Stilla hav
Sen jag började gymnasiet känns det som att så mycket lycka har gått förlorad. När jag tänker tillbaka på mitt liv, måste jag erkänna att det fanns stunder, då jag verkligen älskade att leva. En av de perioderna var när jag gick på högstadiet. I åttan blev jag smal. I åttan lämnade jag tjejernas gäng och valde istället att umgås med några av killarna i klassen. De hade sitt lilla gäng och de trivdes med det. Om jag frågar dem idag, tror jag att de ångrar sin plats i klassen. Vi var the losers, de utstötta. Klassens coola elever umgicks inte med oss och vi hade inget större intresse av att umgås med de som var "inne" (det är i alla fall så jag tor att det var). Jag var lycklig då. Jag tillhörde ett gäng och jag kände att jag verkligen var omtyckt.
Klockan är mycket och jag och Rickard har legat och pratat länge. Jag har gråtit - över allt. Tårarna har runnit för vännerna jag mist, kompisar som fortfarade är underbara och hör av sig, över livet som ändrar sig så snabbt och för alla minnen jag fått från gymnasiet. Aldrig har jag varit så passiv, så stilla, som jag är nu. Min personlighet är egentligen som ett öppet hav; aldrig stilla, mycket djupt och alltid som ett äventyr. Den sidan visar jag inte idag, för det finns för få människor som är intresserade. Ingen bryr sig egentligen.
Som ett öppet hav.
Det som fortsätter att driva mig framåt är min lycka; min pojkvän, min ö och mina minnen. Mamma blir alltid lite sne, när jag nämner min ö... men ön är en plats för mig, där jag känner mig hemma. Jag passar inte in i samhället, men min ö är ett undantag. Där är jag uppväxt, där är jag älskad och där finns min lycka. I stan, där verkligheten passerar som ett tåg, finns det ingen plats för sånna som jag. Samtidigt skulle jag aldrig byta bort min ö mot en plats i samhället. Min ö är mitt liv. Utan min ö kan jag lika väl flyga bland molnen.
Om mindre än tjugotre timmar är det år tvånollettnoll. Under det återstående lovet ska jag tänka, fundera och hitta den Jasmine jag var tillsammans med William, Johan, Oscar, Backi, Joseph och Alle. Tack för att ni visade mig livet, var riktiga lycka är och vad som verkligen betyder.
Gott Nytt År.
Jasmine
Klockan är mycket och jag och Rickard har legat och pratat länge. Jag har gråtit - över allt. Tårarna har runnit för vännerna jag mist, kompisar som fortfarade är underbara och hör av sig, över livet som ändrar sig så snabbt och för alla minnen jag fått från gymnasiet. Aldrig har jag varit så passiv, så stilla, som jag är nu. Min personlighet är egentligen som ett öppet hav; aldrig stilla, mycket djupt och alltid som ett äventyr. Den sidan visar jag inte idag, för det finns för få människor som är intresserade. Ingen bryr sig egentligen.
Som ett öppet hav.
Det som fortsätter att driva mig framåt är min lycka; min pojkvän, min ö och mina minnen. Mamma blir alltid lite sne, när jag nämner min ö... men ön är en plats för mig, där jag känner mig hemma. Jag passar inte in i samhället, men min ö är ett undantag. Där är jag uppväxt, där är jag älskad och där finns min lycka. I stan, där verkligheten passerar som ett tåg, finns det ingen plats för sånna som jag. Samtidigt skulle jag aldrig byta bort min ö mot en plats i samhället. Min ö är mitt liv. Utan min ö kan jag lika väl flyga bland molnen.
Om mindre än tjugotre timmar är det år tvånollettnoll. Under det återstående lovet ska jag tänka, fundera och hitta den Jasmine jag var tillsammans med William, Johan, Oscar, Backi, Joseph och Alle. Tack för att ni visade mig livet, var riktiga lycka är och vad som verkligen betyder.
Gott Nytt År.
Jasmine
Blickar från det förflutna
Jag lever mitt liv, går dit jag går och ser det jag ser. Det går inte att undvika det förflutna. Vi är alltid omringade av det som en gång var vi. De har varit små, liksom du och jag. Alla har vi varit små i denna värld, men på olika sätt.
Jag är liten, så innerligt liten. Blickar mot mig, men inga svar. Så sakta vill jag vandra, men det går så fort. Jag ser det förflutna och minns. Jag minns den tid då jag kände så. Det var så länge sedan. En evighet, men ändå bara några år sedan. Jag saknar att känna så, för då hade jag kontroll. Nu kan jag handlöst falla. Det som finns är inget att visa upp. Bara en gestalt som vill vandra. Denne vill vandra vidare och se något nytt. Men går det att uppleva nytt, när det gamla ständigt vakar över en.
En värld så liten. Minnen så stora. Känslan är Gud. Och makten är er.
Jasmine
En gång var en tid
En gång var en tid, då vi levde tillsammans. Det var vi mot de andra. Vår grupp var speciell. Vi hade svårt för varandra, men ändå umgicks vi. Jag tyckte så mycket om er. Alla hade vi våra sidor, men det var okej. Det var okej att vara annorlunda. Om bara den tiden hade varat längre...
Idag är det inte alls som det var då. Nu står jag här ensam. Alla har vi gått skilda vägar. Jag är ensam. Han har flickvän. Hon har fått nya vänner. Han har flyttat. Han festar. Och Han. Ja, vad hände med han? Han som bara lämnat oss, för att gå till något bättre och mycket finare. Jag känner mig bortglömd, ensam och förstörd. Som om det vi hade sakta bryts ner och kvar finns ingenting. Kvar finns bara jag och mitt ingenting.
Varför lyckades ni bygga upp något nytt, men inte jag? Ni lyckades se framtiden med ljusa ögon, men jag står fortfarande kvar. Hur kommer det sig att ni gick vidare, men jag inte rörde mig en meter? Jag var nog för trygg i det vi hade och nu har jag inget kvar. Det var vi. Nu är det ingenting.
Alla har fått något nytt - alla utom jag. Det nya kom aldrig till mig. Jag lyckades aldrig fånga framtiden om simmade förbi. Som en spermie om envist försöker simma. Simma, simma, simma för att tillslut nå fram till ägget. Vilket ägg? Det som skulle varit ett ägg är ingenting. Borta. Det är tomt och jag är vilse.
Spermie.
Om det bara fanns en hand. En liten hand som sa 'hej'. Som kunde dra ner mig på jorden, backa tillbaka bandet och visa mig i rätt riktning. Jag som alltid varit annorlunda är inte ens längre normal. Jämför mig med tjejer i min ålder och jag passar inte in. Se på mig mot resten av ungdomarna, vem är hon? Jag som finns så tydligt, men ändå inte syns.
Det var vi. Nu står jag här ensam. Snälla, kom och hämta mig. Ta mig tillbaka. Låt mig känna gemenskapen, samhörigheten och tryggheten. Det var då. Nu är nu.
Jasmine, 16 år
Idag är det inte alls som det var då. Nu står jag här ensam. Alla har vi gått skilda vägar. Jag är ensam. Han har flickvän. Hon har fått nya vänner. Han har flyttat. Han festar. Och Han. Ja, vad hände med han? Han som bara lämnat oss, för att gå till något bättre och mycket finare. Jag känner mig bortglömd, ensam och förstörd. Som om det vi hade sakta bryts ner och kvar finns ingenting. Kvar finns bara jag och mitt ingenting.
Varför lyckades ni bygga upp något nytt, men inte jag? Ni lyckades se framtiden med ljusa ögon, men jag står fortfarande kvar. Hur kommer det sig att ni gick vidare, men jag inte rörde mig en meter? Jag var nog för trygg i det vi hade och nu har jag inget kvar. Det var vi. Nu är det ingenting.
Alla har fått något nytt - alla utom jag. Det nya kom aldrig till mig. Jag lyckades aldrig fånga framtiden om simmade förbi. Som en spermie om envist försöker simma. Simma, simma, simma för att tillslut nå fram till ägget. Vilket ägg? Det som skulle varit ett ägg är ingenting. Borta. Det är tomt och jag är vilse.
Spermie.
Om det bara fanns en hand. En liten hand som sa 'hej'. Som kunde dra ner mig på jorden, backa tillbaka bandet och visa mig i rätt riktning. Jag som alltid varit annorlunda är inte ens längre normal. Jämför mig med tjejer i min ålder och jag passar inte in. Se på mig mot resten av ungdomarna, vem är hon? Jag som finns så tydligt, men ändå inte syns.
Det var vi. Nu står jag här ensam. Snälla, kom och hämta mig. Ta mig tillbaka. Låt mig känna gemenskapen, samhörigheten och tryggheten. Det var då. Nu är nu.
Jasmine, 16 år
Åter en Fristad
Det blir allt tydligare att jag fortfarande har min fristad. Min ö kommer föralltid att vara min särskilda plats.
Mitt liv är på tre ställen; i skolan, hos mamma och hos pappa. I stan lever jag i verkligheten. På ön tar jag del av min dröm. Jag lever i en värld av fantasier. Ingen kan komma och förstöra, för sånt händer inte här.
Min fristad börjar sakta men säkert byggas upp på nytt. Efter att muren rasade är det nu dags att återgå till en fristad - till min fristad, till min ö.
På väg till min fristad...
Det är här jag andas. Det är här jag samlar kraft. Utan min fristad kan jag inte bygga upp den person som jag är. Den styrka jag tar från ön och min tillvaro är något unikt. Om alla kunde uppleva det som jag upplever... men då hade det väl inte varit så speciellt. Jag tror på min fristad. Jag tror på mina tankar och på mitt hopp. Jag vet att det en dag kommer bli bra, om jag bara får gömma mig i min fristad ett tag. För i min fristad är jag fri. På min ö lever jag min dröm.
/Jasmine
Mitt liv är på tre ställen; i skolan, hos mamma och hos pappa. I stan lever jag i verkligheten. På ön tar jag del av min dröm. Jag lever i en värld av fantasier. Ingen kan komma och förstöra, för sånt händer inte här.
Min fristad börjar sakta men säkert byggas upp på nytt. Efter att muren rasade är det nu dags att återgå till en fristad - till min fristad, till min ö.
På väg till min fristad...
Det är här jag andas. Det är här jag samlar kraft. Utan min fristad kan jag inte bygga upp den person som jag är. Den styrka jag tar från ön och min tillvaro är något unikt. Om alla kunde uppleva det som jag upplever... men då hade det väl inte varit så speciellt. Jag tror på min fristad. Jag tror på mina tankar och på mitt hopp. Jag vet att det en dag kommer bli bra, om jag bara får gömma mig i min fristad ett tag. För i min fristad är jag fri. På min ö lever jag min dröm.
/Jasmine
Rävarna har lämnat grytet
(Bild från Google.)
En gång var vi alla samlade. Vi var som små rävungar. Grytet var vår trygghet. Vi höll till i närheten av det. När vi blev rädda, gömde vi oss i skyddet av skogen. I skyddet av vår barndom. Den tiden är förbi. Framtiden eldade upp skogen. Vi flydde alla åt olika håll. Ibland stöter vi på varandra. Det är sällan, men det händer. Relationerna är dock inte som förut. De är annorlunda. Vi är annorlunda. Vi är ute på egen hand. Vi har byggt oss egna små gryt, där vi gömmer våra skatter. Jag har inte lyckats bygga mitt gryt än, men jag försöker. Kanske skulle man be någon om hjälp, men i så fall vem?
Som små rävungar lekte vi med varandra. Nu är vi stora, fullvuxna rävar som jagar på egen hand. Det är synd om den, som inte kan jaga. Vem tar hand om den lilla räven, som inte har något hem? Finns det någon chans att vi kan återvända till vårt gamla gryt, trots att skogen en gång brann ner. Jag hoppas, men vill inte tro för mycket.
/Jasmine
Träffade en gammal klasskamrat
På spårvagnen mötte jag en gammal klasskamrat. Kul att träffa honom igen! Vi hann inte prata så mycket, eftersom vi båda skulle av på nästa hållplats och jag var tvungen att gå med en gång, för att hinna med bussen.
När man träffa eleverna i 9B såhär i efterhand, då märker jag verkligen vilken go' klass jag faktiskt gick i. De är inte som jag trodde då, de är annorlunda. Kanske blir det så, när man ser situationer från ett annat perspektiv. Som det sägs; Man märker inte vad man går miste om, förrens man förlorat det.
När man träffa eleverna i 9B såhär i efterhand, då märker jag verkligen vilken go' klass jag faktiskt gick i. De är inte som jag trodde då, de är annorlunda. Kanske blir det så, när man ser situationer från ett annat perspektiv. Som det sägs; Man märker inte vad man går miste om, förrens man förlorat det.
The game is over
Jag har kämpat och jag ha försökt. Men nu är spelat över. The game is over. Resultatet är tydligt och konsekvenserna har aldrig varit så tydliga, som de är nu. Aldrig har jag varit så säker. Aldrig har jag sett något falla så snabbt. Hur snabbt föll Berlinmuren? Gick det fort? Några dagar? Veckor eller år? För oss kommer allt falla på ett ögonblick. Några få ord och sen är allt bestämt.
The game is over and I don't know what to do. Where do I belong. Where do you belong. Can someone help me, please? I need a hug. Especially from you...
The game is over and I don't know what to do. Where do I belong. Where do you belong. Can someone help me, please? I need a hug. Especially from you...
Min ö är ett fritt land
Jag och min ö. Det är en plats för mig. Här är jag uppväxt och här vill jag dö. Eller? Vill jag bo här för alltid? Ja, det kanske jag vill. Men nej. Jag vill faktiskt inte bo här för alltid. Jag vill leva livet, se världen. Nej, inte världen, men jag vill bo på flera ställen i Sverige. Det är inte svårt att flytta. Bara för att jag bor i en stad nu, betyder inte det att jag behöver bo i denna stad resten av mitt liv. Visst, vill jag inte flytta så måste jag inte. Men om jag vill flytta till en annan stad senare i livet, vad finns det då som stoppar mig? Ingenting. Bara jag får jobb och bostad, så kan jag flytta var jag vill. Tihi. Det är en spännande tanke. Att uppleva landet känns som ett äventyr, en utmaning.
Min ö kommer alltid att betyda mycket för mig.
Min ö. Det har alltid varit min ö och kommer alltid att vara min ö. Bara min ö - ingen annans. Men jag har ändrat syn på min ö. Förut var det mitt ställe, mitt revir. Idag ser jag det inte så. Rickard var med ute i somras. Han fick träffa pappa, se folket här ute och uppleva stämningen som finns här på ön. Jag var riktigt nervös. Inte inför alla möten, som Rickard skulle få göra, som jag skulle få göra med min pojkvän som sällskap. Nej, det var inom mig. Hur skulle jag - Jasmine, en flicka som vaktade sin ö - reagera, när ön fick nytt besök? Det var inte riktat personligt till just Rickard. Det var en osäkerhet från min sida. Jag vet ärligt talat inte varför. Det var en känsla och jag står fast vid att man inte kan styra över känslorna.
Min ö kommer alltid att vara min ö, men jag är villig att släppa taget. Jag är villig att låta folk komma ut och uppleva mitt land. Jag är beredd att släppa taget.
Min ö är inte längre mitt revis. Min ö är ett fritt land.
/Jasmine
Min ö kommer alltid att betyda mycket för mig.
Min ö. Det har alltid varit min ö och kommer alltid att vara min ö. Bara min ö - ingen annans. Men jag har ändrat syn på min ö. Förut var det mitt ställe, mitt revir. Idag ser jag det inte så. Rickard var med ute i somras. Han fick träffa pappa, se folket här ute och uppleva stämningen som finns här på ön. Jag var riktigt nervös. Inte inför alla möten, som Rickard skulle få göra, som jag skulle få göra med min pojkvän som sällskap. Nej, det var inom mig. Hur skulle jag - Jasmine, en flicka som vaktade sin ö - reagera, när ön fick nytt besök? Det var inte riktat personligt till just Rickard. Det var en osäkerhet från min sida. Jag vet ärligt talat inte varför. Det var en känsla och jag står fast vid att man inte kan styra över känslorna.
Min ö kommer alltid att vara min ö, men jag är villig att släppa taget. Jag är villig att låta folk komma ut och uppleva mitt land. Jag är beredd att släppa taget.
Min ö är inte längre mitt revis. Min ö är ett fritt land.
/Jasmine
Drömma bland böcker
Det finns en hel del böcker...
Jag står och drömmer. Låter blicken vandra från bok till bok. Jag läser titeln tyst för mig själv. De vackra orden känns så lena på min tunga. Min hand tar försiktigt ner en bok från hyllan. Jag studerar den. Vrider och vänder på den skatt jag har i handen. Jag läser det lilla på baksidan, för att kunna bilda mig en uppfattning. Jag funderar, tänker, drömmer och hoppas på att boken en dag kan bli min.
Att drömma bland böcker är något av det bästa jag vet. Jag kan stå i timmar och bara låta blicken glida över de fina omslagen. Det är något visst med böcker. Känslan jag får, när jag drömmer mig bort bland alla dess verk, dessa titlar och dessa känslor som ligger bakom hela alltet är... komplicerade. Hela mitt inre bildar olika delar av mig själv och jag svävar, men trycks samtidigt ner. Jag vill så gärna ha den där boken, den skriker efter mig. Plånboken säger nej - böcker är inte billigt. Och är det verkligen värt att köpa den där boken? Jag kan ju låna den på biblioteket om ett halvår... Men det är ändå något visst med att ha boken stående i bokhyllan där hemma.
Böcker är drömmar, skratt, kärlek, lycka, sorg, tankar, åsikter, mord, tårar, besvikelse och krossat glas. Alla böcker har en känsla och det är alltid lika underbart att få ta del av den.
/Jasmine
Livet på Dagis/Lågstadiet
Det finns en kille på ön, som alltid hejar på mig. Han är allmänt trevlig mot mig. Han är ett år äldre än mig, men det verkar inte han bry sig om. Idag såg jag honom på bussen, men gick inte fram och hejade. Jag är väl lite blyg feg... :$ Jag gick upp och satte mig på båten. Han kom strax efter mig och frågade om han fick slå sig ner. Självklart! Han började direkt inleda ett samtal, frågade om jag varit i skolan. Vi kom in på ämnet utbildning och han berättade vilken linje han valt och vilken skola han går på. Det var ett helt naturligt samtal, inget tillgjort. Det var avslappnat, som om vi har var nära vänner hela livet.
Vid ett annat bord satt en annan kille. Där satte sig två andra killar från ön. "Kom hit och sätt er!" sa en av killarna. Jag och killen satte oss vid deras bord. Nu var vi fyra killar och en jag. Lilla jag satt vid ett bord tillsammans med fyra äldre killar. Visst, de är bara ett år äldre, men det spelar ändå roll. Vi satt och pratade om minnen från den tiden då vi alla gick på samma dagis och sen vidare till lågstadiet. Jag har så många minnen sen dess. Jag vet inte hur andra hade det på dagis, men jag hade det underbart! Jag levde på dagis. Jag var det barnet som kom tidigast (halv sju) och blev hämtad senast (strax innan sex). Jag hade mitt liv där och jag gjorde allt mellan himmel och jord. Man sprang runt, lekte 'Mamma, Pappa, Barn' och busade med kompisarna. Mitt hjärta värms, när jag tänker på alla dessa minnen. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är en av de perioderna i mitt liv, då jag kände mig lycklig och glad. Självklart hade också jag ledsna stunder som liten, men då var det små problem.
Många säger att de längtar tillbaka till den tiden, då de var små. Jag längtar inte tillbaka, men jag ser tillbaka. Jag kollar igenom arkivet, minns, drömmer mig tillbaka och ler inombords åt alla minnen...
När båten ankom till ön gick jag av. Killarna hade jag bakom mig, men de pratade lite med annat folk. Jag gick med ryggsäcken på ryggen och gymnastikpåsen i handen, när jag hörde killen ropa mitt namn. Jag vände mig om. Han frågade vilken båt jag brukar åka ut med, om jag alltid kommer ut med denna båten. "Jag vet inte när jag kommer ut... Antagligen denna eller båten innan." Han log. Innan han cyklade iväg sa han att han hoppas att vi ses denna vecka eller nästa vecka. Hihi, han är lite söt.
/Jasmine
Vid ett annat bord satt en annan kille. Där satte sig två andra killar från ön. "Kom hit och sätt er!" sa en av killarna. Jag och killen satte oss vid deras bord. Nu var vi fyra killar och en jag. Lilla jag satt vid ett bord tillsammans med fyra äldre killar. Visst, de är bara ett år äldre, men det spelar ändå roll. Vi satt och pratade om minnen från den tiden då vi alla gick på samma dagis och sen vidare till lågstadiet. Jag har så många minnen sen dess. Jag vet inte hur andra hade det på dagis, men jag hade det underbart! Jag levde på dagis. Jag var det barnet som kom tidigast (halv sju) och blev hämtad senast (strax innan sex). Jag hade mitt liv där och jag gjorde allt mellan himmel och jord. Man sprang runt, lekte 'Mamma, Pappa, Barn' och busade med kompisarna. Mitt hjärta värms, när jag tänker på alla dessa minnen. De kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Det är en av de perioderna i mitt liv, då jag kände mig lycklig och glad. Självklart hade också jag ledsna stunder som liten, men då var det små problem.
Många säger att de längtar tillbaka till den tiden, då de var små. Jag längtar inte tillbaka, men jag ser tillbaka. Jag kollar igenom arkivet, minns, drömmer mig tillbaka och ler inombords åt alla minnen...
När båten ankom till ön gick jag av. Killarna hade jag bakom mig, men de pratade lite med annat folk. Jag gick med ryggsäcken på ryggen och gymnastikpåsen i handen, när jag hörde killen ropa mitt namn. Jag vände mig om. Han frågade vilken båt jag brukar åka ut med, om jag alltid kommer ut med denna båten. "Jag vet inte när jag kommer ut... Antagligen denna eller båten innan." Han log. Innan han cyklade iväg sa han att han hoppas att vi ses denna vecka eller nästa vecka. Hihi, han är lite söt.
/Jasmine
Träffat 9B
Jag trodde inte att jag var speciellt omtyckt av klass 9B, men jag hade fel. När jag idag kan jämföra hur det är att tillhöra en klass och bara var en del av den, känner jag skillnaden. I klassen på Vittra är jag bara en del av den, jag är en elev, en person som ingen noterar. Och om de väl noterar min närhet, så är det för att anmärka på mig, dö-prata eller så pratar de med mig för att de är så illa tvungna.
Ikväll har jag insett att den klassen, som jag gick med under de sista åren av grundskolan, inte är så... som jag trodde. De är snälla. De bryr sig om mig. Ikväll var vi hemma hos en gammal klasskamrat. Vi var inte överdrivet många, men det var ändå helt okej. Vi satt i vardagsrummet och pratade om allt mellan himmel och jord. Det pratades en hel del om gymnasiet, var alla har hamnat och hur de trivs. Alla var överens om att jag borde byta skola. Eftersom jag inte trivs i klassen, tycker de att jag ska byta och kanske komma bättre in på en annan skola. Men jag vet inte. Jag trivs ju jättebra på skolan i sig, det är bara folket som jag har lite svårt att umgås med. Jag vet inte varför det har blivit så, kanske för att vi är väldigt olika. Men man ska ju kunna acceptera alla människor. Det känns inte riktigt som att de accepterar mig. Ingen frågar mig, om jag ska hänga med dem på rasten, ingen... visar att de ser mig. Men jag ska inte kräva något.
Jag har fått en annan syn på den gamla klassen. Jag tror att alla är överens om att klass 9B alltid kommer att ha en speciell plats i hjärtat. Vi kommer aldrig någonsin uppleva det samma. Visst, kanske något liknande, men vi kommer aldrig hamna i en klass med så många olika karaktärer, som det var i 9B.
Tack för kvällen, det var verkligen trevligt och uppmuntrande.
Jag umgås gärna med er. Vi hade kanske inte så bra kontakt i nian, men nu kanske vi kan bygga upp en god relation? Tycker om er.
Kramar
/Jasmine
Ikväll har jag insett att den klassen, som jag gick med under de sista åren av grundskolan, inte är så... som jag trodde. De är snälla. De bryr sig om mig. Ikväll var vi hemma hos en gammal klasskamrat. Vi var inte överdrivet många, men det var ändå helt okej. Vi satt i vardagsrummet och pratade om allt mellan himmel och jord. Det pratades en hel del om gymnasiet, var alla har hamnat och hur de trivs. Alla var överens om att jag borde byta skola. Eftersom jag inte trivs i klassen, tycker de att jag ska byta och kanske komma bättre in på en annan skola. Men jag vet inte. Jag trivs ju jättebra på skolan i sig, det är bara folket som jag har lite svårt att umgås med. Jag vet inte varför det har blivit så, kanske för att vi är väldigt olika. Men man ska ju kunna acceptera alla människor. Det känns inte riktigt som att de accepterar mig. Ingen frågar mig, om jag ska hänga med dem på rasten, ingen... visar att de ser mig. Men jag ska inte kräva något.
Jag har fått en annan syn på den gamla klassen. Jag tror att alla är överens om att klass 9B alltid kommer att ha en speciell plats i hjärtat. Vi kommer aldrig någonsin uppleva det samma. Visst, kanske något liknande, men vi kommer aldrig hamna i en klass med så många olika karaktärer, som det var i 9B.
Tack för kvällen, det var verkligen trevligt och uppmuntrande.
Jag umgås gärna med er. Vi hade kanske inte så bra kontakt i nian, men nu kanske vi kan bygga upp en god relation? Tycker om er.
Kramar
/Jasmine
Kärlek till livet
Utanför fönstret såg jag något vackert...
Klipporna gnistrade i solljuset.
Det var en fin morgon.
Havet visade känslor,
men det var inte oroväckande.
Den svenska flaggan dansade i vinden.
Folk satt ute.
Kanske borde man passa på
- såhär i slutet av sommaren.
De är få morgnar,
som riktigt sätter spår i en.
Idag var en sån morgon,
som man skall tänka tillbaka på,
då snön ligger vit på öarna.
Livet i skärgården är underbart
- speciellt när man lyckas njuta av det lilla.
Skärgårdslivet kommer alltid att ha
en speciell plats i mitt hjärta.
Jag älskar det!
"Att bara sitta och iaktta."
Att vara bland vänner
Efter en förmiddag tillsammans med mamma, L och N och en serie minigolf, tog jag mig hem till Joseph. Jag, Joseph, Oscar, Alle och Johan hade bestämt att vi skulle ses. Det var underbart att se (nästan) alla igen! <33
Vi gjorde inte mycket, gick mest runt, umgicks. Det kändes helt underbart att vara bland vänner. Där var det självklart att ingen skulle gå själv, ingen skulle gå bakom alla andra. Alla var tillsammans, ingen var utanför. Jag kände mig så omtyckt. Varför känner jag inte så i min nya klass? Vad är det som är skillnaden? Visst, jag och mina kompisar har känt varandra längre, men ändå. Precis som jag och mina kompisar gör, så bör man väl respektera alla människor? Ingen ska behöva vara utanför, alla ska få vara med! Jag tycker verkligen att det är synd, att jag inte känner så i skolan. Att jag hamnat utanför känns inte alls bra. Men jag vet inte vad jag har gjort för fel, vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Det är synd, att jag inte får uppleva vänskap varje dag.
Samtidigt är det väl bra. Då lär jag mig uppskatta de vänner, som jag faktiskt har.
Tack snälla, för en helt underbar dag! <33
Många Kramar
Vi gjorde inte mycket, gick mest runt, umgicks. Det kändes helt underbart att vara bland vänner. Där var det självklart att ingen skulle gå själv, ingen skulle gå bakom alla andra. Alla var tillsammans, ingen var utanför. Jag kände mig så omtyckt. Varför känner jag inte så i min nya klass? Vad är det som är skillnaden? Visst, jag och mina kompisar har känt varandra längre, men ändå. Precis som jag och mina kompisar gör, så bör man väl respektera alla människor? Ingen ska behöva vara utanför, alla ska få vara med! Jag tycker verkligen att det är synd, att jag inte känner så i skolan. Att jag hamnat utanför känns inte alls bra. Men jag vet inte vad jag har gjort för fel, vad jag hade kunnat göra annorlunda.
Det är synd, att jag inte får uppleva vänskap varje dag.
Samtidigt är det väl bra. Då lär jag mig uppskatta de vänner, som jag faktiskt har.
Tack snälla, för en helt underbar dag! <33
Många Kramar
Dans = Kärlek
Jag hör musiken strömma ur högtalarna.
Jag känner hur foten börjar stampa takten.
Huvudet börjar digga med.
Jag tappar kontrollen över min kropp.
Jag vill bara dansa, dansa!
Röra mig till muisken och släppa ut allt.
Låta lycka och kärlek fylla mig.
Dans = Kärlek!
När jag såg Twisted Feet igår, kändes det verkligen i kroppen.
Jag började dansa, när jag var tre år. Då tog mamma med mig på dans - även fast jag inte var så gammal. Jag är väldigt tacksam för att hon gjorde det. Dansen har alltid funnits i mitt liv, eller..? När jag gick i sexan -- sjuan, kände jag att resvägarna och kurserna började ta för mycket tid. Jag ville gärna fortsätta dansa, men slutade. Jag valde att prioritera annat. Idag ångrar jag det. Dansa är något av det bästa jag vet! Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade varit riktigt duktig idag. Personer i min omgivning säger att jag har talang för dans, men... Ja, jag har ångest. Jag borde inte ha slutat. När jag igår såg dessa unga förmågor, som verkligen kan dansa och som verkligen älskar att göra det - av hela sitt hjärta, då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha det så! Jag vill också kunna något, ha ett intresse sen jag var liten. Tyvärr har jag sabbat det. Visst kan jag ta upp dansen nu, men jag är inte längre tre år. Jag kommer aldrig kunna säga, att jag dansat sen jag var liten, eftersom jag la ner dansen för några år sedan. Det senaste året har jag funderat på att börja dansa igen, men jag har inte fått tummen ur. Varför vet jag inte.
Dansa är kärlek för mig. Samtidigt priorietar jag annat. Jag vill inte vara uppbunden en viss kväll varje vecka. Självklart måste man träna, gå på lektioner och anstränga sig, men... Jag har under de senaste åren i mitt liv prioriterat annat. Man kan inte göra allting...
Tanken på att gå på ett gymnasium, där man får dansa, har slagit mig. Varför valde jag just Vittra? Som Joseph sa; "Varför valde du Vittra? Du kunde ju ha valt att gå på Schillerska och då kunnat satsa på fotograferingen. Du hade kunnat utveckla din talang!" Ja, varför valde jag, som jag gjorde?
Att jag inte valde att satsa på fotograferingen är för att jag... Det känns inte bra. Men dansen... Det känns som ett misslyckande. Jag borde ha valt en dansinriktad utbildning. Då hade jag fått chansen att dansa och leva med kärleken omkring mig och i min själ.
Jag känner hur foten börjar stampa takten.
Huvudet börjar digga med.
Jag tappar kontrollen över min kropp.
Jag vill bara dansa, dansa!
Röra mig till muisken och släppa ut allt.
Låta lycka och kärlek fylla mig.
Dans = Kärlek!
När jag såg Twisted Feet igår, kändes det verkligen i kroppen.
Jag började dansa, när jag var tre år. Då tog mamma med mig på dans - även fast jag inte var så gammal. Jag är väldigt tacksam för att hon gjorde det. Dansen har alltid funnits i mitt liv, eller..? När jag gick i sexan -- sjuan, kände jag att resvägarna och kurserna började ta för mycket tid. Jag ville gärna fortsätta dansa, men slutade. Jag valde att prioritera annat. Idag ångrar jag det. Dansa är något av det bästa jag vet! Om jag bara hade fortsatt, kanske jag hade varit riktigt duktig idag. Personer i min omgivning säger att jag har talang för dans, men... Ja, jag har ångest. Jag borde inte ha slutat. När jag igår såg dessa unga förmågor, som verkligen kan dansa och som verkligen älskar att göra det - av hela sitt hjärta, då blir jag avundsjuk. Jag vill också ha det så! Jag vill också kunna något, ha ett intresse sen jag var liten. Tyvärr har jag sabbat det. Visst kan jag ta upp dansen nu, men jag är inte längre tre år. Jag kommer aldrig kunna säga, att jag dansat sen jag var liten, eftersom jag la ner dansen för några år sedan. Det senaste året har jag funderat på att börja dansa igen, men jag har inte fått tummen ur. Varför vet jag inte.
Dansa är kärlek för mig. Samtidigt priorietar jag annat. Jag vill inte vara uppbunden en viss kväll varje vecka. Självklart måste man träna, gå på lektioner och anstränga sig, men... Jag har under de senaste åren i mitt liv prioriterat annat. Man kan inte göra allting...
Tanken på att gå på ett gymnasium, där man får dansa, har slagit mig. Varför valde jag just Vittra? Som Joseph sa; "Varför valde du Vittra? Du kunde ju ha valt att gå på Schillerska och då kunnat satsa på fotograferingen. Du hade kunnat utveckla din talang!" Ja, varför valde jag, som jag gjorde?
Att jag inte valde att satsa på fotograferingen är för att jag... Det känns inte bra. Men dansen... Det känns som ett misslyckande. Jag borde ha valt en dansinriktad utbildning. Då hade jag fått chansen att dansa och leva med kärleken omkring mig och i min själ.
Sista dansen 2009
Jag vill njuta, jag vill känna livet.
Just det ögonblicket då jag, L och Iris stod och gal "... dunket från en fiskebåt..", då kändes det verkligen som att jag levde. Jag var lycklig, jag var bland vänner och jag önskade ingenting. Jag tänkte inte på något annat, än att jag var lycklig.
Bilden är tagen år 2008, men jag tycker fortfarande att den beskiver sommarens mest omtyckta kvällar.
Det blev en underbar kväll. Vi var lite sena ner till dansen, men vad gjorde det? Jag är ändå nöjd med den tid, som jag tillbringade där nere. När vi anlände till bryggan spelade bandet öns egna visa. Efter den kom en annan låt... Både låtarna - i samma följd - dansade jag och Rickard till, när han var här på ön. Jag tänkte verkligen på honom. Men det gjorde inte ont, som jag först trott. Det var inte jobbigt att komma hit, jag kände inget besvär. Det var snarare tvärtom. Jag är glad att jag tog med mig Rickard ut till ön. Jag... Jag tror inte jag behöver ha ön som en fristad längre. Jag tror jag insett att hela världen är en fristad på ditt egna lilla vis. Kanske hittar jag en ny fristad senare i livet, men just för tillfället, denna stund, denna period i mitt liv, så känner jag inte behov av en plats, som jag vill kalla för bara min. Jag vill låta alla ta del av den lycka jag känner, när jag är nere vid dansen.
När vi vandrade längs vägen, bort från människor i lyckorus, dansbanan och kylan, försvann sakta känslan jag bar på. Vid vägkanten stod en kvinna och spydde. Usch. Det skulle jag inte vilja vara med om. Att spy efter årets sista dans känns inte så lockande. Jag gick ifrån dansen nykter och lycklig - bättre det, än att magen vänder sig ut och in.
Pappa och L tog en sväng in på Värdshuset. Jag gick hem. För en gångs skull var jag nöjd. Jag kände inte för att gå dit. Varför förstöra en kväll, som gett mig så mycket lycka?
Tack för denna sommaren.
Detta var ett avslut och en början på något nytt.
Jag ser fram emot framtiden.
/Jasmine
Just det ögonblicket då jag, L och Iris stod och gal "... dunket från en fiskebåt..", då kändes det verkligen som att jag levde. Jag var lycklig, jag var bland vänner och jag önskade ingenting. Jag tänkte inte på något annat, än att jag var lycklig.
Bilden är tagen år 2008, men jag tycker fortfarande att den beskiver sommarens mest omtyckta kvällar.
Det blev en underbar kväll. Vi var lite sena ner till dansen, men vad gjorde det? Jag är ändå nöjd med den tid, som jag tillbringade där nere. När vi anlände till bryggan spelade bandet öns egna visa. Efter den kom en annan låt... Både låtarna - i samma följd - dansade jag och Rickard till, när han var här på ön. Jag tänkte verkligen på honom. Men det gjorde inte ont, som jag först trott. Det var inte jobbigt att komma hit, jag kände inget besvär. Det var snarare tvärtom. Jag är glad att jag tog med mig Rickard ut till ön. Jag... Jag tror inte jag behöver ha ön som en fristad längre. Jag tror jag insett att hela världen är en fristad på ditt egna lilla vis. Kanske hittar jag en ny fristad senare i livet, men just för tillfället, denna stund, denna period i mitt liv, så känner jag inte behov av en plats, som jag vill kalla för bara min. Jag vill låta alla ta del av den lycka jag känner, när jag är nere vid dansen.
När vi vandrade längs vägen, bort från människor i lyckorus, dansbanan och kylan, försvann sakta känslan jag bar på. Vid vägkanten stod en kvinna och spydde. Usch. Det skulle jag inte vilja vara med om. Att spy efter årets sista dans känns inte så lockande. Jag gick ifrån dansen nykter och lycklig - bättre det, än att magen vänder sig ut och in.
Pappa och L tog en sväng in på Värdshuset. Jag gick hem. För en gångs skull var jag nöjd. Jag kände inte för att gå dit. Varför förstöra en kväll, som gett mig så mycket lycka?
Tack för denna sommaren.
Detta var ett avslut och en början på något nytt.
Jag ser fram emot framtiden.
/Jasmine
SommarDansen
Tänk vad lite som behövs, för att man ska bli lycklig igen.
Efter några dagar i förvirring, har jag nu äntligen lyckats lösa en hel del... känns det som.
En kväll nere vid Dansen gjorde underverk!
Visst, det blåste en del. Båten kunde inte lägga till och enligt mig var det tur i oturen. De vuxna tycker det var bedrövligt. Jag tycker det var underbart! Inga drickande människor. Bara dansen och havet tillsammans med vinden i ansiktet. Jag träffade Mirre och Ange. Trevligt måste jag säga. I sommar ska jag vara mycket med Mirre, innan hon flyttar. Kommer verkligen sakna henne... <3
Bilden är tagen förra sommaren...
Kram
Efter några dagar i förvirring, har jag nu äntligen lyckats lösa en hel del... känns det som.
En kväll nere vid Dansen gjorde underverk!
Visst, det blåste en del. Båten kunde inte lägga till och enligt mig var det tur i oturen. De vuxna tycker det var bedrövligt. Jag tycker det var underbart! Inga drickande människor. Bara dansen och havet tillsammans med vinden i ansiktet. Jag träffade Mirre och Ange. Trevligt måste jag säga. I sommar ska jag vara mycket med Mirre, innan hon flyttar. Kommer verkligen sakna henne... <3
Bilden är tagen förra sommaren...
Kram
Vakna i en annan värld
Pappa är som vanligt i full gång med att renovera huset. Det är inte lätt att sova, när det borras i väggen. Mitt sovrum ligger vägg i vägg med badrummet, där pappa nu arbetar. Hm. Sov i alla fall till halv tio, så det får vara okej.
Detta ska då föreställa ett badrum. Pappa är i full gång...
Badkaret står ute i det lilla vardagsrummet, precis utanför mitt rum.
Det lilla vardagsrummet är inte längre som förut. Det är mindre och med andra tapeter.
Det är en stor förändring på kort tid.
Jag försöker förstå, men lyckas inte.
Min fristad ändras, liksom världen utanför.
Var finns den plats, som alltid varit min?
Vem tog ifrån mig det, som jag älskade mest?
Jag är passiv och känner inte längre smärta.
Jag njuter av allt och ingenting.
Inga tårar, inga skratt...
Jag känner allt och ingenting.
/J
Längtan efter harmoni
Hur kan man längta så mycket, efter en plats man alltid haft? Är det tanken på att kanske förlora den en dag, som gör den så älskad? Vad är det som får känslorna att ta över, så fort man passerar gränsen till paradiset? Och vad är det som får mig att känna harmoni?
En speciell resa...
Jag åkte ut till pappa idag. Det var ett bra tag sedan jag var här sist. Varför är egentligen en helt sjuk förklaring; det har bara inte blivit av. Jag har haft annat att göra. Första veckan av lovet var jag ju med Rickard. De två veckorna efter jobbade jag. Då var det helt enkelt lättare att vara hos mamma, eftersom det då bara var en kvart att gå till min arbetesplats. Jag tänkte kommit ut till ön i måndags, men då kom det annat i vägen. Suck. Ja, det händer en del nu. Kanske till och med för mycket. Min kalender fylls med nya saker hela tiden. Pappa säger att jag inte borde planera så mycket, eftersom det sällan blir som man bestämt. Ja... Det är en del att göra och med hjälp av min lilla svarta bok, lyckas jag ha koll på läget. Det är det värsta jag vet, att inte ha koll på läget. Usch. Det gör mig stressad. Det kan dock vara stressande att kolla igenom sin kalender. Herregud. Ja, att planera mycket är på både gott och ont.
Att vara på väg ut kändes underbart. När jag väl kom av båten, fylldes jag av lycka. Det var helt fantastiskt! Cyklandes längs vägen, njöt jag av hur underbart livet kan vara. Jag öppnade dörren och känslan av hur fantastiskt allting var ändrades och övergick till harmoni. Ja, ren harmoni. Det var längesedan. Allt för lång tid har gått. Jag tror inte det är bra för mig, att inte vara här ute. Jag måste vara här oftare! Det får ta sin tid att komma in till stan, men det är så mycket värt det i slutändan. Ja, det är underbart! Nu sitter jag och skriver som aldrig förr. Jag har inte haft lust att skriva, jag har mest bara velat gömma mig, glömma och inte finnas mer. Nu vill jag finnas, men i min egna värld. På min ö. Där ingen ser mig, ingen vet och ingen bryr sig egentligen. Folk ser utan ögon, förstår utan att fråga och bryr sig på sitt egna sätt. Ja, det är en underbar plats, som erbjuder så mycket mer än livet på annat håll. Varje gång jag kommer ut hit, önskar jag att livet alltid kommer att vara så här, känns som det gör nu. Jag är lycklig och vill gärna vara det livet ut. Självklart vill jag inte glida genom livet på en räkmacka - lite motstånd måste det ju vara - men jag vill... Jag vill känna lycka innerst inne och det gör jag fullt ut, när jag är ute på min ö. Sommaren är här och med den kommer allt som hör sommaren till. Jag ska verkligen njuta så länge jag kan, så ofta jag bara får tid. Tyvärr är det inte alltid så lätt...
/J
En speciell resa...
Jag åkte ut till pappa idag. Det var ett bra tag sedan jag var här sist. Varför är egentligen en helt sjuk förklaring; det har bara inte blivit av. Jag har haft annat att göra. Första veckan av lovet var jag ju med Rickard. De två veckorna efter jobbade jag. Då var det helt enkelt lättare att vara hos mamma, eftersom det då bara var en kvart att gå till min arbetesplats. Jag tänkte kommit ut till ön i måndags, men då kom det annat i vägen. Suck. Ja, det händer en del nu. Kanske till och med för mycket. Min kalender fylls med nya saker hela tiden. Pappa säger att jag inte borde planera så mycket, eftersom det sällan blir som man bestämt. Ja... Det är en del att göra och med hjälp av min lilla svarta bok, lyckas jag ha koll på läget. Det är det värsta jag vet, att inte ha koll på läget. Usch. Det gör mig stressad. Det kan dock vara stressande att kolla igenom sin kalender. Herregud. Ja, att planera mycket är på både gott och ont.
Att vara på väg ut kändes underbart. När jag väl kom av båten, fylldes jag av lycka. Det var helt fantastiskt! Cyklandes längs vägen, njöt jag av hur underbart livet kan vara. Jag öppnade dörren och känslan av hur fantastiskt allting var ändrades och övergick till harmoni. Ja, ren harmoni. Det var längesedan. Allt för lång tid har gått. Jag tror inte det är bra för mig, att inte vara här ute. Jag måste vara här oftare! Det får ta sin tid att komma in till stan, men det är så mycket värt det i slutändan. Ja, det är underbart! Nu sitter jag och skriver som aldrig förr. Jag har inte haft lust att skriva, jag har mest bara velat gömma mig, glömma och inte finnas mer. Nu vill jag finnas, men i min egna värld. På min ö. Där ingen ser mig, ingen vet och ingen bryr sig egentligen. Folk ser utan ögon, förstår utan att fråga och bryr sig på sitt egna sätt. Ja, det är en underbar plats, som erbjuder så mycket mer än livet på annat håll. Varje gång jag kommer ut hit, önskar jag att livet alltid kommer att vara så här, känns som det gör nu. Jag är lycklig och vill gärna vara det livet ut. Självklart vill jag inte glida genom livet på en räkmacka - lite motstånd måste det ju vara - men jag vill... Jag vill känna lycka innerst inne och det gör jag fullt ut, när jag är ute på min ö. Sommaren är här och med den kommer allt som hör sommaren till. Jag ska verkligen njuta så länge jag kan, så ofta jag bara får tid. Tyvärr är det inte alltid så lätt...
/J
Vänner ersätts
Igår kom ett litet sammanbrott över mig. Jag fällde avslutningstårar. Alla tankar på att grundskolan är slut och på att något nytt väntar, blev för mycket den stunden. Tryggheten jag kände de fyra sista åren (och de första tre åren av skolan) finns inte längre. Den är bortblåst och kommer aldrig mer. Jag kommer helt säkert känna trygghet senare i livet, men just nu känns det som att jag svävar mellan en svajande ärld och trygghetens famn. Jag är helt ärligt talat rädd. Ja, jag är rädd för att inte veta var jag hör hemma. Det är så det känns; som att jag inte har något hem. Menar inte att jag är hemlös, så som man ofta ser på begreppet. Jag menar att... Det finns inget ställe att fly till, att gömma sig och få tröst i svåra tider. Man kan bara hoppas att jag får tillbaka tryggheten i höst, då jag börjar på gymnasiet. Men om inte? Jag vet hur det känns... Allting känns meningslöst. Samidigt är jag en person, som gillar spänning i livet. Annars är det ju inte kul att leva, eller hur?
Musik får mig att minnas... Under de fyra sista åren i skolan, hände det så mycket. Jag blev vuxen, lärde mig mycket mer än jag lärt mig under tidigare åren och vänner var inte längre lika lätta att få. På dagis var man vänner, när man lekt med varandra ute på skolgården. Ju äldre man blir, ju mer erfarenhet får man, vilket kan göra det svårare att vara sig själv. Man tänker på hur folk ser på en, hur de uppfattar ens personligheten. För vem vill bli dömd? Vem, vill bli stäplad, även om det är något positivt? Jag vill att alla ska ha sin egna uppfattning om mig. Och det ska vara en uppfattning, inte en bestämmelse. För alla kan jag förändras, eller hur? Ja.
Det mest sorgliga med att gå vidare i livet, är att alla vänner man haft (och kanske fortfarande har) kommer längre bort. Man ses inte lika ofta och man minns sakta men säkert mindre och mindre... Minnena tillsammans med ens gamla vänner, blir färre och färre. De gamla ersätts. Ja, vänner ersätts...
Vissa låtar kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Linking Park - What I've Done
Snow Patrol - Chasing Cars
Enrique Iglesias - Do You Know
Maskinen - Alla som inte dansar
The Fray - How to Save a Life
Plain White Ts - Hey There Delilah
Hellogoodbye - Here In Your Arms
Secondhand Serenade - Your Call
Nu vet ni.
Musik får mig att minnas... Under de fyra sista åren i skolan, hände det så mycket. Jag blev vuxen, lärde mig mycket mer än jag lärt mig under tidigare åren och vänner var inte längre lika lätta att få. På dagis var man vänner, när man lekt med varandra ute på skolgården. Ju äldre man blir, ju mer erfarenhet får man, vilket kan göra det svårare att vara sig själv. Man tänker på hur folk ser på en, hur de uppfattar ens personligheten. För vem vill bli dömd? Vem, vill bli stäplad, även om det är något positivt? Jag vill att alla ska ha sin egna uppfattning om mig. Och det ska vara en uppfattning, inte en bestämmelse. För alla kan jag förändras, eller hur? Ja.
Det mest sorgliga med att gå vidare i livet, är att alla vänner man haft (och kanske fortfarande har) kommer längre bort. Man ses inte lika ofta och man minns sakta men säkert mindre och mindre... Minnena tillsammans med ens gamla vänner, blir färre och färre. De gamla ersätts. Ja, vänner ersätts...
Vissa låtar kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta...
Linking Park - What I've Done
Snow Patrol - Chasing Cars
Enrique Iglesias - Do You Know
Maskinen - Alla som inte dansar
The Fray - How to Save a Life
Plain White Ts - Hey There Delilah
Hellogoodbye - Here In Your Arms
Secondhand Serenade - Your Call
Nu vet ni.
En plats för allt och ingenting
Havet.
Vad är det som är så speciellt med havet?
Bara massa vatten, som sträcker sig lång väg?
Nej, havet är mer än så.
Det är en förbindelse mellan alla världens hörn.
På vattnet kan man resa.
Från vattnet får vi mat.
Utan havet, hade vi inte levt idag.
Den salta vätskan ingår i vattnets kretslopp.
Utan ena faktorn, kan inte resterande mekanik fungera.
Havet,
en plats för frihet...
en plats för hopp,
en plats för drömmar.
Någonstans i världen,
sitter en gestalt som jag själv.
Han sitter där och blickar
över den öppna platsen.
Hon ser drömmande ut
mot horisonten.
Vi längtar alla efter en plats,
där vi kan vara oss själv.
Havet är en plats
...för allt och ingenting.
Havet - något underbart! <3
Vad är det som är så speciellt med havet?
Bara massa vatten, som sträcker sig lång väg?
Nej, havet är mer än så.
Det är en förbindelse mellan alla världens hörn.
På vattnet kan man resa.
Från vattnet får vi mat.
Utan havet, hade vi inte levt idag.
Den salta vätskan ingår i vattnets kretslopp.
Utan ena faktorn, kan inte resterande mekanik fungera.
Havet,
en plats för frihet...
en plats för hopp,
en plats för drömmar.
Någonstans i världen,
sitter en gestalt som jag själv.
Han sitter där och blickar
över den öppna platsen.
Hon ser drömmande ut
mot horisonten.
Vi längtar alla efter en plats,
där vi kan vara oss själv.
Havet är en plats
...för allt och ingenting.
Havet - något underbart! <3
