Klassresan till Gullholmen
Fredagen den 5 juni...
... åkte klass 9B till Gullholmen, för att där tillbringa sin sista klassresa. Jag fick en bra start på morgonen, men med en stressig timma. Jag var för ovanlighetens skull inte sen till bussen... som inte kom. Tydligen tyckte Västtrafik att det var lämpligt att ställa in kvart över nio-bussen denna fredag, så för min del resulterade det till att jag satt med en klump i magen fram till klockan tio, då jag äntligen kom fram till Centralen. Vad hade jag gjort, om jag missat bussen?
Resan upp till ön tog nästan tre timmar. 40 minuters väntan var väl inte det perfekta, men ändå rätt okej. Man kunde andas ut, slippa tänka så mycket. Jag tog fram kameran...
Bohusläns kust.
Att släppa taget... Vi kommer alla glömma.
Vi tog färjan över till Gullholmen. Där var det riktigt fint. Det känns mer som ett sommarställe, än vad min ö känns som. Jag pratade med en bofast på ön och hon berättade att det bor 150 personer året om. Det är ganska hyfsat
Som ett vykort? (a)
Skärgårdsliv...
Jag, Alle, Oscar, Joseph, William och Johan bodde i samma stuga. När vi kom in började vi alla skrika och hoppa runt som galningar. Anledningen var egentligen ganska löjlig, men vi gjorde det ändå. Stugan hade allt! Ett fullt utrustat kök, bra badrum, platt-tv på väggen och sex bäddar. Först blev jag helt till mig, när jag märkte att det bara stod tre sängar på loftet. Som tur var hittade folk en extra säng under en av dem, medan jag fattade att det fanns en säng under den blåa soffan och att även soffan kunde användas som säng. Perfekt! Jag och Joseph sov där nere och de andra sov uppe på loftet. Det kändes inte så ensamt att sova där nere, eftersom hela huset var byggt som ett enda stort rum. Stugan var helt fantastisk; lagom stor, mysig, välutrustad, hemtrevlig och full med härliga människor.
Vi hade en jättemysig altan. (a)
Jättefin utsikt från uteplatsen!
Efter att den stora förtjusningen hade lagt sig, började vi alla bädda våra sängar och ställa in mat i kyl och frys. Lunch fick vi i oss. Även ett besök i öns matbutik skedde under dagen. Snart var det kväll och middagen väntade. Oscar och Johan lagade mat till de flesta. Vi bunkrade alla upp oss i soffan med varsin tallrik, för att se kvällens 'Talang'. De åt spagetti och köttbullar och jag åt medtagen lasange. Mumsigt. När teven stängdes av, började vi spela 'Trodde du ja'!' - ett ganska roligt sällskapsspel.
Natten blev sådär. Vi fick besök av några killar i klassen. Inte det trevligaste att ha människor klättrandes upp för balkongen, men... Killar! xD
Jag hade svårt att somna. Inte bara killarna höll mig vaken... Jag låg och hackade tänder, trots att jag hade pyjamasbyxor, t-shirt, täcke, två kuddar, strumpor och ett överkast omkring mig. Jag har aldrig varit särskilt frusen av mig, men den natten var hemskt kall.
Lördag:
Vi hade bestämt att man efter klockan sex på morgonen, fick väcka alla i huset om man ville. William hälsade dagen välkommen strax efter halv åtta. Alla skulle tydligen duscha på morgonen. Inte så kul för mig, som duschade sist. Som jag anade, fanns det en panna i varje stuga... Jag fick alltså en kall dusch, när jag som sista man inte hade något varmvatten kvar att förbruka. Hemsk upplevelse.
I vår stuga var alla väldigt lata. Vi satt inne och slappade hela dagen, bortsett från en promenad till affären. Jag, Oscar och Joseph var dock lite sociala på kvällen, då klassen skulle grilla. Enligt mig blev det ganska fail. Först tog det tid innan alla kom. Vi bestämde oss slutligen för att med hjälp av en engångsgrill (som fanns i vårt städskåp (Ingen annan som tänkte på att ta med?)) grilla korv. Det var tyvärr inte många som ville ha, eftersom många åt middag precis innan. Deras problem. Klockan åtta var det fotbollsmatch, vilket betydde att många bänkade upp sig vid teven. Jag och killarna från stugan satt och sjöng med några en stund. Jag försökte vara social med övriga klassen. Jag är inte kompis med alla, men ändå ville jag göra det till en 'klassresa'. Det var lite svårt...
Nio noll fem började en film på Tv4. Alla i vår stuga satt och kollade, men vi märkte efter ett tag att det inte var något att se. Istället satt vi och tjötade, lekte ordleken och mest... umgicks.
Söndag...
... idag. Avresan var tio över två. Det var just då, som himlen släppte ut sin vrede. Kan ju tala om att jag var blöt rakt igenom. Skönt att sätta sig i en varm bil och bara åkte hem. Oscars pappa var väldigt snäll och körde mig hela vägen hem. Tack för det.
Jag kom hem, packade upp väskan (tur att jag hade lagt alla kläder i plastpåsar, annars hade allt varit blött som havet), tog en varm dusch (jag var väldigt frusen) och la mig sedan i soffan med två mackor och en film. Mysigt och avkopplande.
Känsla av tomhet...
Det känns så... hemskt. Jag är inte sån som gråter på var enda avslutning, men jag känner redan nu... att det kommer bli jobbigt att lämna klassen. Tänker jag för mycket på det, kommer tårar rinna ner för mina kinder. Nej, behärska mig måste jag göra. Det liksom... Jag tror det kommer kännas som att en bit av mig själv saknas, rycks bort. Visst kan man hålla kontakten med folk, men det blir ändå inte samma sak. Dessutom är det folk som inte vill höra av mig mer, så... Ja, synd för mig, eller vad man nu säger. Även om folk inte vill veta av mig mer, kommer jag ändå sakna er alla.
Tack för den här tiden. Ni har lärt mig mycket. Nu skiljs våra vägar åt och vi beger oss ut på nya äventyr med erfarenheter vi tagit av varandra.
Tack för mig.
När himlen öppnar sig
Ska man kalla det tur eller otur?
Jag kommer precis utanför dörren och låser upp cykeln, när himlen öppnar sig och Guds änglar gråter floder. Vem är det som har förintat världen? Hur som helst. Jag har inget annat val, än att ta mig hem. Att cykla i regnet är helt underbart! Ringer Rickard (Ja, när jag cyklar.) och berättar det. Då är jag mitt i ett lyckorus! >.< När jag kommer hem, kan jag inte precis påstå att jag är torr. Byter snabbt kläder och sätter mig här. Det blir en snabbis, för ikväll måste jag packa.
Imon bär det av på klassresa till Gullholmen. Resan dit tar nästan tre timmar. Det är dock 40 minuters väntan, men så är det, när man reser kollektivt...
Vi ska bo fem stycken i varje stuga. Kök och badrum finns i varje litet hus. Det ska blir riktigt mysigt. Dessutom får alla mina närmaste vänner plats i samma stuga, om en av oss sover på golvet. Blir det jag, gör det inget. Jag är bara så glad att jag får vara tillsammans med dem jag tycker mest om.
Inför denna resa känns det dock lite vemodigt. Jag har gått med min klass sen sexan - alltså i fyra år. Varje år har vi åkt på klassresa. I sexan var vi på Skara Sommarland. Även då bodde vi i stugor. Jag minns att det var väldigt mysigt. Vi hade dock inget badrum i stugorna, så i år blir det mer klass på det hela.
Strax innan avslutningen i sjuan, gav vi oss ut på havet. Vi var under en helg ute med skolfartyget Kvartsita.
Skolfartyget Kvartsita.
Stora fartyg är väldigt vackra!
Dessutom trvis de bäst, där livets lycka finns; på havet...
Åttonde året i grundskolan åkte vi till Grundsund och bodde i en stor villa. Det var mysigt och mycket trevligt. Härligt att vara nära havet, som jag älskar! <3
Detta året blir det som sagt en resa till Gullholmen. En sista klassresa, sista helgen innan vi slutar sista året i grundskolan. Allting känns som slutet. Och sen? Vad händer sen efter gymnasiet? Man får ju nya kompisar och nya äventyr att upptäcka, men... Även om jag inte känner alla i klassen särskilt bra, så kommer jag ändå sakna gemenskapen. Jag har haft många diskussioner och yttrat mig om mycket, under de senaste fyra åren, men... Vi har ändå gått i samma klass. Jag kommer sakna 9B. Det var något speciellt med den klassen. Jag har aldrig trivts så bra, som jag har gjort med denna klass. Jag kände mig välkommen, jag blev accepterade. Det är ett stort tack till alla i 9B. Egentligen var det väl tänkt att detta inlägg skulle publiceras sista dagen, då jag slutar, men nu kom hela skiten nu. Det kändes som att det behövdes, annars går jag bara och tänker en massa under helgen. Jag tänker inte förstöra denna resan, så som jag gjort de tidigare åren.
Packa. Ja, det är vad jag ska göra nu. Det blir säkert sent ikväll och jag kommer vara trött imon. Men det gör inget. Jag är glad och positiv och löser det lilla problemet på något sätt. (a)
I'm happy!
Jag är lycklig!
Life is beautiful!
Kramar
/Jasmine
Obesvarad Kärlek
Bilden är tagen på klassresan, som gjordes med klass 7B. Tack för den.
Det är ett tag sen nu. Jag börjar smått glömma. Känslan finns konstigt nog kvar. Tiden har satt tydliga spår över hela min kropp. Det var en tid, då min själ styrdes av en annan. Jag lät det ske, för jag älskade honom.
Vi var båda mycket unga. Jag visste knappt vad kärlek var, ändå kände jag en känsla av harmoni.
Han var allt för mig. Jag levde för honom. Min högsta önskan var att det skulle bli vi två. Bara vi två i en värld utanför allt som existerar. I min fantasi fanns det inga gränser. Jag hade hopp och förväntningar. Jag var ledsen och lycklig samtidigt. Det kändes som att jag verkligen levde. Under denna period av mitt liv, kände jag alla mänskliga känslor och många utöver dem.
Han svek mig mycket, men tände åter hoppets låga inom mig. Jag fick tack vare honom en livsglädje, som jag tror många få har inom sig. Hoppet och önskan om att det kanske kunde bli vi, dog sakta bort och försvann in i det förflutna.
Känslan är kvar och kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Minnena tillsammans med honom, kommer att blekna bort med tiden, men känslan av lycka kommer återstå.
SommarGrannarna
Något av det bästa jag vet, är när man ser hur den blå cykeln står där igen. Precis som förra året, står den lutad mot häcken. Varför jag älskar detta så mycket, är för att då vet man att sommaren är här. Med cykeln kommer nämligen sommarens grannar. De som bor ovanför farfar har bott där i över 40 år! Tänk att de kommer hit var eviga år. Det måste ju vara något som drar? (a)
När jag cyklade upp för grusbacken, såg jag att granne stod där och klippte häcken. Jag blev så lycklig! Det var längesen vi sågs sist. När jag var yngre sågs vi mycket ofta. Jag har alltid vart social av mig, så det var inget konstigt med att jag på somrarna var uppe och hälsade på hos dem. Nu var det flera år sedan jag var uppe hos dem. Det kan nog bero på deras barnbarn. Andreas är ett år äldre än mig. När vi var yngre, umgicks vi på somrarna, Inte överdrivet mycket, men vi lekte ibland. Det finns en del fina minnen med honom...
För några år sedan hade vi en härlig sommar tillsammans. Jag minns att jag var uppe hos honom och bytte kulor. (Under min barndom har jag bytt allt mellan himmel och jord; bokmärken, klistermärken, kulor, goggosar, pokémon-kort, frimärken...) Det var också Andreas som lärde mig spela Bluff-stopp. Vilka minnen... Det har gått en tid sen dess. Det året, då jag skulle börja åttan, såg jag honom igen. Jag kände inte alls igen honom. Han hade verkligen växt och såg mycket äldre ut. Förra året såg jag honom inte alls. Det skulle vara kul att träffas i sommar. Om han känner igen mig och överhuvudtaget minns mig, har jag ingen aning om. Jag skulle i vilket fall som helst bli väldigt glad, om jag bara fick hälsa på honom. Vi behöver ju inte umgås, så som vi gjorde, när vi var yngre. Kanske kan vi åka ner till stranden eller helt enkelt bara sitta och snacka. Det skulle vara kul. Jag drömmer...
Det är speciellt. För heligt. Inget kan överstiga detta.
Underbar Tid
För ett år sen, då hade jag det där sista, innan perioden tog slut.
Joseph, Jag och Emma - En saknad tid. <3
Idag klär jag mig fortafarande i svart. Jag klär mig i andra färger också, lite mer färggrant, men det är sällan jag inte har något svart på mig... Jag kallar mig inte själv "emo". (Förlåt om det är någon som tar illa upp, men det har blivit en beteckning, som de flesta förstår.) Jag har genom denna period lyckats hitta min egna stil. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är för stil, det blir upp till var och en att avgöra.
Jag ångrar inte att jag föll som jag gjorde, att jag ändrade mig själv så mycket för en killes skull. Jag har ändå lyckats få det jag vill ha och jag är nöjd. Det ena leder till det andra, vilket för mig har resluterat till ett bra slut. Det är tack vare alla skulle jag vilja säga. Det finns inte någon, som inte har varit en del av det. Hela världen påverkas av varandra. Jag påverkas av världen och världen påverkas av mig.
Så som jag klär mig nu för tiden, jag gillar det. Kanske inte snyggast, senaste modet, men jag gillar det. :)
Skapande gör mig lugn
Jag har varit väldigt nere idag. Anledningen vet jag inte. Tankarna har gått mellan det förflutna och framtiden som väntar. Har legat på sängen större delen av dagen, men tog mig till slut upp på fötter. Pyssla är något av det bästa jag vet! Kollade igenom hyllan med pärlor och snören. Jag hittade en ring i metall och började av den tillverka en nyckelring. Den blev lite fin...
Min nyckelring.
Hittade lite olika pärlor och små hängen.
Det rosa bandet fick bli en liten detalj
och samtidigt en praktisk lösning.
Jag tror jag mår bättre av att använda min kreativa sida. Det ger frihet på mitt eget sätt. Scrap-bookingen är också ett sätt för mig att koppla av. Det är lite kul också. Det är inte bara avslappning, men gör ju också nytta, exempelvis glädjer familjen eller gör lite finare i fotoalbumet. Baka är ju också en typ av kreativ sysselsättning. Det är gott och roligt och mycket billigare, än att ta sig till ett café och fika.
Pärla eller baka.
Vad får dig lugn?
Kram
Sommartecken
Kväll i början av sommaren...
Det känns lite konstigt att sommaren redan är här. Jag har inte riktigt haft tid att förbereda mig. När vi stod och väntade på att alla passagerarna skulle gå av båten, då kom alla minnen upp så tydligt. Självklart har man minnen från hela året och jag tänker nog rätt mycket - speciellt nu av någon konstig anledning...
Folk kommer bärandes på väskor, packning och solglasögonen sitter prydligt på näsan. Vad är det egentligen som drar alla människor till öarna? Jo, det är väl sol och bad, eller? Själv har jag aldrig upplevt hur det är, hur det känns att åka iväg för att bada. Jag har aldrig bott i stan. Istället har mina föräldrar har alltid bott nära havet. Att sitta på buss eller spårvagn, för att komma till havet. Att inte kunna åka ner till klipporna, när man vill... De tankarna är långt borta. Jag tror det är något jag kommer sakna som vuxen. Jag tror inte att jag kommer stanna på ön hela livet. I stan eller en bit utanför kommer jag säkerligen bo. Hur blir det då med allt? När havet inte finns nära. Och fotopromenaderna, hur blir det med dem? Visst finns det vackert att fotografera i staden, men hur blir det med... allt? Jag vill inte tänka...
Pappa har ställt fram utemöblerna på altanen. Ännu ett tecken på att sommaren är här.
Det är väldigt många som har sjösatt sina båtar. De far och flyger av havsytan.
Målet med resan, nämligen hit, är väldigt speciellt för mig. Jag vet inte vad det är eller hur jag ska beskriva det. Fristad är inte rätt ord, eftersom detta är en plats jag bor på. Jag skulle hellre förklara det som skummet, en båt lämnar efter sig, när den hastigt smeker vattenytan med sitt köl.
Varmt som tusan är det också! Jag har under alla år lärt mig att en bussresa utan vatten, är som att gå i öken! Man dör av värmeslag! Så jag har nu tagit det kloka beslutet att alltid försöka ha med mig en flaska vatten i väskan.
På tal om väska, så tycker min syster att jag ser ut som en nörd i min ryggsäck. Vad tycker ni om ryggsäckar? Är det nördigt att använda? Vad ska man annars ha? Jag började med ryggsäck i höstas, tror jag det var. Jag kände att min rygg inte klarade av att bära alla böcker. Dessutom klarar inte själva väskan det heller...
Kram
