Kort 130

Jag minns när jag började att skapa kort. Ett bröllopskort till Rickards pappa med blivande fru var något av det första jag gjorde. Kortet var simpelt och av enklaste material, men jag minns att jag var mycket stolt över resultatet. Då vågade jag inte skapa utanför "ramarna" och min kreativitet var väldigt insnöad. Jag antar att tiden får en att våga mer, inom vissa områden...

I samma veva som jag köpte dekorationer till bröllopskortet köpte jag också designarket som jag har använt på det senaste kortet. Arket var kärlek vid första ögonkastet och jag ska erkänna att det finns kvar än idag just för att jag har använt mig utav det på ett så sparsamt vis. Det fick dock bli ändring på det, bestämde jag spontant, och därför fick arket agera bakgrund på ett kort med rosa detaljer och inslag av svart - ett resultat som jag inte riktigt har en åsikt om. Vad tycker du?

Jag kände att det var dags för en förändring. Mina senaste kort är jag nöjd med och jag tycker att de ska visas upp ofta, inte bara i enskilda inlägg. Jag valde därför att uppdatera headern i Jasmine's Kortmakeri med nyare kreationer i fokus. Välkommen in!

Jag har varit "arbetslös" i en månads tid. Lyckligtvis har jag kvar min deltidsanställning på hotellet, en arbetsplats som jag är välkommen till så länge jag vill - i alla fall året ut. Mitt sökande av jobb i Stockholm går sådär. Jag har sökt ett tjugotal jobb, men jag hade självklart kunnat söka fler än så. Ingen kan komma och säga att det inte finns jobb att söka; jag hittar många tjänster som kan passa en ung och outbildad individ som jag. Dock är det ju mycket annat som ska stämma in, inte minst det faktum att man som sökande ska göra ett gott första intryck...

Det tar på krafterna att söka jobb. Man måste hela tiden vara på topp och att läsa genom x antal annonser är ansträngande. Det gäller att kunna sålla ut de som passar respektive de som inte ens är lämpliga, men tillslut är man så trött i huvudet att man bara trycker sig vidare utan eftertanke... Det gäller att hålla humöret uppe samt kunna behålla den härliga känslan som infinner sig när man äntligen hittar en arbetsplats som kanske kan tänkas vilja ha en.

Att skriva personligt brev kan jag tycka är roligt. Jag har en mall som jag utgår från, som jag sedan anpassar efter arbetsgivaren som det ska skickas till. Att ta bort och lägga till kräver inte bara engagemang; det tar också tid och det krävs tålamod och självinsikt. Att söka jobb är ett stort test för den enskilda individen; det krävs en enorm självdisciplin när det kommer till att faktiskt söka jobben. Självförtroende, dagsform och beroende på hur mycket jobb man har vid sidan av sitt sökande påverkar hur sökandet går - och så också resultatet.

Att söka jobb tar på krafterna. Det är roligt, den inställningen har jag ännu kvar. Dock börjar jag känna mig smått osynlig då arbetsgivarna inte ens har respekt nog att höra av sig - oavsett besked. Jag tycker att det är dålig stil. Kanske är det tur att jag inte har mycket att säga till om för (kan, kan jag väl, men...) där skulle uppstå väldigt obekväm stämning.

Love letter

Att älska är ingen självklarhet. Ingen kärlek är den andra lik, det vet jag väl - trots att jag är ung. Jag har älskat sedan jag var tretton. Femton. Arton. Kärlek i dess olika former. Starkare än vänskap. Skörare än glas. Lika viktigt som luft, lika betydelsefullt som friheten. Att älska på sitt sätt. Alla dessa kärlekar. Det handlar om mod och förlåtelse. Om delad gemenskap och om framtidsvisioner. Hand i hand med en annan person. En hand har jag fått hålla, trots att jag har sträckt ut min hand fler gånger än så. En kärlek. Många kärlekar. Med hopp, glädje, harmoni och jakt på lycka. Med sorg, förtvivlan, trevande och med krossade drömmar. Allt tillsammans. Kärlek - all denna kärlek...

De senaste dagarna har jag funderat. Vad som anses djupt vet jag inte, men tankarna har varit med mig både natt och dag. När solen skiner är livsfilosofin nära till hands och jag tänker realistiskt och hälsosamt. Mina val görs här och nu, inte senare. Och inte förr. Som i drömmarna om natten då allt blandas om och blir till en salighet av minnen. Personer från förr och känslor jag så lätt kan glömma bort kommer tilbaka till mig och påminner mig om vem jag är. Där finns ett tvivel, en svaghet. Jag har alltid haft svårt för att lämna minnen och personer bakom mig. Förr har det sällan varit något självvalt. Nu flyttar jag från tryggheten mot någonting annat. För en gångs skull är det jag som sviker - medvetet, dessutom.

Efter en tyst sommar har jag nu kommit in i bloggens värld på nytt. Det känns roligt att uppdatera igen och jag känner att om det inte finns tid att svara på era ord tar jag mig den tiden. Orden ni ger uppskattas oerhört mycket. Under en ganska vemodig sommar har era värmande kommentarer gett mig många goda stunder och för det ska ni ha stort tack. Ert stöd vad gäller framför allt flytten till Stockholm känns betryggande att ha. Att dela med sig av erfarenhet är en fin handling. Likaså är det en styrka att kunna ta åt sig av andras ord.

Tack för att ni läser. Och ord, det är ni alltid välkomna att skriva.

Det kom inget samtal från restaurangen som jag sökte jobb på. Kanske har ägaren glömt, fått annat i tankarna eller helt enkelt varit ignorant nog att inte ringa tillbaka med besked. Det kändes lönlöst att vara kvar i Stockholm, trots att Rickard finns nära då, och dessutom fanns aningen längtan efter att få komma hem. Igår kväll bokades därför en Sista minuten -biljett hem till Göteborg.


Stockholm - Göteborg

Jag vet inte riktigt var jag bor just nu. Det kändes aningen konstigt att låsa upp dörren till huset ute på ön samtidigt som nyckelknippan hem till lägenheten i Stockholm gjorde sig påmind. Min inställning är att det blir vad man gör det till och jag har faktiskt inte flyttat än. Jag känner mig hemma både i min barndomsstad och hemma hos Rickard.

Mellan två världar,
där bor jag just nu.
Jag skriver på ett avslut och på en början;
det är där jag befinner mig
- med förändringar i varje synfältet.

Personligt kortmakeri

Jag känner mig inte riktigt hel. Med mig till Stockholm tog jag inte med mig min hobby; kortmakeriet med allt från designark och pärlor till rosor i papper och dekorationer på nålar. Jag saknar att kunna skapa kort när jag känner för det - oavsett om lust finns eller inte är det omöjligheten som gör mig aningen bedrövad. Sällan känner jag mig så fri som när jag får skapa. När färg och form sätts samman och bildar resultat infinner sig en ro inom mig och harmonin kan inte finnas på annat sätt. På bilderna syns detaljerna på ett av de korten som jag skapade i dagarna innan jag satte mig på tåget. Kortet går i samma stil som kort 125, ett kort som jag fick mycket beröm för. Tack för det.

Den senaste veckan, månaden, under sommaren - det har gått månader... Att få klarhet i tankarna har inte varit något självklart, men jag visste redan innan att allt skulle bli bra tillslut. Det blir det alltid. Inställningen är allt, jag lovar. Utan rätt tankesätt, positivitet och stöd hade jag aldrig vågat flytta. För det är just vad jag gör; flyttar, och det snart.

R har under den senaste veckan fått ta många irriterade ord från mig... Tyvärr. När känslor inte går att hantera får dessvärre närmaste vännen ta smällarna. Jag börjar dock känna mig som hemma här i Stockholm och det känns som att jag kan trivas bra här, hemma hos R. Mitt humör börjar åter bli stabilt och R ska få den kärlek som han förtjänar.


Chokladpudding, när det behövs kärlek

Något som alltid uppskattas av oss båda är chokladpudding; något så simpelt som pulver och mjölk i en skål efter några minuer i ett kylskåp tycks alltid vara rätt. Igår kväll, efter en dag av omtumlande humör och behov av bekräftelse, hamnade vi i soffan med varsin skål. Filmen på teve var av den sort som gjorde att jag kröp allt närmare R; han ger trygghet.

När det behövs kärlek, helt enkelt, då är chokladpudding ett säkert kort. Jag vet inte om det beror på delandet av efterrätt, enkelheten i något så uppskattat eller att ätande av chokladpudding i sällskap av R får mig att minnas tiden då han bodde i Göteborg. Om vår tid i lägenheten här i R's barndomsstad blir minst lika fin som året i en av Göteborgs förorter var kommer jag att känna mig som hemma, utan tvekan. Chokladpudding alltså...

4 - sep
Det går fort. Landet rusar förbi i en himla fart. Det skrämmer mig. Liksom att livet börjar eskalera - i rätt riktning, förhoppningsvis. Men jag vet inte säkert; jag försöker bara hänga med. För oavsett vad jag vill tar livet fart och det kommer att gå undan. Oavsett vilken väg jag väljer.

Skrivet på ett tåg, på väg mot framtiden. Dessa rader beskriver så väl det som känns just nu. För jag vet inget alls och känslorna har jag lämnat utanför dörren, på andra sidan av landet.

Innan man har kommit i ordning med möblemang och flyttlådor gäller det att skaffa sig ett fungerande hem. Att bo i hyresrätt är ganska simpelt, egentligen. Så länge allt fungerar (och inte ugnen och spisen börjar leka rövare...) krävs det inte mycket av den nyinflyttade. Teve, bredband och telefoni är bra att fixa snarast - det märkte jag och R väldigt direkt att vi saknade. Jag var till och med så desperat efter att få sitta vid bloggen att jag igår besökte biblioteket för att skriva ett inlägg. Hemförsäkring ska fixas, hantverkarna ska justera det sista, hyresvärden ska man få tag i... Det är en del att stå i, men det är roligt; speciellt att handla matvaror till ett tomt hem. Det är dock inte lika roligt att se kontoutdraget efter det...

Jag har medvetet engagerat mig i inflyttningen av lägenheten. Än så länge bor bara R här och jag är fortfarande skriven i Göteborg. Men det är vår lägenhet - trots allt, om så inom en snar framtid - och det gläder mig så att jag får vara med och ta tag i det som behöver göras, inreda tillsammans med R och bestämma vad som skall finnas i hemmet. Det är en självklarhet för R (och det är det nog för mig också) och jag vill dela med mig av den upprymdhet jag känner. Att flytta hemifrån, att skaffa sig ett eget boende och att göra det tillsammans med personen man tycker så mycket om - det är fint.

Jag ser mig själv som nyinflyttad. Snart även på riktigt.

Inte trodde jag att jag skulle trivas så bra i en stor stad som Stockholm. Aldrig hade jag väl kunnat ana att ön en gång skulle lämnas av mig - jag som är så förtjust i att leva i skärgården. Men allt har sin tid och jag ska erkänna - vemodigt men ändå med stolthet och förundran - att jag nog kan trivas bra här uppe i huvudstaden. Förvisso ligger R's lägenhet utanför Stockholm, men det är Stockholms Lokaltrafik som kör även utanför hans port. Vår port.

Hur länge jag blir kvar här är inte bestämt, men jag längtar hem då och då. Inte så att det gör ont, men det finns stunder i mitt liv nere i Göteborg som jag saknar; mammas matlagning, pappas kloka ord, kortmakeriet... Tur är väl att det finns telefoner och alltid möjlighet att åka hem och hälsa på. Och när flyttlasset väl går från Göteborg och mina tillhörigheter har hittat sin plats i lägenheten är jag redo att kalla R's lägenhet för vår. Dock ska jag erkänna att jag redan har tagit kommandot; spisen med tillhörande ugn slutade att fungera och detta samtidigt som jag bakade kanelbullar. Då var det minsann inte okej att det kunde fixas först efter helgen - speciellt inte med tanke på att R flyttade in samma vecka.

Besked från restaurangen som jag besökte - och dessutom provjobbade på under två timmar i fredags - skall ges till mig på onsdag. Först då kan jag gå vidare; antingen med en anställning för en månad framöver eller med att söka fler jobb mer aktivt.

Där jag kan bo, där jag vill bo och där jag är välkommen att bo - det är hemma hos R. I vår lägenhet.

Väskan är packad och jag är redo. Typ.

Jag lämnar nu ön, en regnig sådan, för att ta mig genom landet. Mot framtiden. Ikväll möter Rickard mig på Stockholm Central och sen väntar min första natt i lägenheten. Det är vemodigt att lämna tryggheten här hemma, men jag försöker att hålla humöret uppe. Jag flyttar inte än...

Jag sken upp som en sol när jag alldeles nyss ringde till restaurangen som jag har fått erbjudande att komma på möte till angående en anställning. Han som är ansvarig noterade att jag ringde från Göteborg och han verkade mer vettig att prata med idag jämfört med första gången jag ringde. Han visade på framförhållning genom att be mig komma på möte imorgon eftermiddag. Det ser jag fram emot. Genast kändes resan till Stockholm mycket lättare. Sen om det finns ett jobb till mig eller inte, det är en annan sak. Jag har fått bekräftelse, det räcker gott och väl. 

Tackkort i rött

Månaderna är räknade. Tre månader sedan. Jag hade den vita mössan på och jag var glad. Euforisk. Och som tack har jag skickat ut handgjorda kort. I olika färger men med samma design. Det blev ett även i rött. Det skickades till pappas flickvän. Hon blev glad, och så blev också jag.

Det är första måndagen i september vilket innebär att Rickard idag fick nycklarna till lägenheten. Han skvallrade lite för mig när han för första gången steg in i lägenheten och såg det nya hemmet för första gången. Jag blev lyrisk och förväntansfull; det verkar vara lika fint som på de bilder som har visats. I och med att lägenheten är nyrenoverad syns det inte att någon har bott där innan - det är alltså en lägenhet avsedd för nya minnen och nya ögonblick att dela med sig av. Rickards lägenhet - och snart också min. Jag åker upp till Stockholm imorgon och planen är att tillbringa en vecka i det som förhoppningsvis inom kort kommer att bli mitt hem. Lägenheten väntar. Liksom Rickard.

Jag har haft en mysig dag på jobbet idag. Tjugotvå bäddar har jag tagit mig an och nio badrum har jag städat; en helt okej dag med behagligt tempo på arbetsprestationen. Jag och en annan tjej som jobbar extra gick och strosade på övervåningen. Det var tyst och stilla så fort samtliga rum hade checkat ut och i slutet av dagen var det minst lika lugnt. Hotellet är sällan fullbokat en söndagskväll, vilket är förståeligt. Imorgon hoppas jag på att tempot är det samma; om man kan jobba i ett behagligt tempo blir arbetet roligare att utföra. Dessutom är ju arbetskamraterna den främsta anledningen till att jag trivs så bra på mitt jobb. Trots att det är något så simpelt som att städa hotellrum har möjligheten att få jobba där utvecklat mig som människa på många sätt.

En söndag i september går mot sitt slut. Det känns skönt att vara hemma, kunna varva ner efter dagens arbete och kvällens träningspass och bara njuta av en kväll utan krav.


När jag steg i land på ön möttes jag av en sagolik himmel.