Efter att jag skrev mitt inlägg om ensamhet, har jag fått flera kommentarer från personer som också har känt sig utanför. Jag är inte ensam. Det finns fler som en gång kände eller fortfarande känner som mig. Och det gör mig ledsen. För det är inte roligt att vara ensam. Man måste vara så stark, så obeskrivligt stark, för att ens orka möta det onda. För det gör ont, väldigt ont. Men jag klagar inte, det gör jag inte. Jag går upp på morgonen, tar mig till skola, lever dagen och sen hem. Och det är egentligen ingen världslig sak. Det är vardag och jag klarar av det. Men ibland blir hela situationen så tydlig. Så skrämmande tydlig. Då känns det skönt att inte vara ensam. Då känns det skönt att det kanske finns någon som förstår - i alla fall lite grann. Jag uppskattar verkligen mina läsares kommentarer. Ni är så härliga och ni gör mig så glad. Tack!

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det finns alltid någon som känner nästan likadant.
Ibland känns det jobbigt och att tänka vitt hjälper inte. Då tänker jag rosa, för det är min egna färg. Det är min färg som beskriver mitt paradis. Rosa. Min värld är inte svart. Den är inte vit. Den är rosa. Min rosa.