Jag har engagerat mig i en tjejjour och känner av många anledningar glädje inför det.


Med tjejjoursengagemanget har jag hittat ett forum att pröva de kunskaper som jag får genom min utbildning inför en väntande socionomexamen, jag har fått en konkret verklighet att hänga upp teorin på och jag har sett samband mellan det som utbildningen ger och ideellt socialt arbete. Då min utbildning ofta betraktas som "flummig" är jag mycket glad över att jag har hittat ett praktiskt fält att vistas på parallellt med min utbildning. Dessutom har tjejjouren öppnat upp för nya tankar och funderingar i och med de reflektioner som uppkommer i samband med de föreläsningar och interna diskussioner som jag får ta del av. Mitt engagemang i tjejjouren har visat mig att utbildningen på Socialhögskolan ger en grund för vad socialt arbete innebär, men att verkligheten handlar om så mycket mer än det som går att läsa i diverse böcker.

Till sist har tjejjouren gett mig det som jag från början sökte så desperat. Gemenskap. Jag kom utanför fyra väggar, kände mig osäker och rädd för att bli dömd, men fann en plats, en grupp, en tillvaro där jag kan känna mig trygg, omtyckt och uppskattad. Jag vet inte vad som gör det - för likt där som i andra sociala rum är vi alla olika - men på något sätt är känslan där inne präglad av vänskap, trots att många av oss ses som nya bekantskaper.

Engagemanget blev inte bara en bit på vägen ut ur en grå tillvaro, det öppnade också upp för en bredare och mer hoppfull syn på min utbildning samt gav mig den gemenskap som jag så länge har sökt. Som aktiv i en tjejjour har jag inte bara hittat andra tjejer, jag har också hittat (tillbaka till) mig själv.

I veckan fick jag besked angående juridiktentan som skrev för tre veckor sedan. Underkänt. F. Inte godkänd. Besvikelsen var total. Kvällen då beskedet kom satt jag hopkrupen i soffans hörn. Där satte jag mig så fort jag kom hem, somnade en stund, ringde sedan pappa och då brast allt. Jag sov många timmar den natten och var under morgondagen inte riktigt redo att ta mig an fortsättningen. Att resa sig upp efter ett misslyckande är inte alltid lätt.

Bild från i mars

Några dagar efteråt känns det dock okej. Idag hämtade jag ut tentan och utifrån det facit som jag nu har inser jag att tiden var det som förstörde för mig. Det i kombination med att jag kunde ha haft ett system till hands under själva skrivningen. Det känns skönt att få bekräftat att jag faktiskt kan och att jag skrev en helt okej tenta bortsett från att jag inte hann med att svara på det antalet frågor som krävdes för att få ett godkänt betyg.

Vi är några stycken i klassen som får skriva om tentan om två månader. Förhoppningsvis kan vi peppa varandra, hjälpas åt och nå i mål allihop. Att klara tentan på andra försöket är mitt mål, eftersom jag vid ytterligare ett F i kursen inte får fortsätta på nästa termin. Att klara kursen är ett måste innan fortsatta studier blir aktuellt.

Denna dag slutar bra och jag känner en gnutta lugn inombords. Visst är det tråkigt att inte ha lyckats, men det är inte det samma som en ruinerad framtid. Jag bör inte tvivla på mig själv, för innerst inne vet jag att jag kan. Samtidigt måste jag erkänna för mig själv att ett misslyckande egentligen inte betyder något mer än att jag lever livet. Alla trampar vi på minor då och då och när det gäller studierna ser jag inte riktigt anledningen till att gräva ner mig i det som egentligen inte är livsavgörande.

Jag ville ge er beskedet, trots att det till en början tog emot.
Dela gärna med dig av dina ord eller be om fler av mina om du har något på hjärtat.
Ta vara på dig.

Men skam den som ger sig! Så säger alltid min pappa och hans ord sitter förankrade i ryggraden. Han tror på mig, därför finns det ingen anledning att jag ska tvivla. Dessutom är juridik roligt! Äntligen en kurs som sätter lite press på mig, som utmanar och som ger mig alla förutsättningar att utföra mitt arbete som socialarbetare på ett professionellt sätt.

Efter att ha läst Juridik 7 hp och klarat den kursen, se tidigare inlägg, känns det trots dåliga odds ganska bra. Jag har knappt en månad kvar på kursen, är som vanligt på efterkälken, men vill inte tro att jag kommer vara en av de femtio procenten som tvingas skriva tentan en andra gång. Att tro på sig själv är första steget mot framgång.

Det var en månad sedan jag jobbade min sista vecka på hotellet. Sen dess har jag varit tjänstledig. Att vara tillbaka - om så bara en lördag - känns märkligt. Ingenting har förändrats, samtidigt som jag upptäcker nya detaljer. Att vara tillbaka ger också perspektiv; jag saknar inte stressen och det pressade tidsschemat. Att städa hotellrum är inget jag vill göra resten av mitt liv, därför känns det skönt att ha en utbildning att luta mig tillbaka på. Att läsa på högskola innebär dock att där ständigt finns något att göra, kurslitteratur att ta del av och föreläsningar att reflektera kring. Det förmedlar också en typ av stress, men på ett annat sätt.

Att jag har tagit tag i mitt liv och inte stannar kvar i tryggheten på hotellet bara för att jag inget annat vågar gör att jag känner mig stolt över mig själv. Man ska inte låta feghet stå i vägen för framgång och drömmar.

Antagen.
Framtiden väntar på mig. Dörrarna står öppna och jag har alla förutsättningar att lyckas.

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag tog studenten. Ett år efter att jag flyttade till R, till Stockholm, står jag här idag med beskedet om att jag är välkommen att bli student vid Stockholms Universitet. Inombords finns harmoni.

Jag kunde inte ha gjort det bättre för mig själv; jag har en stadig grund att stå på. Under mitt senaste år har jag inför studierna skapat mig en trygg vardag, ett boende att trivas i och förhoppningsvis en arbetsplats som kan erbjuda mig jobb i den mån det passar mig. Jag hoppas innerligt att jag kan ersätta min nuvarande anställning på deltid med jobb på helger och kanske en vardag här och var. Blir det som jag önskar har jag alla chanser att lyckas. Då är det bara mig själv - med ansvar, motivation, disciplin och inställning - som jag kan anklaga om jag inte tar mig dit jag vill.

Framtiden väntar - och jag är redo!

Insikten kom till mig som i ett trollslag; jag vet vad jag vill läsa! När hösten nu är här börjar jag känna mig uttråkad - ett tecken på att det är dags att gå vidare. Jag trivs bra på mitt jobb, men efter att under ett års tid ha jobbat med arbeten som inte kräver utbildning har jag fått perspektiv. Jag vet att jag kan bli duktig inom ett område, det har jag fått bekräftat många gånger. Och varför inte satsa på det man brinner för, om man har den möjligheten? Det är egentligen ingen fråga, snarare något som jag konstaterar.

Skrivandet har länge varit en passion för mig och kommer så att vara resten av livet. Intresset för människor har också funnits med mig länge, men det är först på senare år - den senaste tiden - som jag har noterat att mitt tänk ofta kretsar kring individen i sammanhanget. Därför vill jag, med lite hjälp och önskan, utbilda mig till socionom eller liknande och inrikta mig på unga individer, de kriminellas världsuppfattning och framtid samt kämpa för att ändra samhällets syn på det som många blundar för. Och kanske, om jag är riktigt ambitiös, kan jag göra ett avtryck, visa för omvärlden med hjälp av mitt skrivande, att samhället behöver ställa upp. Vi måste våga se.

En fjärde dag av ilska var inte vad jag hade räknat med, men lagom till förmiddagen hade jag lugnat ner mig. Tänk vad en dag på jobbet kan göra! Det ger mig sådan ro att ha en arbetsplats som jag trivs på och som jag gärna kliver ur sängen på morgonen för att åka till. Det känns som att jag passar in där... Känslan är så pass stark att jag har valt att avstå från eventuella studier denna höst. När jag sökte vidareutbildningar tidigare i våras var det mest en sista utväg, ytterligare en flyktväg, om jag inte skulle lyckas ta mig från caféet innan sommaren. Och nu, när jag har tagit mig vidare, lockar inte studierna på samma sätt. Jag vet inte exakt vad jag vill läsa och dessutom finns det så mycket annat i mitt liv som behöver funderas över, till exempel hur jag ska komma vidare på hotellet som jag arbetar på. När jag nu har fattat beslutet känns det bra; jag är säker. Tur är det, för det har krävts mycket tankekraft.

Det är så roligt att ni engagerar er och vill veta mer om min nya arbetsplats! Ni får mig att känna mig viktig - tack för det.

Min nya anställning har väl i princip redan börjat, men enligt schema har jag min första dag på onsdag. Då jobbar jag det senare passet, vilket innebär att jag befinner mig på jobbet efter lunch och fram till efter åtta. Sådär kan jag väl tycka (jag hade hellre ätit middag tillsammans med R) samtidigt som jag med glädje ser fram emot att inte ha ett åtta-till-fem-jobb. Det skall bli roligt att leva annorlunda! Stället som jag har blivit anställd på är ett större café med lunchservering och delikatessbutik. Det är en personlig och familjär arbetsplats med (vid första anblick) trevliga kollegor samt gäster som gärna återkommer. Jag har än så länge mest sprungit från bord till bord och plockat disk samt serverat gästerna vid lunchruschen. Efterhand kommer jag att bli effektiv i kassan och förhoppningsvis är jag inom några månader en mästare på att göra kaffe av alla dess slag.

Jag är inte bara nöjd, glad och stolt över mig själv för att jag har lyckats skaffa mig ett jobb; jag är också imponerad och har stor respekt för min nya arbetsgivare. Jag fick komma dit och provjobba utan att så mycket som ha skickat in mitt CV. När jag kom dit i torsdags hade de alltså ingen aning om vem jag var, vad jag har gjort i mitt liv eller vad jag har för tidigare erfarenhet. Jag erkände att kassavana inte är något som jag har och jag var ju självklart tvungen att tala om att jag inte heller vet hur en kaffemaskin fungerar. Det som kändes så härligt var att det inte ses som ett problem; de jag än så länge har jobbat med lär gärna upp mig och de uppmuntrar mig till att klara mig på egen hand.

Jag ser fram emot att lära mig mitt nya arbete - trots att det är aningen läskigt och nervöst, det skall jag villigt erkänna. Allt går om man bara vill och jag vet mycket väl att jag kan. Vana är något jag kommer att få, viljan är något jag har skaffat mig åren och glädjen som jag ser i att förmedla service finns naturligt inom mig. Med nyfikenhet, ett kreativt sinne och med en självfallet hjälpsam personlighet kommer jag att ta mig an mitt nya arbete redan på onsdag. Det kommer att gå bra, eller vad tror ni?

Mitt beslut att inte läsa i höst känns bra. Jag saknar inte att leva studentliv. Dock är det något jag drömmer om att uppleva om några år - och då ska jag gå in för det helhjärtat. Elever skolas in, studerar och skolas sedan ut. En del av... tillvaron. Ett koncept som jag har tröttnat på. Just nu, så här första hösten efter min student, känns det skönt att göra vad jag vill. Jag ska flytta till Stockholm; satsa på mitt förhållande med R - min pojkvän sen fyra år tillbaka - och jag ska arbeta, eftersom arbetslivet är något jag ser fram emot att få vara en del av. Studierna får helt enkelt vänta. Det finns annat jag vill göra innan dess. Det handlar om ett år, eller två - eller kanske till och med tre - men inte en evighet. Kanske en mindre sådan, men inte så länge att jag är utan utbildning när det väl är dags att leva vardag. Om inte livet tar andra vägar...

Elever skolas in, skolas ut, går vidare.

Den här sommaren ska jag inte bara städa hotellrum; under min andra sommar på hotellet ska jag dessutom få jobba som lobbyvärd. Två timmar under förmiddagen står jag iklädd kostym och svarta pumps (som jag älskar) i lobbyn för att hjälpa receptionen med enklare frågor och på så sätt vara en extra resurs och ett representativt ansikte utåt, en tillgång för våra gäster. Jag tycker att det ska bli jätteroligt! Min första dag var idag, då också med sällskap av min kollega som jag ska dela tjänsten med. Det samma gäller imorgon, efter det står jag på egna ben.

Denna sommar kommer att bli givande och jag har redan insett att service är något som jag tycker om. Kanske borde jag satsa på en karriär i branschen... I annat fall är det en rolig sysselsättning i väntan på att känna lust efter ett framtida yrke.

Det var tre år av alltför mycket missnöje. Visst hade jag fina stunder, det kan jag inte förneka, men att under tre års tid aldrig känna sig riktigt välkommen gjorde att folks uppskattning betydde alltmer för mig.

Jag har alltid varit mån om att klara mig själv – för att jag vet att jag kan. Det var den styrkan som gjorde att jag klarade av mina tre år på gymnasiet. Det var inte alls så att jag vantrivdes; jag hade bara funderingar kring att byta skolan redan första dagen då jag satte min fot på skolan. Jag kände mig inte hemma, en känsla som kvarstod. Det kändes som att jag alltid hade ett vakande öga vid min axel – oavsett om jag gjorde något att vara stolt över eller agerade på ett opassande sätt. Jag gjorde ständigt fel, kändes det som. Lärarna berömde mig ofta, men det var inte det jag var ute efter. Jag ville passa in, något varje människa strävar efter.

På högstadiet fann jag en grupp som jag trivdes bra i. Vi var ett gäng och alla visste att det var vi som umgicks. Det var med stor sorg som jag lämnade den tiden bakom mig. Besvikelsen blev mer tydlig när jag under mitt första år på gymnasiet insåg att jag och mina vänner från tidigare år hade gått skilda vägar – och att de hade hittat nya vänner och inte längre behövde blicka tillbaka på gamla dagar. Jag kände mig sviken. Och känslan kom som ett slag i magen när jag inte välkomnades in i gängen på min nya skola.

Jag ska inte tycka synd om mig själv, inte alls. Samtidigt var det så jag kände, jag söker inte medlidande. Jag lärde mig mycket på de tre åren; kunskapsmässigt går att diskutera, men jag lärde mig framför allt mycket om mig själv. Jag vill inte ge allt beröm till skolan – jag utvecklades mycket på egen hand i samband med att jag växte upp och började skapa mig en framtid. Tiden på gymnasiet förstärkte min viktigaste värdering; man ska vara sig själv. Efter att större delen av mitt liv ha vandrat på denna jord som mig själv och ingen annan, kändes det mycket viktigt att hålla kvar vid den insikten när idealet för hur man skulle vara blev knapert idealistiskt. Realistiskt var det inte heller; jag blev inte accepterad för den jag var, jag fick inte ens en chans.

Det finns dock människor som ska ha tack, personer som ställde upp och som uppskattade att jag var jag. I tvåan fanns folk i min närhet som tyckte om mig – för den jag var och ingen annan. Det är tack vare dem som jag stod ut och det vet de mycket väl. Jag hoppas att vi kan hålla kontakten även efter denna tid. Det vore fint. Det var trots allt vi, tillsammans, som växte som människor och gjorde oss redo för vuxenlivet.