Jag lämnade de unga från ön, då jag bytte skola i fyran. Gemenskapen försvann och jag räknades inte längre till skärgårdens ungdomar. Det har ändrats nu.
På båten in satte jag mig vid ett bord. Där satt två tjejer, som jag gick i samma klass med under lågstadiet. De verkade jätteglada att se mig. Det är sånt jag behöver. Trots att jag bytte skola, så minns de mig och uppskattar mitt sällskap. Vi satt och pratade om skolan, ett ämne som nästan alla kan delta i. Jag kände den där gemenskapen igen, tillhörigheten av att vara öbo. Att jag sen dessutom fick en kram, när vi skildes åt vid övergångsstället, är väl också ett tecken på att jag är omtyckt. Morgonens samtal fick mig att känna mig lycklig och hel. Tänk vad lite som behövs, för att få en människa tillbaka på banan.
Jag lämnade en gång, men är åter en del av gemenskapen.

Bakom en fasad finns något mer. Ibland ser jag mig själv i spegeln. Då drabbas jag av panik. Hon som står där och kollar på mig, det är hon jag egentligen är. Det är sällan jag ser henne. Hon dyker upp ibland och slår psykiskt till mig. Rakt i magen slår hon, just för att jag ska förstå. Hon som står där är tjejen jag en gång var. Det är hon som är orörd av samhället. Hon har en personlighet, ett hem och ett liv som ett barn. Det är hon som finns längst in, bakom allt annat inom mig. Hon har hamnat i göm undan av någon anledning. Jag älskar henne, för hon är jag. Det är hon som vet hur jag är, vem jag är och hur jag tänker och ser på saker och ting. Det är hon som är ärlig som ett barn. Hon ler inte bara med ögonen, hon ler också med munnen.
Det är skrämmande att se hur jag har förändrats. Det var nog någon gång på mellanstadiet som jag lämnade henne. I verkligheten var hon inte accepterad och därför stötte jag undan henne. Jag gjorde som alla andra gjorde. Jag tryckte bort det som var fel. Nu låter jag hemsk, men jag tror det var så. Skillnaden på mig och på det samhälle vi lever i, är att jag inte har glömt bort henne. Jag vet att hon finns med mig, det är hon som känner som jag.
Jag har tappat en del av mig själv och det är något jag sörjer. Jag önskar att jag kunde vara som henne. Hon är en bit av mig som jag har lagt undan under mina år som tonåring. Nu är det dags att ta fram henne igen. Det är hon som bildar den person jag vill vara. Det finns ingen tid att förlora. Jag ska kolla mig själv i spegeln tills jag hittar henne igen. Då ska jag älska och ta vara på denna flicka.

Flickan jag ser i spegeln är mig själv som liten. Jag har mist henne, men ska göra allt för att vinna hennes förtroende tillbaka. Åren som tonåring är ett krig. Det är en kamp mot sig själv. Det är då man ska finna sig själv och lära sig att acceptera vem man är. Jag är nästan klar. Den sista striden återstår; striden om att finna den djupaste delen av mig själv; den lilla flickan jag en gång var.

Alla lämnar vi.
De vi älskar kommer ibland i andra hand.
Vissa gånger är det inte ens ett eget val.
Vi lämnar för att vi måste.

Jag tycker inte om att lämna de jag älskar. Jag och Rickard tvingades lämna varandra, när vi inte bodde i samma stad. De satte djupa sår, som fortfarande finns kvar. När jag är i Rickards närhet (om jag så bara befinner mig i samma hus som han), är jag så lycklig. När jag lämnar honom, känns det inte alls bra. Jag tycker inte om att lämna den jag älskar mest. Jag åker ifrån honom och det gör ont. Jag vill vara med honom så mycket jag kan! Men det är inte bara Rickard jag älskar i mitt liv, därför måste jag lämna. Jag älskar också min familj och vill därför vara nära dem.
Mina föräldrar skilde sig för många år sedan. Som skilsmässobarn tvingas man lämna den ena föräldern, för att tillbringa tid tillsammans med den andre. Det är hemskt att på morgonen veta att man inte kommer träffa sin älskade förälder igen. Det gör ont, men jag har lärt mig leva med det. Annat är det med Rickard. Jag har inte lärt mig att lämna honom. Ett år på distans räcker inte för att man ska lära sig hantera de stunder man måste vara ifrån varandra.
Man lämnar sina kära, varken man vill eller inte. Livet är inte upplagt för att man ska kunna vara tillsammans varje minut. Jobb, skola och vardagsbestyr kommer emellan. Därför är det viktigt att man visar omtanke. Man måste visa sin älskade att man uppskattar dennes sällskap. Alla behöva kärlek. Partner, syskon eller förälder spelar ingen roll. Alla måste få känna sig älskade.

Jag vill inte lämna min nära och kära, men jag måste. Hela livet har jag varit tvungen att lämna de jag älskar. Liv på två ställen leder till att man blir delad. Ett liv där man ständigt lämnar, resulterar till en människa som är rädd för avsked. Jag vill inte acceptera att mina gamla vänner har gått vidare utan mig.

Min stora kärlek från högstadiet, han jag var så besatt av. Det enda jag ville, vara att han skulle tycka om mig. Ge mig kärlek. Inatt drömde jag så hemskt. Han kom helt plötsligt tillbaka, efter att ha varit borta en längre tid. Han tvingade sig på mig. Han visste att jag inte kunde låta bli att tycka om honom, hur han än betedde sig. Jag visste att han spelade med mig. För första gången sa jag ifrån, sa att jag inte ville mer. Jag ville ha kärlek, inte bli utnyttjad. Jag vaknade upp ur drömmen och kände obehag. Det var så verkligt. Jag har tidigare drömt att han rörde vid mig. Bara en lät beröring, inget mer. Nu var det så påtvingat.
Jag somnade om och fortsatte drömma. Denna gång befann jag mig i stan. För ovanlighetens skull var jag ute och shoppade. Jag gick in i en affär och där fick jag syn på tre klasskamrater från nian; en tjej och två killar. Jag såg deras blickar så tydligt. Tjejen sa något i stil med att hon tycker jag klädde mig dåligt. Hon påpekade att jag inte köper märkeskläder, vilket på henne verkade vara en synd. Jag tog så illa vid mig. Jag kände deras förakt mot mig.
Känslan fanns kvar, när jag vakande. Jag var rädd för att somna om och beslutade mig för att gå upp. Jag vågade inte sova mer. Det var som om sanningen visat sig för mig. Jag var rädd. Kramade om Rickard som låg mig bredvid mig. Några tårar trängde sig fram.
Känslan av att inte passa in, inte vara accepterad.
En sanning, som nu visar sig även i min drömmar.

Hur ska jag kunna gå vidare, när mina drömmar inte låter mig fortsätta vandra?

Dimman ligger tjock utanför fönstret. Det går inte att se stora vägen, endast den lilla byvägen går att skymta.
Jag måste ut i dimman, varken jag vill eller inte. Det är inte längre okej att gömma sig bakom det okända. Hur rädd jag än är, får du nu vara dags att ta tag i mitt liv.
Dimman får inte skrämma mig. Inte heller Verkligheten får ta det stadiga fotgrepp jag nu fattat.

Det skrämmer mig att inte kunna se vad som väntar. Dimman skymmer inte bara alla problem, den skymmer också kärleken. Dimma, dåsig, dum. Utan att veta säkert, vandrar jag mot ett mål jag inte kan se.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om identitet. Efter att jag publicerade det inlägget har jag gått och tänkt mycket på vem jag är. Som jag skrev i inlägget känns det som att jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är. Det jag dock inte vet är hur jag ska hantera det som sker. Jag har inte lärt mig att styra mig själv, för jag är inte samma från dag till dag. Schizofren är jag inte, men många personligheter det har jag. De visar sig i olika sammanhang och hjälper mig på olika sätt. Det svåra är bara att ha koll på alla jag som finns inom mig. När alla vill synas och höras samtidigt, då ballar min personlighet ur. Det är då jag varken vet ut eller inte. Så är det nu. Jag vet inte vad som händer imon, för jag vet inte vad som händer nu.

Det blev en fika tillsammans med fyra vänner från barndomen. Tänk vart livet har lett oss alla. Själv bor jag kvar på ön, dock bara halvtid, men det är ändå ingen större förändring. Inte om man jämför med en av mina vänner som flyttat till Gotland, för att gå på ett gymnasium där. Om några år kanske förändringen är ännu större. Det kanske är fler vänner som flyttar till andra städer och snart kanske man står här själv, utan att det hänt något alls.
Jag har svårt för att släppa gamla tider. Det som väntar är inget jag vill uppleva just nu. Jag vill stanna upp, vända om och uppleva det gamla på nytt. Det är för skrämmande att fortsätta framåt. Jag vill vara tillbaka på ön, då jag gick på fritids och lekte på Kullen. Den plats där vi åkte pulka på vintern och där man på sommaren lekte lekar utan gränser. Blålera på fingrarna och sommriga klänningar. Den jag är nu, är inte den jag var då. Det jag upplevt har format mig och jag gillar inte det jag ser. Vad hände med hon som gick på dagis, den lilla tjejen som tillbringade nästan hela sitt liv som barn på en plats för andra barn... Onsdagarna var längst; jag blev lämnade innan klockan slagit sju och var kvar tills klockan sex då dagis stängde. Mitt liv var på dagis, nu lever jag i verkligheten. Jag vet inte om jag vill leva i ett samhälle, där folk inte bryr sig.
Jag har svårt att hantera omvärlden. Jag platsar inte där. Jag vill vara liten igen. Dagis, Bailando och leka Sailor Moon.

Det första vi pratade om i det nya caset Svea var om identitet. Hur vi är och vilka grupper vi tillhör. Mycket intressant måste jag säga. Jag tror att det kommer bli ett intressant case, där jag kommer lära mig mycket om mig själv.
Igår sa pappa att jag har utvecklats väldigt mycket som människa, bara under den tiden jag har gått på Vittra. Jag vet varför. Aldrig tidigare har jag fått så många smällar som jag fått det senaste halvåret. Nu är jag vuxen oh måste klara mig själv. Det finns inte längre lärare som tar mig under sina vingar. Mina klasskamrater är inte barn. De är vuxna med fördomar, åsikter och allt annats om hör till. Det är skrämmande.
Samtidigt vill jag tacka dem. Jag har utvecklats som människa. Min personlighet blir starkare för varje dag och jag lär därför känna mig själv.
Åren som tonåring är en oförglömlig resa, som tyvärr kommer ta slut en dag. Även om så skulle vara, hoppas jag att jag ändå lever i de tankarna jag har idag. Jag trivs med vem jag är. Jag har hittat mig själv. Trots motgångar, medlyft och allt annat jag fått vara med om under mina år som tonåring, är jag glad för det jag har fått. Min syn på samhället är idag kritisk - kanske just för att jag är ung.

Min identitet är viktig för mig, lika så de platser och människor, tankar och minnen, som jag har inom mig. Min identitet representerar vem jag är. Det är mig det handlar om, det är jag som är jag. Första steget är att acceptera sig själv. Jag har tagit det steget och vandrar nu vidare på min väg mot målet att för varje dag bli en bättre människa.

Där borta, där borta i staden, där lyser solen.
På rutorna speglar sig solen och skickar sedan ljuset bort.
Lång bort, ut hit till skärgården.

Synen får mig att tänka på varma sommarkvällar. Barbent i kortkort och nätta sandaletter. Sommar i skärgården. Dans nere på bryggan. Sommargäster, glädje, skratt och lycka. Doften av nyklippt gräs. Lukten av havsvatten som kluckar mot klippväggen. Sommar, sommar och ett glas jordgubbssaft.
Ljuset där borta får mig att längta efter känslan jag älskar och minns.

Min mamma tjatade ganska länge på mig om att jag borde åka på språkresa. Jag var skeptisk. För det första var jag rädd. Jag hade aldrig varit utomlands förut (bortsett från länderna i Norden), flyga hade jag inte heller testat på och dessutom skulle jag bli tvungen att prata engelska - jag som verkligen avskydde det. Min skräck var att öppna munnen och försöka få fram ord på engelska.

 


Ett fåtal av de bilder jag tog i Hastings.

För ungefär två år sedan bokades en resa för mig. En språkresa till Hastings skulle bli av. Jag skulle resa själv, ensam, utan någon som helst trygghet. Jag var spänd och förväntansfull inför äventyret. Det blev en resa som jag sent kommer att glömma.
Det var något speciellt med att åka på språkresa. Man kom bort ett par veckor, fick uppleva något annat, se nya platser och träffa andra typer av folk. Jag var inne i en aura av förvåning. Allt var nytt och jag var lycklig! Sen kom man tillbaka till Sverige. Jag genomled någon form av depression och hade helt plötsligt fått en annan syn på tillvaron och det liv jag levde. Jag var förvirrad och sårbar. Alla dessa minnen, känslor, inryck. All denna kärlek, lycka, sorg och vänskap. Allt hade blandat av en gigantisk mixer och jag visste varken ut eller in.
Min syster ska i sommar iväg på språkresa - till Hastings, samma ställe som jag besökte. Inför hennes resa känner jag mig... Jag vet inte vad jag vill! Jag vill att hon ska åka, så att hon också får uppleva allt det jag fick vara med om. Samtidigt vill jag skydda henne. Jag vill inte se henne ledsen och sårbar, förvirrad och rädd. Jag vill ju att hon ska vara glad. Det är en svår avvägning, men jag antar att jag inte har mycket mer till val än att låta henne åka. Hon är faktiskt inget barn längre, hon är på väg att bli vuxen. Jag hoppas att hon får en minnesvärd resa och att hon växer som människa med hjälp av resan.
Tack för att jag fick dela resa med er, Hastings sommaren 2008 16 juni-7 juli.

Efter att ha läst detta inlägg blev det väldigt tydligt för mig. Det enda jag vet säkert, är vad som finns i mitt hjärta. Inom mig finns sanningen, det som berättar vem jag är. Där går det inte att ljuga, för där inne finns jag. Det är så jag är och ingen kan påverka det. I mitt hjärta har jag gömt alla minnen, alla hemliga funderingar och alla känslor, som jag inte kan hantera.
En gång var jag olyckligt kär, men ingen förstod. Alla sa bara att det var patetiskt, att jag inte skulle bry mig om det. Men jag var kär, jag tyckte så mycket om honom. Han betydde så mycket för mig. Han hjälpte mig, så som ingen annan någonsin hade gjort förut. Det var han som krävde att jag berättade sanningen. Han visste när någonting var fel. Jag kunde inte dölja något för honom. Han slängde alltid ut kroken, men drog snabbt den till sig, då jag kom för nära. Det var som ett spel och det ledde för långt. Jag blev helt galen, som besatt av honom. Jag följde varje steg han tog. Jag gjorde allt för att han skulle se mig. Jag ändrade stil, för att jag kanske skulle bli mer lämplig för honom. Mina tankar försökte jag omvandla, så att jag skulle tänka som han. Allt var patetiskt, men jag ångrar ingenting.
Ni behöver inte bli rädda. Jag vet vad jag gjorde för fel och jag vet att det inte kommer att hända igen. Jag var ung och naiv. Idag är jag fortfarande ung, men jag tänker efter. Jag försöker se hur verkligheten är.... vilket skrämmer mig. Verkligheten kan man inte styra över, man vet inte vad som kommer att hända. Det som finns i mitt hjärta kan jag inte heller styra över, men jag vet i alla fall vad jag har där inne. I mitt hjärta finns det som betyder mest för mig; platser, personer, tankar och känslor. Där inne finns det som ingen någonsin får röra. Jag har - precis som du - en skatt att bära på. Det är jag, det är min personlighet och jag älskar det jag har lyckats skapa mig; en underbar värld i mitt hjärta. Denna underbara värld är bara till för mig, för den finns i mitt hjärta. Verkligheten är inte ens i närheten. Verkligheten är bara en sten jämfört med min röda rubin.

Jasmine