Platsen utgör fara
25 - nov
Jag kryper in i vinterjackan och minns tiden på caféet. Där finns inte längre känslan, mer en bild - en konkret varning - på att platsen utgör fara. Jag har inte varit där sedan dess. Det finns liksom inget behov, ingen anledning. Samtidigt vill jag få ett avslut, som jag nog inte kan få. Tiden får liksom göra sitt; läka såren.
Det har gått ett år sedan jag först satte min fot på caféet i ett av Stockholms finare områden. Då trodde jag inte att vintern skulle bli så kylig, kall, isig och mörk. Lyckligtvis kom jag därifrån med äran och självkänslan i behåll, aningen tilltufsad ska tilläggas. Känslan av obehag finns idag inte med mig, men där finns minnen som liknar caféet med en landmina; ett område redo att explodera och rasera omvärlden när som. Jag vågar inte åka dit, istället låter jag tiden göra sitt.
Ni ska ha tack för det fina stöd som ni gav mig under tunga månader i början av året. Orden från er värmde i kylan.
Jag kryper in i vinterjackan och minns tiden på caféet. Där finns inte längre känslan, mer en bild - en konkret varning - på att platsen utgör fara. Jag har inte varit där sedan dess. Det finns liksom inget behov, ingen anledning. Samtidigt vill jag få ett avslut, som jag nog inte kan få. Tiden får liksom göra sitt; läka såren.
Det har gått ett år sedan jag först satte min fot på caféet i ett av Stockholms finare områden. Då trodde jag inte att vintern skulle bli så kylig, kall, isig och mörk. Lyckligtvis kom jag därifrån med äran och självkänslan i behåll, aningen tilltufsad ska tilläggas. Känslan av obehag finns idag inte med mig, men där finns minnen som liknar caféet med en landmina; ett område redo att explodera och rasera omvärlden när som. Jag vågar inte åka dit, istället låter jag tiden göra sitt.
Ni ska ha tack för det fina stöd som ni gav mig under tunga månader i början av året. Orden från er värmde i kylan.
En novembermorgon
23 - nov
Vi vaknar upp till en mysig novembermorgon. Vid frukostbordet är det tyst, men jag uppskattar den ro som medföljer. Hand i hand går vi ner till centrum och vandrar sedan hem med en påse julfint. I köket sätts det äntligen upp en gardinstång, som tiden till ära pryds med en julgardin; en röd kappa med broderad hjärtan i vitt. Mellan oss två utbyts varma blickar och jag känner mig lycklig när du finns nära.
Vi vaknar upp till en mysig novembermorgon. Vid frukostbordet är det tyst, men jag uppskattar den ro som medföljer. Hand i hand går vi ner till centrum och vandrar sedan hem med en påse julfint. I köket sätts det äntligen upp en gardinstång, som tiden till ära pryds med en julgardin; en röd kappa med broderad hjärtan i vitt. Mellan oss två utbyts varma blickar och jag känner mig lycklig när du finns nära.
Höstdagar
Höstdagar med clementiner och tekoppen
Höstdagar
De som var; med höstlövsbeklädd grusväg som skiftade i rött, orange och gult.
De som kom; dagar under filt med tekopp inom räckhåll.
De som är; tysta, i väntan på fortsättningen.
De som kommer; tid för kyla, mörker, snö och julefrid.
De som blir; vinter - också kallad framtiden.
Med frostig frosting
Morotsmuffins med frostig frosting
Härom veckan gjorde jag morotsmuffins som - till min stora glädje - blev mycket lyckade. Nötterna gjorde verkligen underverk och för en gångs skull blev muffinsarna inte oätligt torra. Framsteg, javisst! Däremot kan jag inte säga det samma om frostingen... På caféet fick jag lära mig vikten av att få bort samtliga klumpar smör (en lärdom som kanske inte riktigt förmedlades på det mest ödmjuka av sätt...), därför fick elvispen jobba frenetiskt. Någon styrka och struktur på frostingen fick jag dock inte och i slutet hade jag hällt i alltför mycket florsocker. Resultatet blev sött och klibbigt, men bra mycket bättre än första och andra gången jag försökte mig på att göra ett täcke till mina muffins. Skam den som ger sig; nästa gång kommer det att bli bättre.
Har du tips på hur man lyckas med frosting får du gärna dela med dig.
Trevlig kväll.
Härom veckan gjorde jag morotsmuffins som - till min stora glädje - blev mycket lyckade. Nötterna gjorde verkligen underverk och för en gångs skull blev muffinsarna inte oätligt torra. Framsteg, javisst! Däremot kan jag inte säga det samma om frostingen... På caféet fick jag lära mig vikten av att få bort samtliga klumpar smör (en lärdom som kanske inte riktigt förmedlades på det mest ödmjuka av sätt...), därför fick elvispen jobba frenetiskt. Någon styrka och struktur på frostingen fick jag dock inte och i slutet hade jag hällt i alltför mycket florsocker. Resultatet blev sött och klibbigt, men bra mycket bättre än första och andra gången jag försökte mig på att göra ett täcke till mina muffins. Skam den som ger sig; nästa gång kommer det att bli bättre.
Har du tips på hur man lyckas med frosting får du gärna dela med dig.
Trevlig kväll.
Min obefintliga vilja
Med filt och extra tröja, men jag fryser ändå. Hungrig, men väntar för länge. Börjar smått, men har tillslut ätit så mycket onyttigt att det står mig upp i halsen. Ångrar mig, men mår inte bättre. Försöker tänka om, tänka nytt, men inser bara min obefintliga vilja att ta vara på dagen.
Julkort i rött
Som att vi alla bara går och väntar på årets första snö
Hösten är slut, det är som att vi alla bara går och väntar på årets första snö.
Hösten i vårt vardagsrum
Om några veckor är det jul och jag medger att jag längtar efter lussebaket runt lucia, julklappsinslagningen en sen kväll några dagar innan aftonen, pysslandet med julgodis i köket som jag tycker mycket om, packandet av väskan inför en vecka hemma på Västkusten, resan ner till Göteborg tillsammans med R och förhoppningsvis en timme eller två med mig själv bakom ratten, tid framför brasan hemma hos pappa ute på ön, julfirande tillsammans med släkten, generös frukost i mammas ljusa kök...
Tiden som väntar gör mig varm inombords, trots att årstiden som är nu inte går att titulera som höst eller vinter. Istället sitter jag inomhus med tekoppen inom räckhåll och levande ljus på säkert avstånd.
Hösten i vårt vardagsrum
Om några veckor är det jul och jag medger att jag längtar efter lussebaket runt lucia, julklappsinslagningen en sen kväll några dagar innan aftonen, pysslandet med julgodis i köket som jag tycker mycket om, packandet av väskan inför en vecka hemma på Västkusten, resan ner till Göteborg tillsammans med R och förhoppningsvis en timme eller två med mig själv bakom ratten, tid framför brasan hemma hos pappa ute på ön, julfirande tillsammans med släkten, generös frukost i mammas ljusa kök...
Tiden som väntar gör mig varm inombords, trots att årstiden som är nu inte går att titulera som höst eller vinter. Istället sitter jag inomhus med tekoppen inom räckhåll och levande ljus på säkert avstånd.
Känslan av vemod
Jag tycker om känslan av vemod. Den är kravlös. Naturlig. Verklig. Och ärlig. Den vittnar om en historia. För bakom vemodet finns alltid en bakgrund, ett kapitel - avslutat eller inte. Men alltid där; beviset på att känslan är en reaktion av det föregångna.
Ett missvisande ideal
Body Evolution - The power of photoshop
Detta klipp finns upplagt på YouTube. Det är inte ens en minut långt, men de få sekunderna som klippet varar får mig att fundera... Vi är många i detta samhälle som lever efter idealen som syns i reklam, i modemagasin, på nätet, i porrindustrin och i diverse sammanhang där kroppens färg och form står i fokus. Men att se hur man med enkelhet kan ändra ett fotografi på en naturligt söt tjej till en bild på en brud med "perfekta" former gör att min syn på "idealet" inte går logiskt ihop...
Jag tycker att det är tragiskt att många, framför allt unga tjejer och killar, strävar efter ett ideal som egentligen inte finns. Det är sanningen; det vi ser i modemagasin och på nätet är inte på riktigt! Denna lilla filmsekvens visar på ett missvisande ideal, något som är synd och förstör många människors syn på sig själva och på sin kropp. Alla har rätt att vara stolta och nöjda över sin kropp, eftersom alla är unika och vackra på sitt sätt.
Att se denna sanning gör mig äcklad. Jag tar avstånd, backar undan och skäms över mina egna tankar; att jag strävar efter att se ut som en fotomodell, när jag egentligen redan är lika vacker som hon. Vi borde alla fundera kring vad vi förväntar oss av samhället - och vad vi egentligen kan förvänta oss av oss själva. Våga se sanningen, det gynnar både dig och ditt onda samvete.
