Jag söker förtvivlat, men finner ingen tröst. Likt en hund strävar jag omkring, i hopp om att hitta någon som vill ha mig. Ingen hand finns det att hålla. Ingen famn vill sluta sig omkring med.
Det enda jag vill är att känna mig omtyckt. Men i stunder som dessa finns det ingen kärlek.
Jag står där ensam.

Det skulle vara så trevligt och alla ettor skulle ha så roligt. Men hur blir det egentligen för dem, som ständigt måste stå vid sidan av? Hur blir det för dem utan att gäng att tillhöra? Kan man hantera dessa timmar då alla skrattar och man själv ser kritiskt på sig själv?
Jag funderade länge på att gå hem. Det kändes så fegt att gå, som om jag gav upp. Men det gjorde jag inte. Jag gick för att kunna bearbeta situationen, så att jag under nästa tillfälle kan hantera känslorna bättre. Det är inte så lätt att stå vid sidan av, känna allas tomma blickar. Det känns som att alla ser mig, som att alla kollar just på mig. Men sen inser man att det inte är mig de kollar på. Kanske är det deras vän, hon som står bakom mig, som de kollar in. Inte är det mig i alla fall. Jag står där med hoppet i halsgropen. Det är på väg upp, jag känner det. Och hoppet får inte lämna mig, för då faller jag ihop på marken. Jag sväljer och sväljer, men tillslut orkar jag inte mer. Hjärtat kan inte hålla inne mycket mer och jag bestämmer mig för att gå.

Folk bortförklarar och frågar om jag inte har kompisar utanför skolan. Visst, det har jag. Men det är ingen giltig ursäkt för att inte ta tag i problemet. Alla har vi ett ansvar. Och när jag står där och tankarna vandrar, då blir jag arg. Jag har ju sagt att jag är utstött, varför kan ingen förstå?! Jag vill bara skrika, men står istället tyst. För jag vet och får det ständigt bevisat för mig; om jag berättar min situation för elever runt omkring, kommer de umgås med mig för sakens skull, för att vara snälla. Och det är just det; snällt, men det är inte ärligt. Jag är trött på att leva i en falsk värld.

Nu är jag i trygghet i ett hem, denna gång Rickards hem.