Tankar inför framtiden, del 3
Fina Stockholm, 100101
När mina tankar på Stockholm vandrar förbi, fylls jag av varma känslor. Det Stockholm jag känner till är kärleksfullt, varmt och mycket välkomnande. Så här i vintertid ser jag också huvudstaden som vit, ruggig, kall, men trots allt ekar skratten i mitt huvud. Mitt Stockholm är inte centrala stan, det är en bit utanför. Rickards hemmaplan, det är Stockholm för mig. Minnena är oslagbara och jag har aldrig känt mig så omtyckt som jag gör i Stockholm. Men när beslutet om att kanske flytta upp till Stockholm ska resoneras fram och tillbaka, då blir jag osäker. Jag backar och blundar. Vill inte se. Framtiden är skrämmande. Stockholm är skrämmande. En stor stad med folk som tar plats. Göteborg är mer fridfullt, eftersom jag känner till stan ganska okej. Jag har aldrig bott i stan, alltid bott en bit utanför. Liksom Rickard. Han bodde också i en förort utanför huvudstaden, innan han flyttade ner till mig. Kärleksfulla Rickard, han är så fin. Jag tänker ofta på vad han har gjort för mig och jag vill mer än gärna ge honom något lika fint. En flytt upp till Stockholm och ett liv där ser jag som en möjlighet. Men den stora staden skrämmer mig. Det spelar ingen roll att vi flyttar till Rickards hemtrakter, det är ändå den stora staden vi tillhör. Den stora staden med mycket folk, tunnelbana, tvärbana (Som inte alls är det samma som spårvagn, våga inte påstå det!), vackra hus som jag inte känner något för, turister, kunglighet och så lilla jag; den högljudda göteborgaren som storögt tittar på en obekant stad. Utpekad. Utan Rickard vid min sida känner jag mig utpekad. Men förhoppningsvis kommer Rickard att flytta med mig, eftersom han är anledningen till att jag lämnar mitt hem. Tillsammans med honom kommer jag skapa mig ett nytt hem. Vi kommer skapa oss ett nytt hem. Han måste hålla min hand. Jag klarar mig inte själv. Och med hans hand i min känner jag mig trygg. Men vuxen ska man tydligen vara och då är en betryggande hand inte något att räkna med.
Varma känslor som sedan övergår i oro. Jag vet inte. Låt tiden få bestämma och snälla, håll min hand.
Tack så mycket :)
Ne jag kommer nog inte börja med kalender ändå :P
kram
Sv: Okej, har dina föräldrar skillt sig? Eftersom du skall fira julen skillt hos dina föräldrar.
Jag skall fira julen hos min pojkvän Jimmy i Vasa hos hans föräldrar. Mamma skall nog fira julen hemma med mina bröder. :)
Pappa firar jul med sin nya fru. Så vi är inte välkomna dit nå mer. :/ Men det kan man ju typ skylla sig själv.
Kram
så vacker bild :)
Tack så mycket!
Det ska jag göra :)
Vilken underbar bild!
Sv: Tack, jo skratt och kärlek bakade jag och mamma dom med:) Hihi:) Ha det fint nu!
tack, jag är rätt nöjd med årets adventsljusstake.
förstår att du har mycket att fundera på. jag tror dock på att våga chansa. jag tror att man har mer att förlora på om man inte vågar. Det går alltid att flytta tillbaka om det inte skulle bli bra. Jag vet dock att det inte är ett lätt beslut. Du får fundra och känna lite på det ett tag till.
kram
Svar: Jag tror inte att man slutar känna någon gång.
Det var inte så jag menade, det var inte därför jag skrev det så du vet. Hoppas du inte tror det. Men du får gärna göra det om du vill.
Kram
mysig bild! :)
så fint du beskriver det. Är lite så jag känner mig i denna staden nu. Allt är så främmande, skrämmande och en massa platser jag inte känner något för. Man längtar hem. Men man är här för sin pojkvän, för kärlekens skull :)
Ok det är väl det bästa sättet att göra knäck vanligt. Hittade recept på microknäck och har hört att det ska vara minst lika bra :) Hoppas det funkar också!
kram
