Mannen ni ser på bilden, har precis varit uppe på vår tomt. Att folk fotograferar vårt hus är inget ovanligt, därför blev jag inte förvånad när han tig fram kameran. Det jag däremot blir förvånad över, är hur han hade mage att gå upp på vår tomt. Visst, vi har en grusväg som leder upp till huset, men ändå.
Jag minns klassresan i nian. Mina kompisar ville gå ner till havet - och det över en tomt! Jag nekade tvärt, men de gick ändå. Jag stod kvar, sen gick jag. Man går inte upp på andras mark, är inte det något man lär sig som stadsbo? Kanske inte, eftersom det finns få platser som folk veklingen äger.
Hur som helst så gjorde mannen ingenting. Han fotograferade bara, sen gick han vidare. Jag tar det som en komplimang. Att man fotograferar ett hus är väl ett tecken på att det är fint - eller förfallet (vilket vårt hus verkligen inte är).
Det är livet på en sommarö.

Jag ligger där om kvällen och hör lite svagt hur de andra hyresgästerna gör sig i ordning inför natten. Det spolas på toaletten och jag hör fotsteg ovanför mig. Natten är här och jag ska sova. Då ligger jag och tänker. Jag funderar på vad som kan gömmas bakom de där stängda dörrarna. Varje familj har sin historia. Varje lägenhet har en berättelse att ta del av.


Bilden tagen den 28 januari.

Det är lite kusligt att tänka sig. Tänk vad som händer i lägenheten bredvid. Det är nog inte bara kärlek och omtanke (det är det inte ens i Rickards kärleksfulla lya (Jag kan vara riktigt hemsk!)). Helt säkert finns det en i hushållet som inte mår bra, far illa och som i värsta fall blir psykiskt eller fysiskt misshandlad av sina med människor. Helt säkert finns det konflikter att lösa, problem att trassla upp och historier att dela med sig av.
När man bor i lägenhetshus (vilket jag gör lite då och då), blir de tankarna så tydliga. Aldrig kan jag tänka mig att någon här ute på ön far illa, mår dåligt och har det hemskt. Nej, för här är ett paradis. Men det faktum att även ett paradis har en orm i sig, går inte att undvika. Jag vill inte veta vad som egentligen händer i husen runt omkring mig. Därför blundar jag gärna, liksom alla andra.

Det finns en hel del bloggar skrivna av unga som väntar barn. De berör mig. Jag tycker det är så roligt att läsa om unga föräldrar. De har fått en liten bebis, en liten lycka i unga år. Jag menar inte att jag drömmer om att bli ung mamma, nej, nej. Jag funderar bara... Om jag blir gravid i unga år, kanske då jag fortfarande går på gymnasiet, då vill jag skriva om det. Inte bara för andras skull, utan också för min egen  skull. Det är så roligt att kunna gå tillbaka och minnas. Genom att skriva ner sina tankar och upplevelser, kan man återberätta tiden som gravid. Det är underbart!

Jag kan inte låta bli att tvivla. Jag vill så gärna skriva ner allt detta, om jag nu skulle bli gravid. Men jag är rädd. Det finns folk på min skola, som läser min blogg. De kommer ju garanterat få reda på nyheten - och då kommer ryktena gå. Roligt, inte alls. Jag vet inte om jag skulle kunna ta det. Kanske ska jag göra som andra bloggare har gjort; skapa en ny blogg som berättar om allt. Men nej, att vara gravid är ju en del av sig själv. Hela ens världsuppfattning ändras under de månaderna och tiden efter graviditeten. Jag vill dela med mig av mina tankar- och jag vill göra det här. Vågar jag? Jag är inte säker.
Nu är jag ju inte gravid, men jag kan inte låta bli att fundera. Vår värld är så fördomsfull,  tyvärr. Varför kan man inte bara få vara sig själv, utan att folk ska hacka på en? Det är bara en  tanke. Jag vet inte om jag skulle våga dela med mig av en så stor livshändelse - hur mycket jag än vill...

Bland dagens kvinnor (och män?) finns det många som tvivlar på sitt yttre. Det klagas på utseendet varje dag. Detta är vardag för många - även för mig. Jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig speciellt mycket om mitt yttre. Jag är naturlig och jag gillar det. Min klädstil kan diskuteras, men det viktigaste är att jag känner mig säker i den.
Många kvinnor (speciellt unga) tvivlar på att de någonsin kommer att bli älskade. Till dem vill jag säga; Alla ser vi olika ut, men en sak har vi gemensamt; vi kan alla bli älskade. Kärleken stoppas inte av stora fötter, torra läppar, gula tänder eller av utstickande ögon. Att bli älskad är inte resultatet av en fin utsida. Att bli älskad är som ett kvitto på att insidan är fin. Självklart finns det undantag (liksom med allt annat), men för det mesta är det på detta sätt. Utseendet hindrar inte kärleken. Om man älskar varandra, spelar det ingen roll hur man ser ut. Ens insida strålar genom ögonen - insidans fönster till omvärlden.
Som jag alltid brukar säga; om ens partner Ser bra ut, ska man se det som en bonus.
Vad föredrar du; att din partner har en fin insida eller en attraktiv utsida?

De flesta av oss har en förebild; en person som vi ser upp till och tar inspiration ifrån. Det kan vara en artist, skådespelare, förälder, vän, annan vuxen... Jag har många förebilder som inspirerar mig - alla på olika sätt.
Jag tycker det är viktigt att ha förebilder, just för att man har ett mål att sträva mot. En inspirationskälla som visar vägen, guidar en och som ger en trygghet. Samtidigt får man inte låsa sig vid tanken. Att ha en förebild är inte alltid positivt. Man kan lätt hamna i skiten, bara för att man ser upp till fel personer.
Förebilder kan liknas med ett facit, du vet dem som finns längst bak i matteboken. Där står svaret och i bästa fall också en uträkning. Människan är en konstig varelse, det har jag konstaterat många gånger. Inte minst när det gäller att passa in och vara som alla andra. Just det, att man vill se ut, bete sig och föra sig som någon annan, det är den enkla vägen att leva livet. Ens förebild blir till ett facit, där alla svaren finns.
Men hur blir det, då ens förebild försvinner eller på annat sätt förändras? Hur klarar man sig, när ens förebild inte längre finns? Då tappar man sin trygghet och från den gropen är det svårt att ta sig upp. Utan facit i hand blir vi ofta rädda. Människor skräms av tanken att göra fel! Vi blir blinda och undviker att se hur vi själva är. En förebild finns ju där, det är bara att göra likadant, eller?
Jag har alltid strävat efter att vara mig själv. Det har inte varit lätt alla gånger (se bara hur det har gått på gymnasiet...), men jag har alltid haft som mål att vara mig själv. Det har tagit på krafterna, det tror jag att ni förstår. Hur jag lyckats, har jag mina förebilder att tacka för. De har visat att det är okej att vara sig själv. Mina förebilder är dem som tycker om mig. De ger kärlek och då vill jag ge kärlek tillbaka.

Förebilder är en trygghet för de som inte vågar stå på egna ben. De flesta av oss är inte så starka så att vi kan klara oss helt själv. En trygghet att se upp till, är något vi alla har - även om vi inte vill erkänna det.

Vi människor är så olika. Alla har vi en egen personlighet som speglas i vårt sätt att tänka, resonera, bemöta, bedöma, handla, säga... Listan kan göras lång på alla de fronter som skiljer oss åt. Trots att vi är människor och borde fungera på samma sätt, har vi våra drag som utmärker just oss, dig och mig som personer. Detta kan ibland ställa till problem. Vi uttalar oss olika. Samma mening uppfattas olika från person till person. Ibland är det svårt att förstå varandra.
Det viktigaste för att förstå en annan människa är att man är öppen. Om man stänger in sig utan att släppa in någon annan på djupet, då är det svårt för andra att tolka en. Genom att bara vara tyst, kan man inte räkna med att folk ska förstå. Hur mycket man än hoppas på att ens omgivning ska märka, är människan inte så smart. Vi tar åt oss och bedömer efter den information vi får. När vi inget vet, tar vi heller inte skada av det.
Konversation är väldigt viktigt, för att vi ska kunna leva tillsammans. Det är samtalen som är nyckeln till att förstå och lära känna en annan människa. Om man går runt och är tyst, hur ska då andra veta vad du tänker? Ingen kan gissa sig till dina tankar, du måste själv dela med dig av dem.

Ibland har jag så svårt att förstå mig på andra människor.
Lika svårt har andra människor för att förstå mig.

Min lärare sa något väldigt bra, som jag verkligen kan hålla med om; "Det är skillnad på personligt och privat". Med det menar han att exempelvis en bild (eftersom jag nu läser Estetisk Verksamhet) kan vara personlig eller privat. Är bilden personlig har man gjort på sitt sätt och man bjuder in andra att tycka och tänka om bilden. Gör man den dock privat kan man inte släppa in någon utomstående, just för att bilden är så pass privat. Ta bara ett så enkelt exempel som ett fotografi. Att publicera en bild på sina vänner i bloggen, gör att bloggen blir privat. Om man däremot publicerar en allmän bild av umgås med vänner, kan man som läsare ta åt sig och sätta sig in i situationen. Förstår ni hur jag menar?
Det finns många bloggare, som är rädda för att hänga ut sig själva. De borde tänka på att det är skillnad på personligt och privat. Jag skriver inte ut allt i min blogg, men för det betyder det inte att min blogg inte är personlig. Jag vill skriva personligt. Jag vill att folk ska tänka på min blogg - just för att den är min, personlig och inte som alla andras. För jag är inte som alla andra. Jag är jag och jag gör det personligt.