Dimman ligger tjock utanför fönstret. Det går inte att se stora vägen, endast den lilla byvägen går att skymta.
Jag måste ut i dimman, varken jag vill eller inte. Det är inte längre okej att gömma sig bakom det okända. Hur rädd jag än är, får du nu vara dags att ta tag i mitt liv.
Dimman får inte skrämma mig. Inte heller Verkligheten får ta det stadiga fotgrepp jag nu fattat.

Det skrämmer mig att inte kunna se vad som väntar. Dimman skymmer inte bara alla problem, den skymmer också kärleken. Dimma, dåsig, dum. Utan att veta säkert, vandrar jag mot ett mål jag inte kan se.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om identitet. Efter att jag publicerade det inlägget har jag gått och tänkt mycket på vem jag är. Som jag skrev i inlägget känns det som att jag har hittat mig själv, jag vet vem jag är. Det jag dock inte vet är hur jag ska hantera det som sker. Jag har inte lärt mig att styra mig själv, för jag är inte samma från dag till dag. Schizofren är jag inte, men många personligheter det har jag. De visar sig i olika sammanhang och hjälper mig på olika sätt. Det svåra är bara att ha koll på alla jag som finns inom mig. När alla vill synas och höras samtidigt, då ballar min personlighet ur. Det är då jag varken vet ut eller inte. Så är det nu. Jag vet inte vad som händer imon, för jag vet inte vad som händer nu.