Sökt sommarjobb på Liseberg
Bild från Liseberg.se
I vår fyller jag 18 år . Det betyder att jag äntligen är tillräckligt gammal för att sommarjobba på Liseberg. Som jag har längtat! Min ansökan är skickad. Nu är det bara att hoppas på det bästa...
Ambitiös elev
Idag hände dock något som kändes som ett slag i bröstet. Jag höll på att börja gråta inför läraren, när vi pratade om slutuppgiften i caset. Jag som vid provtillfället kände mig ganska nöjd var idag så missnöjd man kan bli. Jag var så besviken på mig själv och det var också läraren. Han förklarade varför han hade satt det betyget han har gjort och jag försökte självklart försvara mig; fy den som ger sig utan strid. Nej, riktigt så var det; jag tyckte helt enkelt inte att han hade bedömt mig rätt. Men visst håller jag med honom och så här i efterhand, efter att jag har fått bearbetat mötet med honom och hans kritik, förstår jag hur han menar och jag är villig att ta åt mig av hans ord. Man måste misslyckas, för att kunna resa sig upp och bli bättre. Men just då kändes det väldigt hemskt - som ett riktigt misslyckande.
I januari ska jag ansöka
Eftersom jag för allt i världen inte vill missa ansökningstiden var jag inne och kollade runt på hemsidorna. Ansökningarna för sommarjobb kan man skicka in i januari. Då ska jag vara redo! Tills dess ska jag ha läst mer om jobben och dessutom lyckats på ihop ett godkänt CV. Det är jag säker på att min mamma kan hjälpa mig med. Hon är duktig!
Haha, jag kände bara att jag behövde skriva av mig. Att ringa till mamma bara för detta känns patetiskt, Rickard är inte hemma och jag behövde få dela glädjen med någon. Det blev med er,t ack för er tid.
Ge mig lite hopp
Som tidigare nämnt, gick provet i Matematik C åt skogen. Det faktum att jag med säkerhet kommer att få underkänt ekar i mitt huvud. Imorgon får jag beskedet och då blir det svart på vitt. Jag kan inte. Det är svårt. Under tidigare kurser har jag missat små saker här och var och det håller inte i slutändan. Jag kan inte vissa saker, som är en förutsättning för att jag ska kunna gå vidare. Det känns som ett misslyckande i allra högsta grad. Terminen som har gått har bestått av mycket matematik. Inte bara fyra timmar i veckan - lektionstid - har jag jobbat. Under samtliga torsdagar har jag också tillbringat en timme i Mattestugan. Har det gett resultat? Det känns inte så, jag misslyckades ju. Men jag tycker inte om att svika mig själv, därför fortsätter jag gå till Mattestugan. Någon måste ju kunna förklara så att jag förstår, eller hur? En av lärarna som jag fick hjälp av idag, hon har följt mitt kämpande den här terminen. Jag tycker om henne, hon kan förklara bra. Och det var hon som idag gav mig en liten dos av hopp. Hon berömde mig, sa att jag faktiskt kunde derivera. Och jag kan, det vet jag. Men någonstans låser det sig och då kommer jag inte underfund med vad det är jag ska göra. Det var det som hände på provet. Jag visste inte hur jag skulle gå till väga. Man kan hoppas att mitt IG i början av kursen inte håller i sig till slutet...
Matematik C är svårt
Matematik C
Eftersom jag har valt att läsa naturmatten, trots att jag är samhällselev, innebär det att jag har börjat läsa Matematik C. Idag gick vi igenom derivata och jag blev helt förkrossad. Nog för att Matematik C är svårt, men derivata är krångligt. Allt man har lärt sig sätts nu på prov och har man missat endast en genomgång kan det bli problem. Jag har problem. Dels för att jag har missat någon enstaka genomgång under tidigare kurser i Matematik, men också för att jag tycker det är svårt. Det finns delar av matematiken som jag fortfarande inte har förstått - och då har vi ändå gått igenom det flera gånger.
På högstadiet kunde jag lätt bli väldigt frustrerad och det ledde till tårar. Det var självklart inte bara det faktum att jag inte förstod. Det handlade också om att jag kände mig dålig, misslyckad, otillräcklig, dum, korkad, efterbliven... Mycket spelade in och jag hade under matematiklektionerna på högstadiet ganska nära till gråt. Min lärare var jättebra och mina vänner var fantastiska. Men när jag satt där, liksom idag, och insåg att alla andra förstod - alla utom jag - då kom tårarna ganska snabbt.
Matematik C är svårt. Men vem har sagt någonting om att ge upp?
Utvärdering av Jobbet på Bryggcaféet
Intyg på att jag har jobbat i sommar.
Idag gick jag ner till caféet för sista gången denna säsong. Jag lämnade tillbaka arbetskläderna, som jag har haft på mig under sommarens arbetstimmar; en skjorta och ett förkläde. Med mig hem fick jag ett intyg på att jag har arbetat på caféet denna sommar. Det är ett handskrivet intyg, men jag hoppas att det är godkänt. Min arbetsgivares namnteckning och telefonnummer står på intyget, så det borde vara okej. Men man vet aldrig, världen är grym och orättvis.
Sommaren som har gått har varit väldigt givande. Att jobba nere på caféet har varit fantastiskt roligt och jag har trivts så bra. Mitt första riktiga sommarjobb och jag är supernöjd. Vet med mig att jag har utvecklats mycket som människa med hjälp av den här erfarenheten.
Jag kan tänka mig att jobba på caféet även nästa år. Dock ska jag söka andra jobb också. Man kan inte vara insnöad på sin ö, om man ska klara sig ute i stora världen senare i livet. Det blir till att försöka få annat jobb nästa år, men jag ska hålla i baktankarna att jag alltid är välkommen att jobba på BryggCaféet även nästa år.
Med dessa ord sätter jag punkt för det som har med årets sommarjobb att göra. Tack.
Kurserna är nu på nästa nivå
Skolan har kommit igång ordentligt. Det var bra pang på redan första dagen. Nitton sidor till nästa dag, det är väl rimligt? Haha, vi har som sagt kommit in i rutinerna. Också Mattekursen flyter på. Som jag nämnde tidigare i veckan tycker jag att Matte C är svårt. Kursen går väldigt snabbt och det är många tal att göra varje lektion. Jag hinner inte med. Försökte vara duktig och jobba ikapp nu under rasten, men det sket sig. Jag var duktig, satte mig ner, gjorde tal och försökte. Men sen tar det stopp. Jag förstår inte uppgiften och då ger jag upp. Ibland (som idag till exempel) försöker jag ha självdisciplin och gå till nästa uppgift. Men det är svårt att göra så, när jag inte kan lösa de tre kommande talen på egen hand. Och det slår till psyket ganska rejält. Men jag försöker, jag ska försöka. Jag vill lyckas även detta år. Får kanske inte topp-betyg, men jag ska i alla fall vara nöjd med min insats. Det är det viktigaste.
Också spanskan har kommit igång. Idag hade vi första riktiga lektionen - och det med en ny lärare. Det var inte det lättaste. Hon pratade snabbt, drog de flesta instruktionerna på spanska och jag hade svårt att hänga med. Kunde inte låta bli att tycka synd om henne. Alla hennes lever (inklusive jag) satt som frågetecken och bara kollade på henne. Vi måste ha sett ut som idioter allihop. Men även spanskan kommer lösa sig. Bara man kommer in i det, försöker och gör sitt bästa så blir det bra.
Kurserna är nu på nästa nivå. Det är svårare, men jag ska försöka. Man ska inte ge upp. Det finns alltid möjligheter att nå sitt mål. Jag ska kämpa. Det tjänar jag på i slutändan.
Konstigt att man alltid ska ha en så positiv attityd i början av skolstarten. Den kommer säkert försvinna inom kort. Kanske finns den inte ens kvar nästa vecka. Haha, man kan vara så självgod. Det är väl konstigt att det alltid är så den första veckan efter sommarlovet.
Jag får gå kvar i samma klass
Jag är så glad. Dels för att jag kommer få ha kvar mina gamla lärare, men också för det kommande året. Jag tror att det kommer gå bra. Eftersom jag kommer tillbringa mer tid med den klass jag faktiskt går i, tror och hoppas jag på att kunna känna gemenskap. Som det är nu känner jag mig ganska utanför - som ni redan vet.
Min inställnig försöker jag hela tiden ändra på. Att ha en dålig attityd är ju bara jobbigt för mig själv. Ingen annan bryr ju sig om det. Så, jag försöker ändra inställning och ge folk nya chanser. Vissa personer har jag redan kommit bättre överens med. Andra har jag svårare att hantera. Men det ska gå. Jag har redan gått ett år på gymnasiet och det var jobbigt. Jag går fortfarande kvar, jag håller mig fast. Och det har jag gjort av en anledning. Jag vet att det kommer bli bättre. Innerst inne tror jag på det goda livet. Sen är jag så himla nyfiken på att få veta vad morgondagen har att erbjuda.
Första året på gymnasiet
För ett år sedan gick jag ut nian. Jag hade på mig en röd klänning med vita prickar på. Mamma och jag hade letat igenom hela stan, efter en klänning att ha på avslutningen. Tillslut hittade jag en och var nöjd. Redan då kände jag mig som en liten bakelse. Jag hade samma klänning idag. Förr kunde jag planera flera veckor i förväg, vad jag skulle ha på skolavslutningen. Detta år kändes det meningslöst. Men jag gjorde kanske fel? Varför anstränga sig, när det ändå bara blir pannkaka av alltihop?
Från dörren och hem igen kände jag mig iakttagen. Där kom jag i min utstickande klänning. Inte blev det bättre på skolavslutningen, då alla tjejer hade samma typ av klädsel: någon somrig klänning - vanligtvis blommig - i enkel modell och en liten jacka till i jeanstyg eller annat material. Ingen kom dit i samma stil som jag. Alla var så fina. Jag kände mig som en bakelse. Kanske var det bara mina fantasier som spökade, eller så var det så. Tankar på att man är annorlunda kommer ofta, när själen inte mår bra.
Året på Vittra har varit givande, men frågan är om det har varit värt alla motgångar. Studiemässigt är jag väldigt nöjd med mitt val. Ämnen som jag under högstadiet tyckte var svåra, har jag under mitt år på gymnasiet fått en annan syn på. Skolan har gett mig helhetsperspektiv med hjälp av riktigt bra pedagoger.
Jag har också utvecklats mycket som människor. Det är en tuff värld vi lever i, det har jag nu sett. Det är synd att alla människor inte passar in i detta "drömsamhälle". Punkt.
Nu är det sommarlov.
Tvivlar fortfarande
Jag pratade med en vän på bussen in till stan. Hon tycker att jag ska byta skola. Eftersom att jag inte trivs som fisken i vattnet på skolan jag går på, är det kanske bättre att byta. Schillerska är i så fall alternativet. Där får jag läsa kurser som är kreativa och som kan få mitt kreativa sinne att utvecklas. Samtidigt är det inte säkert att ett byta gör det bättre. Jag känner mig som en saltvattensfisk, som befinner sig i en insjö. Jag är i fel miljö helt enkelt. Jag trivs bra med arbetssättet case, lärarna är bra, men det är feelingen som är fel. Jag hör inte hemma här. Att ta studenten på den här skolan känns långt borta.
Kanske borde jag byta, för att se om det blir bättre? Det som oroar mig då är att jag inte tentar av alla A-kurserna under första året. Jag läser alltså fortsättning på kursen i årskurs två här på skolan. Det kommer nog bli en hel del att göra och ta igen under mitt första år på en ny skola, andra året av min gymnasietid.
Som ni märker tvivlar jag fortfarande. Jag vet inte om jag har valt rätt - och det har gått ett år! Jag försöker finna mig i det jag är i, men det är inte så lätt. Människan blir sällan nöjd. Jag har funnit mig i den situation jag är i. Det är okej, men det kunde varit bättre. Är det värt risken att flytta från insjön till det stora havet?
Jag har tagit chansen att läsa Matematik E
Helt oväntat fick vi idag en valmöjlighet angående våra framtida studier i Matematik;Alternativ 1 - Läsa Matematik C + D under tre terminer och då ha möjligheten att välja Matematik E.
Alternativ 2 - Läsa Matematik C i tvåan och D i trean. Ingen möjlighet att läsa Matematik E.
Jag blev osäker och satt och funderade en stund. Jag har ju valt att läsa Natur-matten, så varför inte gå hela vägen? Samtidigt vill jag inte få sämre slutbetyg i kurserna, då jag stressar igenom dem... Fram och tillbaka stod jag och vickade, men kryssade slutligen i alternativ 1. Har jag kommit så här långt, valt bort en skola som erbjuder mina intressen, bara för att jag ska ha möjlighet att läsa extra matte, då ska jag gå hela vägen. Det känns som att jag valde rätt.
Vad är case?
Jag fick frågan av Erica, så jag tänkte passa på att förklara det.
Min skola är en friskola med ett speciellt sätt att lära ut på. Istället för att ha vanliga lektioner, som en kommunal skola har, jobbar min skola efter något som kallas för casemetodik. Under sex veckor läser vi ett så kallat case, där vi tar oss an ett aktuellt problem. Tre (ibland två) ämnen läses i varje case. Det caset jag nyss avslutade hette Svea och handlar om Sverige. I det caset läste jag ämnena Samhällskunskap A, Historia A och Religion A. Som de flesta vet är det ibland svårt att sära på de olika ämnena, därför är det bra att läsa case. Då blandas alla ämnena och man får se samma problem från de olika ämnenas synvinklar.
Exempel: Sverige i början av nittonhundratalet och folk har utvandrat till det nya landet Amerika - Möjligheternas land. Det är fattigt och svenskarna överlever med nöd och näpe. Industrialiseringen sätter igång, vilket betyder att industrier i staden byggs upp allt eftersom. Detta leder till att jobben finns inne i städerna och svenska bönder bestämmer sig för att flytta in till stora staden. Där finns jobben och man hoppas nu på att få ett bättre liv. Detta kallas för urbanisering och är något vi studerade under casets gång.
Det jag vill komma fram med genom att ta detta exempel är att alla ämnen vi läser i caset hör ihop. Det jag nyss berättade är Sveriges historia (Historia A). För att förstå landets historia måste man också veta bakgrunden, nämligen religionen (Religion A). Och inte nog med det; för att kunna utveckla berättelsen, så att vi hamnar i den tid vi idag lever i, måste man förstå det politiska (Samhällskunskap A). Förstår ni?
Man får vanligtvis ett slutbetyg i alla A-kurser, då man har läst första året på gymnasiet. Så är det inte på min skola. Religion A är en femtiopoängskurs och den avslutas detta året. De andra kurserna Samhällskunskap A och Historia A är hundrapoängskurser och fortsätter över i tvåan, då jag läser fler case som innehåller den kursen. Man får alltså inte slutbetyg i varje kurs, efter att man läst ett case (med vissa undantag). Istället får man omdömen som berättar på vilken nivå man ligger.
Positiv med case:
- man har tid att utvecklas inom de olika ämnena.
- har man en mindre bra period i sitt liv, finns det möjlighet att ändå få ett bra betyg.
- man får en verklighetsbild.
- sex roliga veckor framför en.
- inte så mycket skriftliga prov.
- uppsatser, föreläsningar, debatter och seminarium.
Negativt med case:
- är caset inte så lockande, är det sex jobbiga veckor man har framför sig.
- lärarna måste vara bra, annars fungerar det inte.
- dålig period i ditt liv och chansen att förbättra sig i kursen är över.
Det är ganska svårt att förklara vad case är och därför blev det ett långt inlägg att läsa. Jag hoppas att ni i alla fall förstår lite bättre vad case är. Om ni undrar något är det självklart bara att fråga. Jag berättar så gärna.
Jag är fortfarande inte säker på om jag valde rätt
Oj, det blev en lång rubrik!
På väg in till skolan imorse, satt jag och pratade med Katja. Våra djupa samtal brukar få mig att fundera och dagens samtal var inget undantag. Vi satt och pratade om mig. (Va ovanligt! Ett samtal utan att gå in på mitt privatliv är ganska sällsynt...) Tankar och ord växlades mellan oss, två själar som har olika värderingar och syn på livet. Katja tycker att jag ska hälsa på en gymnasieskola (antagligen Schillerska) och se om jag trivs bättre där. Eftersom min situation på Vittra inte känns speciellt trygg, kanske det är en lämplig lösning. Jag förklarade då för Katja att jag känner mig så förvirrad. Ända sen jag började på gymnasiet har jag ältat fram och tillbaka hur vidare jag ska kunna hantera situationen jag befinner mig i. Helt ärligt har jag nog blivit blind på köpet. Jag ser inte längre klarsynt. Allt är bara suddigt och jag kan inte urskilja om det jag gör är att klaga eller om det faktiskt kommer något vettigt ur min mun. Jag behöver någon som kan klart och som kan ge mig ett ärligt perspektiv.
Katja har kanske rätt i det hon säger; jag borde kanske testa en annan skola. Samtidigt tar den tanken emot och det känns fel för mig. Jag har vant mig vid att folk kollar på mig (det är i alla fall så det känns). Om jag börjar på en annan skola, är det inte säkert att det ändras. Som ny blir man alltid granskad den första tiden (fråga någon som bytt skola fyra gånger under perioden av sex år). Frågan är om jag pallar att uppleva det igen. Min tid på Vittra har varit påfrestande. Jag har inte bara fått kämpa med situationen i sig, jag har också fått kämpa med mig själv. Jag har lärt känna delar av mig själv, som jag inte visste om. Jag har utforskat personligheter bortom min fantasi. Frågan är om jag pallar att göra samma resa igen. Det är ett stort steg, men som Katja säger; kanske nödvändigt för att lyckas.
Jag har snart gått ett år på Vittra, men har fortfarande inte hittat rätt. Ska jag byta är det dags att tänka på det nu. Min hjärna säger nej. Jag vill inte bara ge upp, lämna det jag påbörjat och försöka hitta det bättre. Det finns personer som byter jobb, bostad, partner, vänner... Ja, allt! Detta för att de hoppas på att det nya kommer vara bättre. Till dem säger jag; ge upp, finn dig i det du har. Sluta leta och njut istället av det du har lyckats åstadkomma.
Ett tänkvärt inlägg inte bara för er, utan också för mig.
Jag ger inte upp matten.
Skulle det vara så att min matte inte fungerar med klassens schema, får jag helt enkelt byta klass. Det finns för- och nackdelar med allt. Ingenting är ännu bestämt. Det är bara tankar som behövs bollas fram och tillbaka. Jag vill egentligen inte byta klass. Även om min situation kanske inte är den bästa, har jag ändå en viss trygghet i klassen. Ser jag någon från min klass, blir jag genast lugnare. Bättre att ha något gemensamt (om det så bara är att vi går i samma klass), än att vara i ett rumt där man inte känner någon gemenskap alls.
Jag tänker inte ge upp matematiken. Hellre byter jag klass.
Framtidens journalist?
Idag är i alla fall jag på allmänt bra humör. Det kan bero på att det är fredag... eller så är jag glad för att besöket på GP var väldigt spännande. I vårt case Breaking News som vi har nu, jobbar vi mycket med att analysera nyheter. Var det då inte ett perfekt tillfälle att besöka GP-huset i Göteborg, när vi är så insatta i allt som har med nyheter att göra?
Bild från Google.
Det var ett väldigt roligt och intressant besök. Vår guide var väldigt bra och jag hade faktiskt en väldigt trevlig eftermiddag. I början av besöket frågade hon om det fanns någon i klassen som vill bli journalist. Jag räckte upp handen. Än är jag inte helt säker på min sak. Jag har ju drömmar om att bli socionom... Journalist är dock inget som jag verkligen strävar efter att bli. Som ni förhoppningsvis har märkt, älskar jag att skriva. Det är det bästa jag vet! Det spelar inte så stor roll vad jag skriver, bara jag har en grund att stå på. Skulle jag skriva om ett ämne jag inte är ett dugg insatt i, hade det antagligen blivit pannkaka av allt ihop. Men om vi bortser från det och bara fokuserar på skrivandet i sig, tycker jag att det är en lycka att få skriva! Ett jobb som journalist skulle jag absolut inte ha tackat nej till - frågan är bara hur länge jag hade stannat. Att skriva under press är inte riktigt min grej. Som journalist gäller det att leverera artiklar, något som inte lockar mig. Får jag däremot skriva i min takt, då skulle jag tycka att det var kul.
Om jag då ska sammanfatta lite kort, är kanske yrket som journalist ingenting för mig. Skriva kan jag göra i andra syften; kanske en kolumn i en tidning, en krönika eller varför inte skriva en hel roman?! Drömmar om att få mina texter publicerade är en motivation till att skriva. Min blogg är ju ett sätt att publicera mina ord på. Kanske blir jag en dag en stor bloggerska eller varför inte en omtalad författare....?
Har du något drömyrke?
Mitt framtida yrke?
Mamma tycker att jag kan göra det på min fritid, att jag ska utbilda mig till något annat och ta hand om människor vid sida om. Jag vill inte ha det så. Jag vill göra skillnad - nu! Jag vill se att jag gör skillnad. Jag vill få bekräftat att det jag gör bidrar till ett bättre samhälle. Att jobba utomlands och ta hand om andra länders problem är inte aktuellt. Jag är nog lite hemmakär och är inte speciellt förtjust i att åka utomlands. Dessutom finns det tillräckligt problem i vårt land Sverige.
Efter mitt inlägg om När människor behandlas illa har jag fått en del kommentarer om att jag har ett stort hjärta. Det är uppmuntrande, men jag har svårt att ta åt mig av komplimangerna. Jag vill inte se att jag är bättre än någon annan. Jag är människa med fel och brister. Samtidigt är det kanske en klapp på axeln att jag kanske kan lyckas med mitt eventuella framtida yrke.
Mamma har en viss förmåga att trycka ner mig. Hon kan slänga ut sig saker som; "- Du säger att du vill jobba med människor.... men hur ska du kunna det, när du hela tiden dömer?" Jag dömer inte! Jag bildar mig en uppfattning, som jag sedan (självklart!) är villig att ändra den. Min mamma påstår också att jag är självisk och bara tänker på mig själv. Det vet jag inte riktigt om jag kan hålla med henne om... Hon får självklart ha sina åsikter, men när hon står och hånar min dröm, då blir jag arg. Och ledsen.
Jag har en dröm om att hjälpa människor.
Vad har du för drömmar?
Utvärdering av 1'a terminen på Vittra
Jag tänkte skriva en liten utvärdering av min första termin på gymnasiet, på Vittra.
Den 20 januari 2009 var jag för första gången på Vittra och besökte deras Öppet Hus. Jag var kär direkt. Jag kände mig fri och det var underbart. Det kändes som att ett äventyr väntade - och ett äventyr blev det verkligen. Att allt blev så stort beror nog inte bara på Vittra. Att börja gymnasiet är ett helt nytt kapitel i ens liv. Jag har alltid varit så fast, så enkelspårig. Jag har levt i min skyddade värld och helt plötsligt blev det allvar. Människor är inte så snälla som jag trodde. Det finns onda människor, det har jag nu fått klart för mig. Samtidigt står jag fortfarande fast vid att alla människor har en god sida, om den så sitter längst in i hjärtat.
Det speciella med Vittra är att de jobbar med något som heter case. Istället för vanliga lektioner har vi istället case. De enda utsatta lektionerna på schemat är egentligen matematik, engelska, svenska och B-språk. De övriga timmarna då det anges lektion har vi case. På gott och ont skulle jag vilja säga. Jag gillar sättet man jobbar på. Det är lättare att knyta det vi arbetar med till verkligheten. Man förstår sambanden mycket lättare. Om man läser ett roligt case är det helt underbart att sätta sig på de lektionerna. Tycker man dock inte om caset man arbetar med blir det pest och pina. Jag vantrivdes faktiskt under ett av mina case...
Jag har fått uppfattningen om att de flesta lärarna på skolan är väldigt bra och mycket omtyckta. Det är ett plus. Folket... Ja, för min del har det inte fungerat så bra. Jag vet inte vad det beror på. Eftersom jag har haft detta problem under större delen av mitt liv, så beror det förmodligen på mig. Det säger i alla fall mamma. Samtidigt vill jag påstå att folk är egoistiska, fega och att många faller för hårt av grupptrycket. Detta är givitvis inte bara på Vittra, det är nog så världen fungerar.
Helt ensam är jag dock inte. Jag har ju några tjejer i tvåan som jag umgås med. Det var faktiskt lite kul hur vi lyckades stöta på varandra... Detta inlägget skrev jag den 28 september nu i höstas. Jag tycker det är lite sött. Jag är så himla glad att jag har träffat dem. Det är de som gör att jag faktiskt inte hatar att gå till skolan. Det finns snälla människor och jag försöker hålla mig till dem. Tjejerna i tvåan är inte de enda jag har... eller jo, kanske. De är mina vänner. Några andra kompisar har jag faktiskt inte fått. Visst det finns ju elever i andra klasser som är snälla och pratar med mig bland, men vad hjälper det? Självklart mår jag bra av det, men den korta och halvt sociala stund vi pratar får inte mig att känna delaktighet.
Om jag då ska summera..
Vittra är en väldigt bra skola. Jag trivs, men folket faller kanske inte mig i smaken. Visst, hade jag gått på ett annat gymnasium hade det kanske varit samma där. Jag får helt enkelt acceptera att jag är speciell och att jag inte passar in i samhället. Jag passar inte in i ramen för hur man ska vara som gymnasielev, för hur man ska vara som ung kvinna - som kvinna överhuvudtaget. Vad ska man göra för att passa in? Ändra hela mig och hoppas att det löser sig? Nej.
/Jasmine
Krönika - "Vad är lycka?"
Här är den nu:
Vad tycker ni?
Det skulle vara jättekul om jag kunde få lite respons av just dig.
Tack på förhand!
KramKram
/Jasmine
Nationella provet i Matematik A
Min tisdag börjar med att jag sitter i skolan klockan halv nio och ska skriva nationella provet i Matematik A. Jag har egentligen ingenting emot det. Jag gillar matte, speciellt på morgonen. På eftermiddagen är jag så trött, så för mig passar det fint. Jag har nu gjort första delen. Det gick ganska bra skulle jag tro. Inte full pott, men helt okej. Det är inte så svårt. Läraren ska alltid skrämma upp en inför dess stora prov - på gott och ont. Man ska ta det seiöst, men inte bli helt till sig. Visst, det nationella provet visar ganska bra var man ligger, men det är ju inte avgörande för slutbetyget. Om några minuter är min rast slut och jag ska återvända till salen och skriva andra delen. Önska mig lycka till?
Matematik har alltid varit min stara sida. Om jag har uppfattat min lärare rätt tror jag att mitt slutbetyg i Matte A blir Vg. Kanske Mvg, om hon inte är så fast vid dessa "solar" man ska ha för högsta betyg. Jaja, vi får helt enkelt se hur det slutar. Vid veckans slut tänkte jag skriva, vad jag tycker om första terminen här på Vittra. Spännande, eller hur? Skvaller är väl något som alla uppskattar... (Lite ironi, men också sanning.)
Ha en fortsatt trevlig tisdag!
Kram
Jasmine
Uppdatering 091215 kl. 12.27: Den andra delen gick inte så bra... De första uppgifterna gick rätt okej, men sen blev det svårare. När det var en halvtimma kvar sket sig allt. Uner provtidens gång drack jag väldigt mycket vatten och det straffade sig nu. Jag höll på att kissa ner mig - helt seriöst. Jag kunde inte koncentrera mig alls! Fick man gå från lektionen? Jag hade ingen aning, men tog beslutet att det bara var att hålla ut. En kvart klarade jag, sen var jag verkligen tvungen att lämna salen. Jag lämnade in mitt prov, vilket inte kändes bra. Jag kommer inte få högsta betyg, det är jag säker på. Om jag ens får några poäng på de sista uppgifterna ska jag vara glad. Hm... Ja, det känns sådär. Jag kan inte påstå att jag är speciellt nöjd. Tyvärr.
Nu ska jag äta lunch. Om jag förtjänar det vet jag inte, men... Ja.
Uppdatering 091215 kl. 13.37: Jag är jättetrött. En hel förmiddag av matte-tänk och jag känner mig svimfärdig. Jag vill bara sova. Jag som har fullt upp idag! Antar att jag får försöka stå ut, det är ju ändå bara roliga saker som sker efter skolan. Kanske kan jag ta det lite lugnt och försöka få energin jag behöver för att orka med resten av dagen. Jag vill sova.
VittraMagazin
Två killar i trean hade som projektarbete att skapa en skoltidning. Som ni kanske minns berättade jag i ett tidigare inlägg att jag hade börjat som krönikör för skoltidningen. Jag skrev krönikan "Vad är lycka?". Idag kom tidningen ut! Min första krönika, mitt första seriösa skrivmaterial är publicerat! Alla på hela skolan kan läsa mitt arbete. Det är lite kul. Är det okej att vara stolt? Jag tycker i alla fall att hela tidningen är snygg, speciellt sista sidan, där min krönika har fått hedersplatsen.
Framsidan.
Min egna sida.
/Jasmine
