Det är inte lätt att ha skilda föräldrar. Fråga någon som har haft två hem sen tre års ålder - nämligen jag. Mina föräldrar bodde båda ute på ön tills det året jag började i fyran. Då flyttade mamma in till stan och avståndet mellan mina föräldrars bostäder blev längre. Det var inte längre lika lätt att ha skilda föräldrar (om det någon gång har varit enkelt). Det var inte lika lätt att springa över till respektive och hämta den där tröjan man glömt. Det gick inte lika snabbt att åka till den andre föräldern. Att vara skilsmässobarn är ett speciellt liv.

Man växer upp och blir äldre. Personliga saker blir allt mer viktiga. Jag har alltid varit sån som vill ha mina saker med mig hela tiden. Jag har min ryggsäck och där i finns nästan allt. Förut var det värre, men i den finns fortfarande mina nödvändigheter; kamera, plånbok, anteckningsblock, kalender, bok, pennfack, tidtabeller... Det är mitt liv i miniformat. Något som dock inte är lika lätt att släpa med, det är datorn. Jag har ingen egen laptop (och vill heller inte ha en ännu). Det betyder att dokumenten hos pappa inte följer med till mamma och tvärtom. Det begränsar mig. Om jag skriver något på datorn hos pappa, kan jag inte fortsätta på arbetet hos mamma. Visst kan jag hålla på och skicka mina arbeten fram och tillbaka (vilket jag har provat), men det håller inte i längden. Jag blir bara stressad och påmind om den situation jag är i. Varför göra en besvärlig situation tydligare, när man kan hålla den på en låg nivå.
Jag vill (som tidigare nämnt idag) skriva. Men frågan är var, hur och med vem som huvudperson. Jag skriver ofta personligt, men jag vill ändra på det. Samtidigt är det livet som tonåring som lockar min skrivlust mest. En knivig situation, som inte direkt blir bättre av att jag har en begränsad åtkomlighet till dokumenten. Att ha skilda föräldrar är ibland inte så lätt...

Som jag nämnde igår, fyller jag sjutton om en månad. Inget speciellt med det, bortsett från att jag då har fått ännu ett år av erfarenhet.


Bildkälla

Det här med körkort är ju tydligen något man ska ta när man är ung. Många börjar övningsköra så fort det fyller sexton, men inte jag. Att skaffa mig ett körkort känns inte aktuellt just nu. För det första har jag inget större intresse av att börja studera körkortsteori. En annan anledning till min aktuella åsikt är att jag inte har någon att köra med. Jag har skilda föräldrar, vilket betyder att jag bara kan köra med mamma på halvtid. (Pappa har ingen bil, just för att han åker kollektivt till och från jobbet.) Mamma skulle nog inte ha tid. Det är alltid en massa annat på gång. Istället tänker jag vänta några år. Har jag tur kan jag kanske övningsköra med Rickard, om vi fortfarande är ihop om tre år. Då har min älskade haft körkort i fem år, vilket jag tror är minimum, för att få övningsköra med en elev.
Alltså, jag väntar med att ta körkort. Ingen idé att stressa. Dessutom kostar det en hel del pengar. Men som Rickard säger; det är bra att ha ett. På så sätt kan man lättare få jobb. Man har ju alltid kvar sitt körkort, även om man inte kör aktivt. Jag kommer bli sån; en passiv förare. Jag föredrar att åka kollektivt (även om det alltför ofta inte fungerar som det ska). Jag värnar i alla fall lite om miljön, samtidigt som jag tar tillfällena i akt att få en stund för mig själv.

Kan jag få din åsikt angående körkort? (a)

Det är inte så lätt att hålla livet i balans. Speciellt inte då jag har tre hem att ta vara på. Jag har varit skilsmässobarn i fjorton år. Under den tiden har jag haft som en liten regel, att aldrig prioritera den ena föräldern framför den andra. Nu när jag har Rickard så nära, blir även han en person att prioritera. Jag vill inte välja bort familjen, men samtidigt inte ignorera i Rickard. Det är en svår avvägning och jag funderar konstant. Det värsta skulle ju vara om någon känner sig bortvald (om de nu inte beter sig illa mot mig och jag medvetet väljer bort dem).
Min älskade fyller år idag och jag ska tillbringa kvällen, natten och morgonen hemma hos honom. Det känns självklart bra, men samtidigt har jag dåligt samvete. Jag vill inte välja bort pappa, som jag egentligen skulle ha varit hos ikväll. Han sa att det är okej att jag är hos Rickard ikväll, men ändå känns de tungt. Jag väljer inte bort, just idag är det bara det att jag prioriterar min pojkvän i första hand. Det får inte bli en vana - absolut inte. Är inte säker på om jag kan hålla det löftet. Redan på fredag gör jag det igen. Då sover jag hos Rickard, för att slippa den långa restiden dagen efter. På lördagen ska jag nämligen på Scrap-bookingmässa och det tar sin lilla tid att åka dit. Därför sover jag hos Rickard, för att i alla fall slippa en lång resa. Hemresan blir dock lång (två timmar från dörr till dörr), men jag hoppas att det är värt det.

Jag vill inte välja hem, men ibland måste jag prioritera ett av mina tre hem lite mer än dem andra.

Rickards lägenhet ligger i ett ofint område. Så lyder i alla fall ryktena. Det är i dessa områden som folk skjuter och beter sig illa. Jag kan ännu inte säga om det är sant eller inte, men jag vill ändå medge att jag fick ett gott första intryck. Imorse vaknade jag själv i lägenheten, eftersom min älskade åker hemifrån tidigt. Jag gick upp och njöt av en lugn morgon. Bilvägen gjorde att det inte var alldeles tyst i lägenheten. Det var så där lagom tyst. Jag var inte rädd, snarare tvärtom. Det kändes som att jag inte var ensam - vilket jag inte heller var i huset. Då och då hörde jag någon spola på toaletten och dörrar som stängdes och nyckeln som vreds om i låsen. Det var lite mysigt faktiskt. En god frukost fick jag också i mig; vaniljyoghurt med Start-flingor. Jag älskar det!
Jag låste dörren och gick sakta till spårvagnen. Måsarna sa god morgon och jag kände mig inte alls så där rädd och uttittad som jag först hade trott. När jag gick genom husen, då jag passerade den lilla lekplatsen ute på gården, då kändes det bra. Jag kände mig glad, jag kände mig som vem som helst. Kravlös vill jag beskriva det.
Jag trivs hemma hos Rickard. Och min älskling, han uppskattar att ha mig där. Det är i alla fall vad hans äger och jag litar på honom.

Det jag menar med det här inlägget är att man inte ska döma ett område, en person eller något annat efter de rykten man har hört. Man ska bilda sig en egen uppfattning. Alla uppfattar ju intryck på olika sätt, därför kan man endast få en korrekt syn på saken, om man själv upplever den. Så, döm inte. Ta reda på svaret själv.
Jag är inte perfekt, men jag försöker bli en bättre människa.

I skolan pratar vi en hel del om vad som är svenskt och vad som är svensk kultur. Vi pratar kort och gott om svenskhet. Det ordet får mig att tänka på en sak: rädslan för att sitta bredvid någon på bussen. Finns det en ledig plats sätter man sig hellre där. Om man nu av någon anledning sätter sig vid en person på bussen, då det finns många lediga platser, då ses det som väldigt konstigt. Personen som satt där först börjar genast fundera "Är det här människan riktigt frisk? Vad vill han eller hon mig?"


Bildkälla

Det finns ännu ett klassiskt exempel: folk står på en och samma busshållplats, men ingen växlar ens ett litet ord med någon annan. Istället står de så långt ifrån varandra som det möjligast kan. Varför är det så?
Min personliga fundering går så här: Jag är en av de mest översociala varelserna på denna planet. Jag pratar med allt och alla, även om jag inte känner personen i fråga. Varför pratar jag då inte med folk på bussen? Jo, för jag vill vara själv. Jag vill sitta där på bussen i min ensamhet. Det är en frihet att kunna vara för sig själv, lyssna på musik och fundera över livet. Då vill jag inte ha någon jobbig typ bredvid mig, som försöker vara trevlig, men som bara är jobbig och irriterande. När jag åker buss, använder jag tiden till att varva ner. Jag vet att jag inte är ensam om det...

Hur går era tankar? Är det svensk kultur att inte sitta bredvid någon på bussen, om det finns lediga platser? Varför är det så? Handlar det om uppfostran? Om rädsla? Har du andra funderingar?

Är det något jag verkligen avskyr, så är det när man gör saker "bara för sakens skull". Då blir jag förbannad. Det kan handla om enkla saker, så som att sitta på en värdelös lektion. Idag var det så. Två och en halv timma satt jag på en lektion, som inte gav speciellt mycket. Onödigt är rätta ordet. Jag blir så trött på sånt. Alltför ofta gör människor handlingar för sakens skull. Ytterligare ett exempel, som jag tror de flesta av oss kan referera till, är det är med att skriva blogginlägg. Med handen på hjärtat, hur många av er har någonsin skrivit ett inlägg bara för sakens skull? Varför har du gjort det? För att hålla bloggen uppdaterad? För att berätta något oviktigt? Helt ärligt vet jag inte om jag har gjort det. Känner jag mig själv rätt blir mitt svar nej. Självklart har även jag skrivit inlägg utan större budskap (se bara på föregående inlägg). Dock vill jag inte påstå att jag gjorde det för sakens skull.
Ett annat klassiskt drama jag kan ta upp, är det här med grupptryck. Alla har vi någon gång fallit för gruppens påtryckningar (eller?). Vi har då gjort saker för att imponera, för att vi status, för att alla andra gör så, ... för sakens skull. Det är väl typiskt, haha. Men varför gör vi allt detta? Bara för sakens skull? Genom åren som gått har jag lärt mig, och fått bekräftat för mig många gånger, att det alltid är bäst att lyssna på sig själv. Man ska inte göra som andra vill, om det inte känns bra för en själv. Sluta utföra handlingar bara för sakens skull. Vakna och lyssna på vad du själv vill. Det blir alltid bäst i slutändan.

Att göra det för sakens skull gör mig frustrerad.

I veckan hörde jag att studier har visat på att om man dricker ett glas rödvin om dagen, kan man minska risken för att få hjärt- kärlsjukdomar (tror att det var så). Jag blir häpen. Denna studie kanske har visat ett gott resultat, men vad gör det. Vi måste tänka på konsekvenserna.



Forskare kämpar för att kunna besegra sjukdomar. De gör undersökningar, studier och tester. Samtidigt kämpar samhället med andra problem; alkoholism. När forskarna säger att man ska dricka ett glad rödvin om dagen, då blir jag arg. Hur kan de säga så?! I dagens samhälle finns det många som har problem med alkoholen. De kanske inte har fått diagnosen alkoholism, men de dricker ändå för mycket. Kanske sitter de och super på helgerna, men håller sig ifrån drickandet på vardagarna. Om de då ska börja dricka ett glas vin om dagen, kan det inte bli så att de slutar med att veckans alla dagar blir som helgerna? Det handlar om vanor. Vi människor är så insatta i våra vanor, i de vardagliga rutinerna. Har man väl hamnat i en vana, är det lätt att hålla sig kvar. Dricker man tre glas vin på helgerna och ett rekommenderat intag av ett glas vin om dagen, är det lätt att dosen ökar till tre glas varje dag. Och på helgerna ökar man också sitt intag. Kanske vill man känna ruset, glömma verkligheten, när man dricker på helgerna. Om man häller i sig vin varje dag, vänjer sig kroppen. Då måste man dricka mer på helgerna, för att känna något rus. Och så kommer det fortsätta.
Kanske har man förebyggt att drabbas av allvarliga sjukdomar, men nu är man helt plötsligt sjuk på riktigt. Den sjukdomen kallas för alkoholism och är vanlig i vårt samhälle. Jag tycker det är sjukt. Ska vi öka antalet alkoholister, istället för att minska antalet?
Jag kan bara säga "Usch!" och "Fy!" till denna så kallade metod. Och "Skäms!" på er som kommit på den.

Vad tycker ni?
(Jag vet att det är lite information, men ni kanske kan dela med er av era åsikter i alla fall. Jag är nyfiken.)

Alla gör vi val i livet. Det behöver inte vara stora val, bara så enkla val som vad man ska äta till frukost. De små valen kräver inte så mycket tid och energi och vi fattar de som besluten utan större eftertanke. Med de stora besluten är det annorlunda. De kräver noga eftertanke och många dagars fundersamma timmar.
De val jag har gjort under mina snart sjutton år, har gett mig det liv jag lever idag. En fråga jag har gått och funderat på det senaste året, är om jag valde rätt gymnasium. För exakt ett år sedan var jag så nervös. Snart skulle beskedet om den preliminära intagningen till gymnasiet dimpa ner i brevlådan. Idag står jag här och jag har gjort mitt val. Jag ångrar mig, samtidigt vill jag inte spola tillbaka tiden och börja om. Den erfarenheten jag har fått det senaste halvåret, de tankar jag har bearbetat. Hade jag valt annorlunda hade jag inte varit samma människa.
Det spelar egentligen ingen roll vad vi gör för val i livet. Vi kommer alltid tvingas bemöta ondsak, hat, lycka, tårar, skratt och förvirring. Ingen väg utesluter det andra. Vi lär oss alltid något nytt, vilket beslut vi än väljer att fatta.

Här står jag idag, efter att ha gjort mina val. Jag ångrar mig, men vill inte backa tillbaka och börja om.

Vi lever i en värld där allting inte kretsar runt oss själva. Det finns så många andra människor också och de lever sina liv. Tillsammans bildar vi ett nätverk av bekantskaper, vänner, känslor, jobb, aktiviteter... Allt vävs samman till det vi kallar Verkligheten. Eftersom det är som det är, går det inte att undvika förändringar i livet. Det är inte bara vi själva som ändrar och förändras. Alla runt omkring oss råkar ut för samma sak. Livet är en kedjereaktion.
Hur mycket vi än säger emot, kommer det alltid att ske förändringar i livet -  på gott och ont. Jag tror de flesta uppskattar förändringar i tillvaron, så länge de inte är så stora. Så fort förändringar kräver mer än vanlig energi, blir det helt plötsligt jobbigt och många backar. Jag backar inte. Jag står på mig, kämpar och hoppas att jag får fram min åsikt. Jag vägrar leva i en tillvaro där jag inte kan hantera det som sker.

Hur stor förändring kan man som människa hantera? Det spelar ingen roll om man är stark psykiskt med stabila åsikter eller om man är tillbakadragen och tystlåten. Vi är alla människor som måste tackla förändringarna.
Vissa ändringar sker utan tilltro till människorna det handlar om. Vad gör man då, när man väl står utanför förändringen? Är det bara att acceptera? Nej, jag vägrar. Har folk i min närhet bestämt något utan säkra grunder, ska de i alla fall få stå sitt kast. De ska stå för sina åsikter, sitt handlande och de ska kunna hantera en jobbig Jasmine, som vägrar acceptera det som har skett. Hur hård får man då vara? Får man slå? Nej. Får man psyka? Nej. Man får bara säga sin åsikt, ifrågasätta och kräva svar. Har den påhoppade inget svar får han eller hon helt enkelt ge sig, lägga sig och återgå till det som var innan förändringen.

Tyvärr fungerar det inte så och därför står jag här idag och ser det falla samman. Man ska lyssna till sitt hjärta, men då får man inte glömma att lyssna längst in, där ens närmaste finns. Man kan inte göra saker halvdant. Gör det ordentligt eller inte alls.
Tack.

Redan som barn får man lära sig att det inte är okej att vara tjock. Man blir utstött, hackad på och man ses som "dum", fast man egentligen bara är lite större. Det är svårt när man är något annat än pinne i vårt samhälle. Har man en storlek större än medel, då är man tydligen inte värd lika mycket. Som barn är det svårt, när man inte är en Barbie i miniatyr. Kroppen är inte utvecklad och man ser ut lite hur som helst. Fötterna är stora i jämfört med övriga kroppen. Man ser tjock ut, fast man bara är ett barn.
När jag var yngre fick jag alltid höra att jag var tjock. Det var alltid fel på min kropp, det var svårt att hitta kläder och jag dög inte som jag var. Lyckligtvis hade jag några personer, som visade att det är okej att vara lite större. Det löser sig, när man blir större. Resultatet ser jag idag; jag är inte tjock, men inte heller smal som en pinne. Jag tycker om min kropp.
Bakom mig satt två ungdomar i min ålder. Den ene av dem frågade om den andre killen ville ha godis. Han fick ett nej. Anledningen var att inte fick äta godis, för då skulle hans mamma bli arg. Just det, att ens föräldrar blir arg. Varför blir de det? Man äger sin egen kropp. Visst är det bra att någon har koll på en, men man ska inte tryckas ner - speciellt inte när man är ung.
Jag tycker det är så fel att man redan som liten ska falla in i ett system, där det finns mått för vad som är okej och inte. Alla borde få se ut hur de vill, utan att dömas av samhället vi lever i. Vad är det för fel med att vara tjock eller bara lite större? Det är inget fel. Alla är lika mycket värda, alla har rätt till samma respekt.
Som ung skadas man mycket av hårda ord. Jag blev skadad och har idag, trots min goda syn på min kropp, ett kritiskt sätt att granska mina brister. Jag är rädd för att få kritik för hur jag ser ut. Jag är inte redo för tat få en smäll på käften. För det är just vad man får; en smäll på käften, en förolämpning, då man inte accepteras.
Det är tydligen inte okej att vara tjock, inte ens som barn.