte så lätt när man blir utskrattad. Att inte få något stöd från dem man anförtrott sig till, är som att få ett ondskefullt slag i magen. För man sårar väl inte dem man tycker om? Som vän har man väl inte som avsikt att sätta käppar i hjulet? För när jag rullar fram likt ett hjul, finns det alltid någon som sätter käppar i hjulet för mig. Alltid är det någon som står i vägen för mitt försök. Alltid får jag hitta en annan väg till frihet. Till friheten att få vara mig själv.

Jag kämpar hela tiden med att hitta mig själv, hitta min plats i samhället och att finna den ro alla människor söker. Jag letar och letar, men tycks inte hitta min plats någonstans. Från att ända sedan barnsben ha hamnat utanför, känns det som att mitt liv kanske är tänkt att bli så. Jag kanske kommer vara den där individen; hon som ofta är utanför, men som har några få vänner att vända sig till. Jag vet inte.

Min gamla klass 9B är samlade denna kväll. Jag fick en kommentar här på bloggen i morse. Senare under dagen fick jag också ett sms. Jag tackade nej, sa att jag hade annat för mig. Varför kan jag inte riktigt sätta ord på. Jag var helt enkelt osäker. Rädslan av att inte passa in, bli utstött och förnedrad finns hela tiden där. När jag ser tillbaka på de åren jag gick på högstadiet, kan jag ibland skämmas över mina tankar. Tjejerna som gick i klassen umgicks en hel del, men jag höll mig utanför. Jag tyckte inte att jag passade in. De pratade shopping, ett ämne som jag inte ville prata om. Jag antar att jag inte ansträngde mig tillräckligt, dömde dem för snabbt och därför hamnade utanför. Jag hade mina killkompisar och vi umgicks varje dag. Men nu är det inte längre så och jag kan blicka tillbaka och se de åren med andra ögon. Jag tyckte att min klass på högstadiet i allmänhet inte brydde sig om mig, men jag tar tillbaka de orden och de tankarna. Jag har under året som har gått sett den tuffa verkligheten. Man kan inte alltid leva i sin skyddade värld, det är inte så man lever livet. De människor som finns runt om kring mig nu, de behandlar mig för det mesta som luft. Jag säger inte att alla är sådana, men det finns folk som inte ser mig. Jag står där i rummet och så kommer de och ställer sig tio centimeter från mig. Då vill jag bara skrika till dem att här står faktiskt jag! Det är något jag gör, men det är bara min insida som får ta del av de orden.
Jag trodde att 9B inte brydde sig om mig, men nu kan jag se att jag faktiskt betydde något för dem. De har inte helt glömt bort mig. De frågar om jag vill komma på återträffen, en inbjudan som jag vet att alla inte får (av okända anledningar). Det får mig att inse, att livet bara blir tuffare. Unga människor är härliga, men så blir man äldre och möter nya människor. Då är det inte längre lika lätt att ta hand om sig själv. Såren blir för djupa.

Jag kanske ångrar att jag inte gick på återträffen ikväll, men jag är rädd. Mina förutfattade meningar är att de kommer dricka och då passar inte jag in. Jag har aldrig druckit (Ja, jag är en duktig flicka.) och jag föredrar heller inte om att vara bland berusade människor. Dessutom vet jag inte hur jag ska hantera de mötena. Ännu har jag inte fastnat i det som är mitt nutida liv. Jag vill så gärna leva kvar i det förflutna, men kämpar med att gå vidare. Att då tillbringa en kväll i en atmosfär av gamla minnen, tankar och känslor kan göra det värre. Jag är nog inte redo för det riktigt än. Jag hoppas att de inte slutar tänka på mig, bara för att jag tackade nej ikväll.
Det enda jag vill är ju att passa in, det var därför jag inte kom ikväll.

I svenskan har vi fått en uppgift att omvandla en gammal saga eller myt till modern tid. Min grupp har fått Odyssén att bearbeta. Gruppen jag jobbar med är toppen, det fungerar förvånansvärt bra! Idag spelade vi in en scen, där jag spelade häxa. Min uppgift var att förföra min fånge Odyssén, som hade tvingats till att vara min sexslav. Haha, ja. Det var jag som fick den rollen. Jag var först väldigt nervös. Vad skulle folk tro om mig? Men som min lärare sa; jag ska inte göra något jag känner mig obekväm med. Mina gruppmedlemmar höll med, så det var lugnt. Och oj, va roligt det var att spela in. Lite överdrivet kanske, men riktigt roligt. Vi skrattade en hel del. Jag kände lycka, äkta stunder av lycka har jag idag fått uppleva.

Jag hoppas på att för alltid kunna hålla fast vid mitt ursprung. Jag är uppvuxen på en ö, en plats som jag dyrkar högt. Ni som har följt bloggen ett tag, vet att ön är väldigt betydelsefull för mig. Det är inte bara känslan av att vara här ute, som får mig att älska den här platsen. Alla minnen och visdomsord har jag lärt mig här. Att växa upp på en ö, är inte något vanligt. Det är få människor som får den chansen - en chans att få njuta av livet redan som liten. Jag har alltid burit med mig känslan av att vara öbo - en mycket särskild känsla, som inte kan jämföras med något annat. Livet i ett litet samhälle utanför verkligheten är så mycket mer än en plats. Att vara öbo är ett levnadssätt.

Mitt ursprung är viktigt för mig. Jag kommer alltid blicka tillbaka och minnas tiden här ute - det kan ingen ta ifrån mig. Jag vill inte glömma var jag kommer ifrån. En gång öbo, alltid öbo. Trivdes du inte med livet i skärgården, kommer du aldrig att göra det.

Hur viktigt är ditt ursprung för dig?

Alla människor bär på en bakgrund, en livshistoria, en egen saga. Vi kan dela in samhället i hur många grupper, delar och sektioner vi vill, men den minst kommer ändå alltid att vara människan, individen själv. Samtidigt är människan den största delen av vårt samhälle. Varje individ har sina små delar, grupper som hon tillhör och värderingar som hon delar med andra. Tänk dig en atom; tusen olika delar som tillslut bildar den där lilla atomen - det minsta i samhället, men också den största. Alla är vi individer, det går inte att ta ifrån oss.
Vi har vår historia, vår bakgrund som vi bär med oss. Som en ryggsäck bär vi runt på det som en gång var vi, på det som är vi och på det som hela tiden formar oss till det som en gång kommer slut som vi.


Bildkälla

Jag har börjat skriva på en historia. Det är en historia om kärlek, hur jag älskade och hur jag sedan var tvungen att gå vidare. Boken skriver sig inte av sig själv, det är jag som måste skriva. Jag måste anstränga mig för att komma vidare i livet. Det är inte längre enkelt. Jag har inte kvar det jag hade då. Jag har börjat skriva, men inte på det kapitel som jag inledde för några månader sedan. Nej, jag skriver berättelse om det som var då, om den tid som aldrig kommer tillbaka. Det är en berättelse om kärlek, sorg, förvirring och en gnutta vemod. Just det ordet, vemod, det tycker jag beskiver mig bra. Jag har alltid en viss sorg över mig, kanske för att jag hela tiden inser nya saker. Och allt det nya, det skrämmer mig. Det är nytt, oväntat och spännande. Men jag vill inte uppleva sånt, när jag inte har fått avsluta det kapitlet jag en gång började på. Jag ska skriva klart min historia. Jag har börjat nu. Berättelsen finns alltid med mig. Jag har lagt in dokumentet på ett USB-minne, som mamma sa. Ja, jag har min historia i en liten ask - min ask.