Varför gråter många elever på skolavslutningarna? Tårarna, som rinner längs kinderna på en begravning, varför kommer de? Vad är det som får oss att gråta? Finns det en förklaring till den sorg och ledsamhet man känner? Jag har en liten tanke...

Inför avslutningen känns allting så konstigt. Jag vet helt säkert att jag kommer gråta sista tiden i skolan. Det är inte det att jag kommer lämna klasskamraterna, för vi kommer ju ses igen. Men... Det är just klassen i sig, som jag kommer sakna. När jag började i klassen, sökte jag efter trygghet - och fann den. Nu måste jag lämna min trygga värld och bege mig ut i världen på egna ben. Kanske finner jag åter trygghet, men om inte? Jag är rädd för det som väntar. Jag är rädd att mista allt jag har.
Redan nu har jag märkt att jag gått miste om mycket, men det är helt enkelt något jag måste acceptera. Man kan inte få allt, så det kanske är mer än rätt att jag inte får även detta. Jag måste låta någon annan få, lära mig att ge till en annan människa.
Jag är väldigt glad att jag fått det jag nu har - även om det inte är allt. Det gäller att gå vidare, trots att man inte känner sig lika trygg som förut.

Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.

(Av Ted och Kenneth Gärdestad)


Tryggheten är en plats, där man inte behöver vara rädd.