I veckan fick jag besked angående juridiktentan som skrev för tre veckor sedan. Underkänt. F. Inte godkänd. Besvikelsen var total. Kvällen då beskedet kom satt jag hopkrupen i soffans hörn. Där satte jag mig så fort jag kom hem, somnade en stund, ringde sedan pappa och då brast allt. Jag sov många timmar den natten och var under morgondagen inte riktigt redo att ta mig an fortsättningen. Att resa sig upp efter ett misslyckande är inte alltid lätt.

Bild från i mars

Några dagar efteråt känns det dock okej. Idag hämtade jag ut tentan och utifrån det facit som jag nu har inser jag att tiden var det som förstörde för mig. Det i kombination med att jag kunde ha haft ett system till hands under själva skrivningen. Det känns skönt att få bekräftat att jag faktiskt kan och att jag skrev en helt okej tenta bortsett från att jag inte hann med att svara på det antalet frågor som krävdes för att få ett godkänt betyg.

Vi är några stycken i klassen som får skriva om tentan om två månader. Förhoppningsvis kan vi peppa varandra, hjälpas åt och nå i mål allihop. Att klara tentan på andra försöket är mitt mål, eftersom jag vid ytterligare ett F i kursen inte får fortsätta på nästa termin. Att klara kursen är ett måste innan fortsatta studier blir aktuellt.

Denna dag slutar bra och jag känner en gnutta lugn inombords. Visst är det tråkigt att inte ha lyckats, men det är inte det samma som en ruinerad framtid. Jag bör inte tvivla på mig själv, för innerst inne vet jag att jag kan. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att ett misslyckande egentligen inte betyder något mer än att jag lever livet. Alla trampar vi på minor då och då och när det gäller studierna ser jag inte riktigt anledningen till att gräva ner mig i det som egentligen inte är livsavgörande.

Jag ville ge er beskedet, trots att det till en början tog emot.
Dela gärna med dig av dina ord eller be om fler av mina om du har något på hjärtat.
Ta vara på dig.

Jag är avvaktande. Kanske till och med avvisande. Det är en konsekvens av förvirringen. En konsekvens av livet, antar jag.

Det har passerat veckor utan energi. Dagar som saknar livsglädje. Då är det svårt att ta sig fram - och desto svårare att ta sig vidare. Jag tvingades backa undan, från livet. Efter försöken att finna vinnarskallen inom mig insåg jag slutligen att det var dags att vänta. Vänta ut det onda och låta läkandet ha sin gång.

Ingenting specifikt utlöste oron inombords, men jag vill tro att tiden gav mig svaren på de frågor som uppdagades. Konstigt att det kan vara så; att passivitet kan ge svar trots att hela världen skriker att man måste agera. Och det nu! Förvirringen är total. Känslan inombords säger dock att jag börjar hitta vägen tillbaka och att tron på mig själv börjar infinna sig, åter igen.

Efter en helg och en promenad med kloka ord två själar sinsemellan har jag fått bättre ordning på mig själv och på energin som kommer och går. Att ha rikligt med energi är en tillgång, men kan i mitt fall också bli en nackdel om jag inte får utlopp för den. Urladdningen är nära, när energin inte får användas på rätt sätt (eller som det har varit den senaste tiden; inte alls). Energin är inte bara fysisk. Jag kan ha en järnvilja och en kämparglöd som heter duga. Det drivet tar mig framåt, vad jag trodde gällde i alla väder. De senaste månaderna har jag dock fått bekräftat (ännu en gång, att det ska vara så svårt att lära sig) att också den mest producerande hjärnan behöver få tid för reflektion och tillfälle att ladda om. Annars laddar den ur. Och vem har nytta av en urladdad hjärna, när konsekvenserna blir en passiv varelse som bara stirra rakt fram utan att finna det efterlängtade lugnet?

Lugn inombords är ännu inte självklart, men oron som funnits med under en längre tid har börjat luckrats upp och är på väg att avta. Som mitt tidigare inlägg påpekade handlar det om mod. Om att våga agera och om att våga hoppas. Att tro på sig själv, på medmänniskor och på livet.

Jag har alltid älskat livet, jag ser mig själv som levnadsglad. Alla faller dock, så också jag. Och det skrämmer, för jag gillar inte att sakna kontroll. Att kasta mig ut i det främmande skapar rädsla och osäkerheten tar självsäkert över min existens. Trots alls skymtar jag min väg tillbaka.

Där finns dagar med hopp. Dagar som saknar reflektion och som bara är, liksom jag. Jag bara är. Det är vanligtvis en dag efter något bra, efter att ha upplevt en tillvaro som ger livet mening. En tillvaro utanför fyra väggar.

Det är just stunder, ögonblick, tillvaron utanför tryggheten som ger mig livskraft. Samtidigt är jag så rädd då. Rädd för kritik, rädd för att mista det jag har kärt - framför allt rädslan för att mista mig själv. Jag vet att jag måste våga. Att jag måste våga möta världen. Men den skrämmer, för den gör ont. Den sårar. Människor sårar. Och jag är inte redo. Inte redo för att bli kritiserad.

Jag kommer till insikt och ser att kritiken egentligen inte existerar. Inte annat än i mitt eget huvud. För det mesta är det så. För det mesta är personerna i min vardag inte elaka. Men jag är rädd för det. Rädd för att bli nedbruten och återigen tappa vem jag är. Att bygga upp sig själv kräver tid, och har man en gång blivit nedbruten tar det tid att bygga upp det som har raserats.

Jag försöker att våga. Jag tar tillfällen i akt och är spontan. Det brukar bli bra då, när man släpper på spärrarna och vågar flyta med. Det blir bra då. Livet känns bra då. Jag känns bra då, nästan. Där finns fortfarande tvivel, tvivlet på om jag passar in eller inte. Men ingen har egentligen sagt att jag inte är välkommen, inte i denna nya tillvaro.

Att jag har börjat bearbeta det som en gång var och försöker hitta min plats i nuet tar mig framåt. Det verktyget som främst behövs är mod. Jag stannar så lätt kvar i det som en gång var.

I denna nya tillvaro finns inte kritiken, utanförskapet är inte en självklarhet och ensamheten når mig inte lika lätt. Han, Ensamheten, håller sig undan. Jag är välkommen in i gemenskapen, men det är inte han. Det har jag bestämt. Det har jag insett.

Ensamheten kan också få bli ett minne. Liksom utanförskapet. Liksom kritiken. Liksom osäkerheten som valde att träda in i mitt liv när jag som minst behövde den. En gång var jag stark. Jag ska bli självsäker igen. Det är så jag vill vara. Egen. Självsäker. Älskad. Och oerhört ödmjuk inför det som livet ger.

Ni är ett par stycken som frågar hur jag mår och för er omtanke ska ni ha stort tack.
Jag väljer att gå undan, gömma mig i min egen värld, ge mig själv åt behovet av frosseri, sakna vemodigt och förbli färglös.