Krönikör för skoltidningen
Att skriva en krönika - en utmaning!
I förra veckan fick alla elever på skolan ett mejl om den kommande skoltidningen. Jag nappade! Det kan väl vara kul att skriva för skoltidningen? Jag var lite osäker, så jag svarade med massa knäppa frågor. Haha, är man osäker så. Jag fick i alla fall svar på mina frågor. Jag ska skriva en krönika om ett valfritt ämne. Det passar mig! Jag och mina åsikter om nästan allt. Otrolig fullträff! Min krönika måste vara klar på fredag nästa vecka. Tror ni att jag hinner? Jag hoppas verkligen det. Min lediga helg förvinner, för jag ska skriva en krönika. Tihi. Jag är lite glad. Jag känner mig duktig. Gick några varv fram och tillbaka i rummet och kom fram till en titel; "Vad är lycka?". Alla har ju så olika syn på den saken, så jag tänker skriva en krönika och dela med mig av min syn på saken. Tror ni att de kan passa?
Jag är så nervös! Tänk om allt blir fel. Tänk om jag inte hinner. Vad gör jag, om de inte gillar min krönika? Allt kanske blir fel! Ja... Jag har tagit på mig en utmaning. Vatten över huvudet? Kanske, men nej. Jag klarar detta. Jag kan skriva. Varför skulle jag helt plötsligt tappa min talang? Jag har fått tillräckligt mycket uppmuntran, för att veta att jag kan. Med hjälp av stöd och snälla ord från er läsare, är jag säker på att jag klarar detta galant!
Snart smäller det!
/Jasmine
Tillbaka på banan
Jag började skolan, när jag var sju år. Det gör alla barn i Sverige. Det är då man verkligen går i skolan. Dagis är en sak. Sexårs-verksamheten en annan (andra ord: lekis, förskolan, sexårs). Det året man börjar ettan, då är det något speciellt. Allting blir nytt på ett spännande sätt. Jag minns inte exakt min första dag i skolan, jag minns bara mina känslor, mina intryck och mina upplevelser jag haft under lågstadiet. Det var en mycket speciell tid för mig... Jag vill minnas för alltid. På den tiden var jag ett barn. Idag är jag nästan vuxen. Mina problem är större än vad de var då. Allt är större. Finns det något som är mindre idag?
Jag minns när jag gick i trean. På lågstadiet hade vi läroböcker i matematik som hette 'Tripp', 'Trapp' och 'Trull'. Man hade en bok varje år. I trean fick jag aldrig 'Trull'. Jag jobbade för snabbt och hade istället fått en annan bok, när jag var klar med 'Trapp'. 'Talriket E' var min nya utmaning. Jag jobbade på flitigt - mycket flitigt. När jag var klar med den boken, fick jag forsätta på nästa. De övriga eleverna i klassen började jobba i 'Talriket E', samtidigt som jag började lösa problemen i 'Talriket F'. Jag älskade problemlösning! (Det gör jag fortfarande.) Vi hade jätteroliga kort med massa vardagliga problem. Det fanns också gröna och röda kort med "enkla tal" (idag ses de som väldigt enkla, men på den tiden var de ganska kluriga). De gröna var addition och på de röda skulle man lösa subtraktion. Jag minns...
Under min skolgång har jag alltid älskat matematik! Det har varit min absoluta styrka ända sen lågstadiet. Jag tycker jag fick det bevisat för mig, när jag i nian gick ut med Mycket Väl Godkänt i detta ämne. Jag var så glad! Det var någon gång på mellanstadiet, som jag beslutade mig för en sak: jag skulle ha Mvg i Matte, när jag gick ut nian. Hade jag inte det, skulle jag gå om hela grundskolan. Det var ett mål som måste nås - inget annat var acceptabelt! Men för mig var det inte så svårt. Visst fick jag kämpa, men jag hade också talangen.
(Bild från Google.)
Och så börjar man gymnasiet. Vi fick fylla i ett dokument, om vilket betyg vi hade i nian, hur högt vi satsar i Matematik A och så vidare... Jag skrev att jag satsar på högsta betyg i A-kursen. Kanske lite väl högt? Nej, det tror jag inte... eller rättare sagt; jag trodde inte det.
I början av terminen gick det inte alls bra på provet. Om jag får ett G på ett prov i matematik är jag inte nöjd. Minst Vg måste jag ha, för att jag ska känna mig hyfsat nöjd.
Nu är jag tillbaka på banan. Idag fick vi reda på resultatet från de provet, som vi gjorde förra veckan. Väl Godkänt. Högre betyg fick man, om man lyckades ännu bättre på vissa uppgifter. Det var dock väldigt svårt - vilket till och med läraren erkände.
Det känns underbart att vara tillbaka igen. Nu ska jag visa att jag kan! Mina betyg i matte ska glänsa!
Kram
Läxor i engelska gör mig deppig
Jag vet att jag kan. Det finns många som stöttar mig i det hela. Men hjälper det? Varje gång jag sätter mig och ska göra läxan i engelska, så blir jag deppig. Det bildas en klump i magen och jag får svårt att andas. Det behöver inte vara en stor motgång, för att känslan ska komma åter. Är det för svårt, har jag en viss förmåga att ge upp. Jag vet att jag kan, men intalar mig motsatsen. Jag har inte bara svårt för att lära mig språket, jag måste också försöka kontrollera och hålla tillbaka mina negativa tankar. Allting blir väldigt jobbigt och det slutar med att jag ger upp.
Ska det vara såhär? Vad kan man göra, för att underlätta? Jag gillar inte detta... Engelska har aldrig varit min starka sida, men jag har alltid försökt. Tyvärr kan jag inte försöka, när huvudet fylls av massa nedvärderande tankar och förtryckningar mot mig själv.
Jag är deppig.
Skolglöd
Hur kommer det sig, att jag verkligen brinner i skolan? Jag blir så himla fokuserad på det jag gör. Är det för att allting är nytt? Är det kraften av nyfikenhet, som driver mig framåt? Jag vet inte vad det är, men jag gillar det som sker.
"Jag antecknade som en galning!"
Jag har alltid älskat att skriva. Idag var det full fräs. Vi studerade, när lärarna hade ett seminarium. Vi skulle föra anteckningar och studera, analysera och dra slutsatser av det vi såg och upplevde. Av detta skulle vi lära oss, hur man ska vara, för att få bra omdöme, när man deltar i ett seminarium. Det var väldigt intressant. Jag blev så engagerad. Jag antecknade som en galning! Pennan dansade över pappret. Dessutom skrev jag inte bara skit. Visst var det en del upprepningar, men det gör ingenting. Det jag skrev var ju bara anteckningar för mitt eget minne, så jag blev riktigt stolt!
Jag vet inte vad som driver mig. Jag har sådan energi! Jag vill lära mig, jag vill veta mer. Arbetssätten på Vittra är så olika de jag har använt innan. Det är variation, spänning och man har svårt att gissa slutet. Det är svårt att lista ut, vad som kommer att hända. Mycket roligt är det! Jag trivs väldigt bra med skolan än så länge. Människorna har jag inte lärt känna än, men det kommer. Det viktigaste är att jag får en utbildning, som jag är nöjd med och som jag kan vara stolt över. Eller vad tycker ni?
Hur går det för övriga elever?
Är ni skoltrötta eller är ni också fulla av energi så här i början av läsåret?
/Jasmine
Vittra - 1a veckan
Eftersom jag ska läsa extra matte, kommer jag att få ett nytt schema. Jag kommer inte ha alla lektioner (knappt några alls) tillsammans med min klass. Istället kommer jag ha lektioner med andra grupper på skolan. Det känns helt okej.... Nu i alla fall. Eftersom ingen i klassen verkar bry sig om mig, så tror inte jag att det direkt sörjer, om jag inte finns tillgänglig under varje lektion.
Jag är trött på att anpassa mig. Att inte bli accepterade för den man är, det är fel. Jag ska vara mig själv under tiden på gymnasiet. Kan folk inte acceptera det, så är det deras problem. Jag vill säga så, men tyvärr är det... fel? Det är bara jag, som förlorar på att bli bortglömd.
Jag är stark. Jag vet att jag klarar detta. Ingen ska få trycka ner på mig. Jag tänker inte bli en dörrmatta, som folk bara går på, passerar när de ska ut på äventyr.
Intagningspoäng till min skola - speciellt till Samhällsvetenskaps-linjen - är väldigt låg. Det sporrar mig lite. Jag är duktig, jag är nöjd med min betyg. Jag ska satsa. Jag ska försöka jobba hårt, göra mitt bästa, visa att jag kan. Ingen ska stoppa mig. Jag vill lyckas. Har man bara viljan, så klarar man allt.
Ja, jag vet att jag låter kaxig nu, men det är så jag känner... just nu. Jag tror att den ilska och besvikelse, som jag kände den första veckan på gymnasiet, har förvandlas till positiv energi. Jag ska klara det här! Under de här tre åren, som jag ska tillbringa på gymnasiet, ska jag visa vad jag kan. Jag ska öppna dörrar för mig själv och för världen.
Alla kan - om de bara vill!
Dagen innan gymnasiestarten
Imon... eller kanske ska jag skriva idag, eftersom klockan har passerat tolvslaget? Måndagen den 17 augusti börjar jag på gymnasiet. Det har sen länge varit inskrivet i min kalender. Med rosa och blå penna står allt jag fått reda på och förhoppningsvis står där allt, som jag behöver veta.Jag börjar känna mig lite nervös, men det är inget märkvärt. Min nervositet kommer inte besöka mig, förrän jag är på väg till skolan. Då jag ser byggnaden, ingången, andra elever... När jag går in genom porten, letar mig fram efter rätt sal, sätter mig i salen... och är där! Ja, snart går startskottet för min gymnasietid!
I allmänthet känns det väldigt bra än så länge. Jag tvivlar en hel del på om jag valde rätt eller inte. Det återstår att se. Jag kan ändå inte göra något åt saken nu. Dessutom är det ett stort beslut och jag vet, att jag inte är redo för att ta det beslutet nu ändå, så det får vara.
Mitt motto, som jag ska försöka hålla mig till under de kommande tre åren: "Var dig själv."
Hur tror ni att det kommer gå för mig? Kommer jag klara det eller bryta ihop efter första dagen?
Hur gick det för er? Något pinsamt som hände? Bästa händelsen? Överraskande besked?
Kram
/J
Info från gymnasiet
Som en liten hjälp till alla mina vänner, som ännu inte fått någon information från sitt gymnasium:
Jag hittade min information på samma papper, som mitt intagningsbesked. Kolla där!
Ni fick antagligen ett intagningsbesked, precis som jag.
Där stod informationen till mig med väldigt liten text.
Men den stod där och jag har fått den.
Hoppas ni får informationen i tid!
Annars borde ni nog ringa till skolan och höra...
Kram
Definitivt intagen
Men se vad som damp ner i brevlådan denna dag! Mitt intagningsbesked från Gymnasiet. Hm... Spännande? Ja, lite.
Jag kom in på Vittra! Jej!
Men.. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta det. Eleven med sämst betyg har 200 poäng. Jag har 270. Hm... Det känns sådär. Kastar jag bort mina betyg? Borde jag välja ett gymnasium med bättre intagningspoäng? Hm... Tankarna går. Samtidigt är jag väldigt nöjd. Jag får ju inte glömma varför jag valde, som jag gjorde. Detta kommer bli bra, det är bara det att... Nu känns det så verkligt. I höst börjar jag på gymnasiet! Herregud! Det var ju inte länge sedan jag var liten, gick på lågstadiet och satt ute på rasterna och bytte bokmärken. Vilka minnen...
Bara för att det är låga intagningspoäng till min utbildning, betyder ju inte det att eleverna som sökt dit är dumma i huvudet. Medelvärdet för alla som har kommit in är 226. Jag ligger långt över medel. Bra eller dåligt? För... Antingen hamnar jag i en klass, som passar mig. Tänk om det blir hel fel! Kanske är jag alldeles för... Får jag säga 'duktigt'? Att gå i en klass, där många ligger på nivåer under en själv, vad resulterar det till? Kommer det finnas fler elever än jag, som har höga betyg? Hur... kommer allt lösa sig?
Ja, det är mycket tankar nu, när man öppnat kuvertet. Det kom inte som en chock, jag var väl medveten om att jag skulle komma in. Nu får jag använda sommaren till att bearbeta det hela.
Tack för att ni läste detta röriga inlägg.
Preliminär intagning
Väntan är över. Jag har kollat mitt besked om intagningen till gymnasiet. Gissa vilket jag kom in på? Vittra! Mitt förstahandsval. Det första jag gjorde, efter att ha öppnat kuvertet, var att ringa pappa. Han ville så gärna veta, därför fick han höra min första reaktion. Jag blev väldigt glad. Jag har gått och grubblat länge och nu bestämt mig för att inte ändra någonting. Jag hoppas att jag får behålla platsen, som jag blivit erbjuden. Det känns väldigt bra. Varje gång jag tänker på mig själv, som gymnasieelev, befinner jag mig på Vittra. Jag tror det kommer bli jättebra där. Nu kan man bara hoppas att jag kommer in, även på den definitiva intagningen, som sker i slutet av juli. Beskedet om definitiv intagningen kommer på posten senaste den 1 juli. Hoppas ska jag verkligen.
Äntligen redo
Jag är nu redo att öppna brevet, men nej, det ligger det inte i väskan. Antagligen har jag lagt ut brevet någonstans, troligtvis i mitt rummet hos mamma. Så himla typiskt. Jag har burit med mig det i väskan, sen jag fick det, men nu när jag äntligen är redo att öppna det, då har jag det inte. Vad ska jag säga?
Jag vet inte vad jag vill. jag har bara suttit hela dagen. Inte gjort ett skit, bara varit hängig. Tänkte att det kanske var mitt sätt att förbereda mig på... men... Jag är besviken. Jag vill inte. Nej.
Jag tänker inte gå in och kolla resultatet på Indranet, no chance.
Stöttande
När jag gick från Schillerska kändes det bara som en stor kommunal skola, med kurser som intresserar mig. Besöket på Vittra kändes annorlunda. Jag gick genom portarna och ut på gatan... Under den korta stunden kände jag friheten komma över mig. Jag kände mig hemma. En liknande känsla fick jag, när jag gick från Kunskapsgymnasiet (skolan jag valt i tredje hand - än så länge). Jag kände mig hemma där, men här - på Vittra - kände jag också något nytt: nytänkande och insperation till att lära. Att gå på Schillerska kommer nog bli som "en fortsättning på grunskolan", eftersom den är kommunal. Om jag fortsätter min utbildning på Vittra hoppas jag på att få känna att jag går i gymnasiet. Inte för ansträngande, men ändå en förändring. Detta kan bero på att skolan är en friskola och att de jobbar på ett annat sätt.
Hm... Svåra val och jag fortsätter att fundera. Tack för erat stöttande. Det värmer.
Vilket besked?
Så sent som igår var jag helt säker på att jag skulle ta bort Vittra Vasastan (Samhälle - Kultur) som förstahandsval, men idag ändrade jag mig. Detta gjorde jag under lektionen i engelska. Vi hade en riktigt bra vikarie. Han inspirerade, var lite knäpp, men allt detta på ett roligt sätt. De flesta i klassen satt där med ett leende på läpparna - även jag, som annars brukar sitta där sammanbiten. På Vittra är många av lärarna väldigt unga. På Schillerska (Samhäll - Estet), som jag valt i andra hand, är många lärare lite äldre. Kanske spelar det ingen roll eller så gör det det. Jag vill få en bra utbildning. Min lärare ska förstå mig och jag ska känna samhörighet med min utbildning. Vilka krav jag ställer va?
För- och nackdelar med...:
Schillerska - En stor skola. Sägs vara både bra och dålig. Har 'foto' som en valbar kurs, vilket intresserar mig och en av mina stora hobbies. Lärarna verkar kunna sina ämnen. Blandat folk? Kanske. 1/3 av eleverna är killar - dåligt. Vill jag läsa mer matte, så tror jag inte det går att lösa.
Vittra Vasastan - En mindre skola med runt fyrahundra elever. Man jobbar med något som kallas case, man jobbar med verkligheten, exempel valet i USA. Lärarna jag träffade, när det var öppet hus, var väldigt unga och jag kände direkt samhörighet. Det går "rykten" om att det bara går "bratz" och "fjortisar" där, ska man tro på det? Spelar det någon roll? Jag frågade om man har möjlighet att läsa mer matte och en lärare svarade att "bara du säger till i tid, så går det att fixa." Ska man tro på det? Är det verkligen så enkelt? Jag har pratat med lärare, som jobbar i grundskolan och de tror att man får jobba mycket med självstudier. Klarar jag det? Jag behöver någon som stöttar mig, om jag faller. Får jag den hjälpen på Vittra? Det som kanske är lite negativt också, är att jag inte får chansen att jobba med ett intresse. Jag får inte jobba med foto (som jag kanske får chans till, om jag börjar på Schillerska). Jag älskar att skriva, men av de utbildningar jag har kollat på, så
Hm... Något jag glömt...? Som sagt, I am confused.
Jag tror inte jag kan få hjälp av någon. Egentligen är det nog bara att sitta och fundera i ensamhet. Någon gång kommer man ju på ett beslut... och det ska helst ske innan den sista maj. Tror ni jag klarar det?
Öppet Hus - Schillerska
Ja, då har man besökt ännu en kommunal skola, som jag faktiskt tycker om. Har besökt Hvitfeldtska också, men där blev jag skräckslagen och ville bara där ifrån. x)
På Schillerska däremot, där trivs jag. :D
Jag och mamma har precis gått in i ett klassrum. Strax efter oss kommer en lärare. Jag känner så väl igen henne och hon känner igen mig. Vi kan inte komma på var vi setts, men plötsligt ramlar 25-öringen ner. Vi har setts på tåget upp till Stockholm! Jag var på väg upp till Rickard och hon skulle besöka sin syster någon annanstans i Sverige. Det var riktigt kul att träffa henne igen. Jag minns ju att hon berättade att hon undervisade i Konsthistoria på Schillerska. Roligt och en trevlig överraskning! :D
Tycker fortfarande bäst om Vittra, men Schillerska blir mitt andrahandsval. Kunskapgymnasiet har nu hamnat på tredje plats. Ska dit på onsdag, för att ge det en andra chans. Kanske ändrar mig igen. x) (a)
Öppet Hus - Vittra Vasastan
Öppet Hus på Vittra
Jag tror jag har hittat min skola. Jag vill börja där!
Kunskapgymnasiet är bra. Man känner frihet och... Ja, den verkar bra. Skillnaden på K och V är att V känns... ännu friare. Man arbetar med något som heter case - man diskuterar, analyserar och jobbar med frågor som har med verkligheten vi lever i att göra. Ett case kan sträcka sig över flera ämnesområden, t.ex. över områden som filosofi, religion och svenska. Det låter jättespännande! Det känns som att jag passar in på Kunskapsgymnasiet, men Vittra... Inte samma känsla, men när jag gick därifrån fick jag känslan att jag kommer få chansen att stå på egna ben. Lite rörigt att förklara, men jag hoppas att någon förstår. Vittra - here I come! <3
NattNatt
Det knyter sig i magen
Det bara knyter sig i magen på mig. Förra gången - även min första gång - jag var inloggad, då blev det fel och ja... Jag måste väl erkänna att jag... Stötar jag på problem, när jag gör någonting första gången, då har jag rädsla för att försöka igen. Jag... Bara jag tänker på gymnasievalsskiten, så får jag en tjock klump i halsen. Jag vill inte! Visst, det är väl inte så svårt att gå in, klicka runt och sen är det klart - eller? Jag vet ju vilket gymnasium jag vill gå på, så då är det väl inga problem. Har dock inte fått mina betyg än, de kommer väl idag. Lyckat! Haha, jag ska ju till pappa ikväll. Det betyder att jag kommer få se mina betyg på torsdag, innan Rickard kommer. Jag... kanske blir lite halvdepp. Förlåt.
Jaja, jag antar att det bara är att göra - hur mycket jag än tjatar emot, hur mycket det än knyter sig i magen, hur stor klumpen än är som jag har i halsen.
Öppet Hus - Kunskapsgymnasiet
... verkar jättebra!
Miljön är toppen.
Jag trivdes verkligen.
Alla var så himla snälla mot mig.
Kände mig välkommen.
De dömer inte ut
- alla är värda att sätta sin fot där.
Skolan står fortfarande högst på min lista.
Frågan är om jag ska gå Natur eller Samhäll...
Kan inte bestämma mig?!?!?!?!?!
Öppet Hus - Kitas
Lite blandat faktiskt. Det stod som trea på min lista - nu vet jag inte längre. Visst var det bra, men precis som alla andra skolor, har de sina fallande punkter. Lärarna verkar bra. De är engagerade och verkligen intresserade av sitt område. Mycket bra om de kan inspirera och lära ut det till eleverna.
Lokalerna var dessvärre mycket små... för att inte tala om skåpen! Jag vet inte hur, men tydligen lyckas de har det så, utan problem. Det blir annat om jag börjar där. Då har ju jag min stora gympapåse... och i den finns det ju lite allt möjligt. xP
Nu ska jag ner och se CSI med mamma och äta pannkakor. *Mums*
KRaMkrAm
