Jag kan faktiskt få nya vänner

Under mitt år på gymnasiet har jag inte fått så många vänner. Jag och många andra berörda har analyserat och vridit på problemet. Alla har vi varsin teori om varför jag är ensam. För jag vill ju inte vara ensam, det har bara blivit så. Jag vill inte påstå att någon har rätt och någon har fel. Istället vill jag bevisa att jag faktiskt kan få nya vänner. Se bara på igår! Jag gjorde ingenting annat än att vara mig själv. Jag trivdes i deras sällskap och de trivdes i mitt. Vad är då skillnaden? Att komma och påstå att det är mig det är fel på, det har man ju ingen vettig grund till. Jag är en oroligt social person som pratar med alla. Men hur lätt är det att komma in, när de man försöker ta kontakt med antingen skrattar, hånar, stöter ut eller helt enkelt ignorerar en. För jag har försökt, det har jag verkligen. Det enda jag inte har försökt med, det är att vara någon annan än mig själv. Jag har varit så feg, att jag inte vågade stå upp för vem jag var. Och jag kommer aldrig att göra om det misstaget. Så svag som jag var då, det ska inte få hända igen.

Jag kan faktiskt få nya vänner, det finns ju bevis på det. Men varför får jag då inga vänner på gymnasiet? Det kan ju inte vara fel på alla andra? Det är ju inte hela världen mot mig? Jag analyserar och klurar fortfarande på en anledning och tror nu att jag har kommit fram till en. Jag är för vuxnare, helt enkelt. Jag dricker inte, festar inte, är inte olydig och bla, bla, bla. Mitt liv är inte tråkigt, absolut inte. Men jag kan skilja på rätt och fel när det gäller frågor som rör vad som är tillåtet. Självklart misstar jag mig också ibland, men jag gör det inte medvetet. Jag är ju inte perfekt.

Det är svårt att passa in, när ungdomar i ens egen ålder bara pratar om kläder, mode, "senaste kröket" och hembränt. För det är det jag hör dem prata om och i de samtalen har jag ingenting att inflika. För jag är inte sån, jag är mig själv. Det är svårt att komma in i ett samtal, när det enda man hör är hur olydiga alla är. Jag vill inte vara sån. Jag vill vara mig själv och bli accepterad för det. Men det är svårt, när man är ensam i en värld där ingen verkar förstår.


Jag (bilden tagen i april).

Tusen tack =D

"ensam i en värld där ingen verkar förstår"

Vet du hur många människor det finns i världen?

Hur ensam du än kan känna dig, hur udda du än tror att du är så är du aldrig ensam. Kanske om just ditt sätt att tänka på en (den) fråga(n) utifrån din situation, vi ska inte glömma att alla är unika och att alla faktiskt är helt olika, men du är aldrig ensam. Jag lovar att det finns många många i världen som känner så, men man förstår bara på sitt eget sätt.

Jag dricker inte, festar inte, är inte olydig etc. heller. Men jag är tyvärr heller inte speciellt social (av nån dum anledning), så jag är ganska tråkig i andras ögon, skulle jag tro.

Du pratar och enligt mig är det jättebra!

Ha det bra, nu ska jag fortsätta läsa några inlägg i bloggen som jag missat när jag vart ute med båten med tjejorna under gårdagen/kvällen/natten/idag. ;)



Kram

you go girl! :D

diggar din inställning!

Jag var nog ganska lik dig när jag gick i gymnasiet. Hade inte så många vänner, svårt att komma in i något gäng eftersom jag inte hade samma intressen som de vilket var supa,sminka sig, kläder, jag rökte inte, var inte ute sena kvällar. Min mor är nog rätt glad att jag var så lugn, hehe! (men hon fick nog en chock när lugna, snälla, tysta, blyga jag vips drog ner till örebro med en kille jag träffat och blev kvar där i fyra år)



Hade jättesvårt att finna vänner i örebro också. Jag har inte kontakt idag med någon därnere. Däremot har jag fått några fina vänner när jag flyttade tillbaka till min hemstad.

Jag har även lärt mig att inte lägga energi på människor som jag känner inte är "äkta" så att säga. Har gjort slut med ett par kompisar genom åren.

Så du kommer att hitta fina vänner med tiden. Ingen tvekan om den saken =)

sv: Ja kanske det, men alla är ju olika:)



Känner också igen mig i ditt problem, känns som jag vuxit ifrån mina vänner på senare år. Vi är så olika nu för tiden. Ibland blir det nog så. Och tro absolut inte att det är ditt fel för det är det inte. Du får nya vänner snart!

Sv: Åh tack så hemskt mycket. Vilka fina komplimanger :) Tack söta.



Vad fint du skriver. Vilken linje läser du? Det är alltid jobbigt det där med kompisar och skaffa nya. Det är idiotiskt att man ska behöva känna att man måste vara annorlunda än vad man är bara för att passa in och människor ska ge en, en chans. Jag tror du gör rätt i att bara vara dig själv, i slutändan vinner eller iaf mår du bästa av det. Själv hade jag himla tur att gå i samma gymnasieklass som två av mina bästa kompisar från högstadiet, sen sammanstrålade vi med några andra fina tjejer. Annars var min klass väldigt splittrad och grupperad inget kul att tänka tillbaka på faktiskt.

"kontakt med antingen skrattar, hånar, stöter ut eller helt enkelt ignorerar en. För jag har försökt, det har jag verkligen. "



Been there done that. nu har jag skaffat hund och den e min kompis. skit i de andra var bara dig själv som sagt :) kram

Been there, still there skulle jag vilja säga. Men det var ändå skönt att läsa detta inlägg, för det kan trösta andra människor som är i samma situation. Vet att det iaf gjorde det för mig ;)

Svar till Tobbe:

Jag blir glad av att veta att mitt inlägg gjorde nytta. Att vara ensam är något av det värsta som finns. Det är inte alltid man kan sätta fingret på vad som är fel. Och om man nu har lyckan att veta det, är det inte alltid så himla lätt att göra någonting åt det.

Jag hoppas att du kommer ur din ensamhet, all lycka till dig.

Kramar