Lillprinsen har funnits med oss sedan sex veckor tillbaka och vi börjar vänja oss vid livet som nyblivna föräldrar till en liten. Längre fram kommer vi att se tillbaka på den störda nattsömnen, blöjbyten med risken att bli nerkissad, teveprogram som får ses på andra tider än när det faktiskt sänds på teve, påbörjade projekt som kan ta flera dagar att få klart samt en ständig beredskap för att dagens tänkta schema kan behöva ändras om. Hemma hos oss bor nu en liten varelse som förhållandevis hela tiden söker vår uppmärksamhet - så även när han sover, då han är så himla söt att vi inte kan undgå att sitta bredvid och se på honom.


Oktober med lillprinsen har förutom mys hemma i soffan innefattat besök på barnavårds-centralen (BVC) och efterkontroller inom vården för honom och mig, besök av eller hos lillprinsens mor- och farföräldrar, uppvaktning från personer i vårt nätverk samt nästintill dagligen barnvagnspromenader bland höstlöven. Under lillprinsens första veckor i livet har vi även fått dela nya upplevelser för lillprinsen och sett en utveckling och mognad hos honom som charmar oss föräldrar. Det har varit en extra fin och speciell oktober månad detta år. ♥

Häromveckan överraskades jag med ett blomsterbud från mina arbetskollegor. Med bud levererat fick jag en bukett helt i min smak som fortfarande står vacker på köksbordet här hemma. Att kollegorna tänker på mig nu när jag är hemma med lillprinsen är värmande att veta.

Blomsterbud från arbetskollegor.

När jag gick på föräldraledighet för snart två månader sedan (läs inlägget) gjorde jag det med glädje och förväntan inför litens ankomst till världen. Känslan av att lämna arbetet för en längre tid beskrev jag som bra och jag såg redan då fram emot att efter föräldra-ledigheten komma tillbaka till min arbetsplats och till mina kollegor. Jag trivs bra på mitt jobb och det är betydelsefullt att ha något tryggt och uppskattat att komma tillbaka till när lillprinsen är lite större och hemma med sin pappa.

Jag kan se fram emot att återgå till vardagen och arbetet med socialt utsatta personer, att dagligen träffa kollegor och att ständigt utmanas i min profession och som person. Just nu njuter jag dock av tiden hemma med liten prins.

Det har gått ett år sedan jag och R kom hem från den tre veckor långa Drömresan till USA och som jag skrivit i ett tidigare inlägg bär jag med mig många minnen från denna resa. Som ett sätt att återuppleva dessa minnen och samtidigt vara kreativ har jag skapat en minnessida för Drömresan i min bullet journal. På sidan finns tecknade detaljer som även återfinns i min journal från själva resan, däribland kaktusarna som pryder sidorna jag skrev under dagarna i Arizona (se här), blommorna från min bucket list samt skylten som välkomnade oss till KOA-campingplatserna runt om i västra USA (se här). Det känns roligt att min bullet journal innefattar även minnen från tidigare år och inte bara blir en samlingsplats för livet som är nu.

Sedan lillprinsen blev en del av vår familj har hans mor- och farföräldrar med stor glädje och kärlek välkomnat honom till världen. I början av veckan åkte lillprinsens mormor tillbaka till Göteborg efter en helg hemma hos oss; dagar som bjudit på hämtmat, bebismys, söndagsmiddag, barnvagnspromenad och presenter till lillen. Vår prins kommer vara en av de stiligaste med alla de fina plagg som givits honom. Av sin mormor fick han dessutom en mysig kompis att krama i form av en Bukowski-kanin med hängande öron.

Present från lillprinsens mormor.

Som nybliven förälder känner jag sådan uppskattning till mina egna liksom till R's föräldrar och det betyder så mycket att ha dem kvar i livet. Att bli förälder är en speciell upplevelse och tryggheten som våra egna föräldrar förmedlar betyder mycket.

Nedan följer en kort utvärdering av hur sidorna för september månad i min bullet journal användes och vad jag tyckte om upplägget.

September månad blev en tid av väntan för vår del, vilket jag var medveten om när jag gjorde månadens uppslag i min bullet journal. Tiden i karantän (läs mer här) innefattade inte så många sociala möten och som höggravid fanns inte riktigt orken att leva aktiv, det var mest fokus på vila. Sidorna blev därför komprimerade och sparsmakade, vilket så här i efterhand också visade sig vara passande.


Vad är viktigt för dig när du planerar, journalför och/eller skapar i din bullet journal?

För tolv år sedan skapade jag min första blogg, RosaNatt, den blogg som du nu läser. Jag var då femton år och gick sista året på högstadiet. Sedan dess har livet förändrats avsevärt, vilket ni har kunnat följa genom de nu 3092 skrivna blogg-inläggen. Det är ganska imponerande att ha en så stor del av livet samlat på en plats. Tack för att ni har varit med genom åren och fortsätter att ta del av mina inlägg - det gör bloggandet så mycket mer givande!

Det senaste året har jag bytt header - från en älskad sådan som har välkomnat er länge till en mer aktuell header mer anpassad till livet som jag lever nu.


Efter dessa tolv år som bloggare fortsätter jag att dela med mig av kärleken till R - vi som inledningsvis hade ett distansförhållande, för åtta år sedan blev sambos, i fjol gifte oss och för en månad sedan fick en liten prins att älska. Jag delar även med mig av min kreativitet, just nu står min bullet journal i fokus. Mellan varven får ni även ta del av vardagsinlägg samt personliga reflektioner om livet i stort. Återigen, tack för att du läser och lämnar avtryck.

14 - okt
Denna oktober njuter jag av barnvagnspromenader bland höstlöven. När hjulen rullar fram genom prasslande löv kan jag inte annat än lite extra uppskatta tiden som är nu - detta år då vi har fått en lillprins att älska.

Tack för alla lyckoönskningar. Vi är så glada att lillprinsen äntligen är här! ♥ Nedan följer min förlossningsberättelse.

Klockan sju på morgonen den sjuttonde september 2020 klev jag ur sängen för att inse att mitt vatten hade gått. Knappa timmen innan hade jag varit uppe på toaletten utan aning om vad dagen skulle bjuda på. Jag vill minnas att jag var smått besviken över att bebis ännu inte ville komma ut, så här tretton dagar efter datum för beräknad förlossning. Enligt tidigare instruktion från barnmorskan ringde vi till förlossningen på Södersjukhuset för att informera om vattenavgången. Vi fick en tid för kontroll tre timmar senare. Under tiden hemma insåg jag ganska snart att en vanlig nattbinda inte skulle vara mycket till hjälp för att förhindra att vatten rann längs benen. Jag satt därför på toaletten till dess att det var dags att åka in till sjukhuset. R var ett stöd redan från start och ordnade däribland med skyddat passagerarsäte i bilen för mig att inta.

Strax efter halv elva anmälde jag min ankomst till sjukhuset och jag blev ombedd att ta plats i väntrummet. Inte kunde jag sätta mig på någon av stolarna med risk för att vatten skulle forsa ut på stolen. Jag stod därför snällt precis innanför dörren på dörrmattan. Minuterna gick och jag visste att vattnet skulle börja rinna när som helst. Sagt och gjort, lagom till att jag blev uppropad rann vattnet längs benen på mig. Jag blev visad till ett rum med brits där jag fick lägga mig. Barnmorskan noterade att fostervattnet var missfärgat och skulle konsultera läkare. Under tiden blev jag och bebis i magen uppkopplade för att mäta hjärtljud. En halvtimme senare fick vi beskedet att vi skulle få en plats på förlossningen då missfärgat fostervatten var ett tecken på att bebis i magen var stressad och behövde övervakas ytterligare.

R anslöt sig då vi tilldelades ett rum på förlossningsavdelningen. Jag fick byta om till sjukhusskjorta och nättrosor (Ja, oerhört attraktivt – men bekvämt!). På frågan om jag hade sammandragningar svarade jag nekande. Vi fick lunch serverad på rummet. En barnmorska undersökte mig och det konstaterades att jag var 2-3 cm öppen. Då värkarbetet ännu inte startat fick jag värkstimulerande medel att svälja. Samma dos fick jag ytterligare en gång två timmar senare. Efter andra dosen började jag smått känna en mensvärksliknande smärta i kortare perioder. På en skärm kunde vi se när jag fick värkar, vilket inte alltid överensstämde med min upplevda smärta. I godan ro fortsatte jag och R att lösa korsord och hela tillvaron var rätt trevlig.

Klockan sex på kvällen blev jag på nytt undersökt, jag var då öppen 3-4 cm. Beslut togs om att avvakta med ytterligare värksimulerande medel. Vi fick middag och när den var nästintill uppäten kom barnmorskan in för att meddela att jag skulle få värkstimulerande dropp för att påskynda förlossningsförfarandet. Dropp sattes in, men några minuter senare kom barnmorska och läkare åter in i rummet för att hastigt avsluta påbörjad behandling. Bebis i magen hade reagerat oroväckande på behandlingen.

Halvtimmen senare lades jag i gynstol för att ett skalpprov skulle kunna tas från bebisens huvud. Den undersökningen var minde trevlig, kanske främst för att jag okontrollerat skakade i kroppen efter att under dagen ha blivit undersökt ett flertal gånger. Skalpprovet lyckades de ta och resultatet visade på höga värden, vilket i sig ledde till bedömningen att bebis i magen inte skulle orka en vaginal förlossning. I korthet visade provet att bebis hade hög halt mjölksyra (laktat) i kroppen och alltså var för trött för att orka med den stress som en vaginal förlossning genererar. Hastigt togs beslutet om att förlossningen – som enligt min kropp knappt hade påbörjats – skulle avslutas med akut kejsarsnitt. När beskedet kom upplevde jag en känsla av panik, vilket främst var en reaktion på rädsla för vad som skulle komma härnäst.

R fick byta om till kläder passande för en operationssal och själv hade jag ett helt team med vårdpersonal runt mig som hjälpte mig på med ny sjukhusskjorta och plastmössa samtidigt som jag fick en injektion i låret som skulle hämma (de knappa) värkarna. Jag rullades därefter till operationssalen där jag fick ryggmärgsbedövning och blev lagd på operationsbordet. Bortsett från all personal i salen hade jag R nära intill mig. Jag var fortfarande okontrollerat skakig, men jag vill inte minnas att jag var särskilt rädd.

En timme efter att beslutet om akut kejsarsnitt togs hörde jag vår lillprins första skrik och mitt hjärta fylldes med värme. Medan jag blev ihopsydd befann sig R med vår prins som blev undersökt i rummet intill. Vi hade blivit föräldrar.

-------------------------------------------------- ♥ --------------------------------------------------
Vårdpersonalen inom förlossningsvården skall ha varmaste tack för det fina bemötandet vistelsen igenom, för den professionella vården samt för den närvaro som fanns från att vi skrevs in på förlossningsavdelningen till dess att vi fem dagar senare lämnade sjukhuset med vår prins. Särskilt tack skall personalen på BB-avdelningen ha; de hjälpte mig med de mest primitiva behov när jag själv inte hade den fysiska orken eller tillfälligt saknade förmågan.

Sedan lillprinsen kom till världen har uppståndelsen varit stor. Lillprinsens mor- och farföräldrar är alla nyfikna på vår nya familjemedlem och kommer med glädje på besök när tillfälle ges för att bedåras av vår lillprins. Denna helg har vi haft min pappa, lillprinsens morfar, på besök från Göteborg. Det har varit mysiga och uppskattade dagar och mitt hjärta värms när jag ser glädjen hos den nyblivna morfadern - han är stolt. Helgen med familjen har innefattat hämtpizza på fredagskvällen, hembakat fika på lördagen och middag med R's familj på kvällen samt förmiddagsbesök tidigare idag innan pappa kördes till tågstationen.


Nästa helg får vi besök av min mamma, lillprinsens mormor, och det ser vi så klart mycket fram emot. Det känns viktigt att lillprinsen får träffa sin närmaste familj så tidigt som möjligt och jag gläds åt att mina föräldrar med sådan kärlek välkomnar lillprinsen till familjen. Han är efterlängtad av många, inte bara av mig och R.

En mood tracker, på svenska motsvarande ordet humörslogg, syftar till att skapa en överblick av hur måendet har varit under månaden. Ovan ser du min första mood tracker där ett höstlöv (eller ekollon) representerar en dag. Varje kväll fyller jag i ett löv med den färg som bäst motsvarar dagens mående. Då det är min första mood tracker "tillåter jag mig själv" att fylla i fler färger per dag, vilket också är passande då höstlöven ofta går i flera kulörer. Det är också en realistisk bild av hur jag mår i dessa dagar efter förlossningen. Efter en veckas användning av mood trackern ovan kan jag med enkelhet skriva att jag är nöjd med sidan och dess funktionalitet.

Loggar du ditt mående (eller annat) på något sätt?

Älskade höst och oktober månad är här, så även i min bullet journal. Som jag har längtat efter att skapa detta tema! Höstlöv, höstvindar och några enstaka svampar har fått pryda månadens sidor.

För ett år sedan befann sig jag och R på Drömresan till USA - vår bröllopsresa och första utlandssemester bara vi två. Från denna resa har vi så oerhört många minnen, de flesta värmande och glädjande att se tillbaka på. Den tredje oktober i fjol utforskade vi ett hangarfartyg i San Diego, Kalifornien, samt besökte San Diego Zoo. Dessförinnan hade vi tillbringat två dygn i Los Angeles samt sovit de första nätterna i husbil. De kommande dagarna skulle vi åka längs raka vägar genom Arizonas öken, flyga helikopter över Grand Canyon, uppleva en kväll i kasinostaden Las Vegas samt förundras över vackra nationalparker på vår väg till San Francisco. Som ni kan förstå var Drömresan full av äventyr och nya spännande platser, läs gärna vår resedagbok.


Inte kunde vi i oktober 2019 ana att världen ett år senare skulle ha drabbats av en pandemi med nedstängda resmål som följd. Jag kan inte vara annat än tacksam för att vi tog mod till oss att boka denna resa vid årsskiftet, att vi kom iväg på Drömresan och att vi tog möjligheten att upptäcka så mycket som vi gjorde. Så här i efterhand kan jag känna mig stolt och glad över att jag tog vara på nyfikenheten att åka på en tre veckor lång resa till andra sidan jordklotet.

Att leva livet som är nu innebär så här ett år efter resan att vi har en annan livssituation än i fjol; vi är nyblivna småbarnsföräldrar till en liten prins och därav känns resande utanför landets gränser som ett projekt som får avvaktas. Just nu lever vi i bebisbubblan och en resa likt fjolårets Drömresa till USA känns avlägset. Minnen från fjolårets äventyr kan jag därför uppskatta lite extra - mitt i bebislyckan och pågående pandemi. Lev livet som är nu!