Min mamma har tränat på Friskis&Svettis i över tio år. Nu är det min tur att också börja träna där. Den största anledning till att jag har börjat träna är att idrotten i skolan inte längre ser ut som förut. Istället för att ha en bestämd lektion en gång i veckan, får vi istället boka in oss på pass som skolan håller i. Det finns pass i träningshallen, precis som förra året om man vill det, men det fick också andra aktiviteter att välja på, så som powerwalk eller yoga. Vi har dessutom fått sätta upp mål inför året och det är dem vi ska sträva mot. Jag insåg ganska tidigt i mitt funderande kring målen, att jag aldrig skulle klara att uppfylla dem med min livsstil. Jag tränar aldrig. Jag tycker inte det är roligt på grund av x antal orsaker. Men ska man nå ett mål, får man ändra på sin livsstil - i alla fall tänka utanför ramarna.

Jag har köpt ett kort på Friskis&Svettis (som mamma betalade). Tanken är att jag ska träna åtminstone en gång i veckan. Som jag ser det, kan det inte skada att vara aktiv minst en gång i veckan. Kroppen mår bra av att röra på sig. Själen känner sig också gladare efter ett träningspass. Det kände jag idag, när jag körde ett avancerat pass i Step 2. Det var svåra steg och det blev rörigt, men kul var det. Egentligen är det roligt att träna, det gäller bara att få tummen ur röven. En kick i baken skadar inte, om man vill komma igång med träningen.

Mitt mål med träningen är att min kropp ska må bättre och att jag ska tycka det är värt allt besvär med (Ja, det är besvärligt) att träna. Jag vill träna för att det är kul, inte bara för tränandes skull. Dessutom måste jag hålla kontroll på min träning. Jag vill för allt i världen inte bli en träningsnarkoman som tränar så fort tillfälle ges. Jag blev faktiskt lite rädd för mig själv, när jag satt på bussen hem idag. Tog upp schemat över anläggningarnas träningspass och kom på mig själv med att sväva iväg. Det är inte rimligt att jag åker in till stan tidigare imorgon bitti, för att träna ett pass innan skolan börjar. Jag tränade ju idag och dessutom har jag ett yoga-pass i skolan imorgon. Nej, skippa träningen och vila säger jag. Man ska inte träna ihjäl sig. Visst är det skönt, men när tränandet blir ett oersättligt adrenalin, då måste man säga stopp. Jag ska inte bli träningsnarkoman, bara träna lite mer för att må bättre.

Tränar du? Hur ofta? Vad tränar du?

Kan du plugga på helgerna?

Min första inbjudan till Facebook fick jag hösten 2006. Det är fyra år sedan. Under dessa fyra år har sajten blivit alltmer populär. Alla har Facebook! Alla utom jag (och några enstaka till). Det finns många anledningar till att jag inte har Facebook. Största anledningen är väl att jag inte ser något intresse med det. Ärligt talat bryr jag mig inte om vad "han som jag träffade på festen i fredags" åt till middag idag. Det är inte ett intressant påstående, som jag vill lägga tid och energi på att läsa. Men jag antar att det är lite som med bloggandet; ett beroende. Innan jag började blogga tyckte jag säkert likadant om bloggvärlden - och nu är jag fast.

Många tycker säkert att jag är dum i huvudet, bara för att jag inte har en profil på Facebook. Jag missar ju så mycket då! Inbjudningar till fester, senaste nytt och Facebook-världen i allmänhet. Men jag är inte intresserad. Jag kan (förhoppningsvis) ta del av mina vänners liv på ett annat sätt.
Dock har jag fått det bevisat för mig, att jag har missat en del inbjudningar till fester. Men jag gråter inte för det. Min åsikt är att om man verkligen vill att en viss person ska komma på festen, kan man likaväl bjuda in denne personligen. Får jag ingen inbjudan till den där festen som det skrivs om på Facebook, då är det tydligen inte så viktigt att just jag kommer.
Igår gjorde min vän Becka något, som verkligen fick mig att förstå vad en äkta vän är. Hon bjöd in mig till en spa-kväll på lördag. Inbjudan hade gått ut på Facebook, men eftersom jag inte är medlem där fick jag en personlig inbjudan. Det var ett så tydligt bevis på att hon ville att just jag skulle komma. Hon tänkte på mig. Verkligen något jag ska ta med mig. Jag har inte Facebook, men det ska inte betyda att jag blir bortglömd. Allting kretsar inte kring Facebook. Det finns ett liv utanför den världen. Utanför finns verkligheten.

Har du Facebook?

"Mitt i allt kommer en jobbig kund som jag helst vill kalla trög. Dessutom är kaffet slut. Typiskt. Jag som hade allt under kontroll och så blev det så här. Hade det inte kommit in nya varor till caféet hade det gått hur bra som helst."

Jag är en ganska stressad person. Tyvärr, måste jag säga. Jag vill inte vara stressad jämnt och ständigt, men jag blir lätt det. Det har dock blivit bättre. Jag har blivit bra på att släppa loss, koppla av och inte stressa upp mig i onödan. Jag övar varje dag. Varför ska jag exempelvis springa till bussen, när nästa går en kvart efteråt. Varför inte bara ta det lugnt, njuta av en skön promenad genom de fina husen och ta nästa tur istället. Ganska dumt att stressa så mycket, när man har all tid i världen. Det är bättre att spara sin energi till de stunder, då det verkligen gäller.

På jobbet kan det lätt bli stressigt. Som du läste i början av inlägget, händer det ibland alldeles för mycket för att lilla jag ska hänga med. Det känns ändå okej. Jag blir stressad just i det ögonblicket, då jag märker att min plan inte fungerade. Men den känslan rinner av mig ganska snabbt och jag blir lugn. Jag tar det i min takt, gör jobbet efter bästa förmåga och är trevlig mot kunderna. Jag gör helt enkelt mitt bästa, mer kan ingen levande själ begära. Jag tycker det fungerar bra. Eftersom det är en annan typ av stress, kan jag hantera den på ett annat sätt - på ett sätt som fungerar. Om jag bara kunde lära mig att hantera vardagsstressen på samma sätt.

LORISSALOVEBOMB om God morgon! Jobb idag.:
Men du får väl lön för det också? Låt ingen någonsin utnyttja din snällhet, var inte FÖR snäll <3

Kommentaren ovan tror jag att många kan intyga är rätt. Eller? Jag håller i alla fall med. Att utnyttja mig är inte något man ska sträva efter. Jag tål en del, men blir det för mycket har jag inga problem med att fräsa ifrån. Den största anledningen till att jag hjälper min arbetsgivare med diverse arbetsuppgifter (kör en reklamskylt ner till färjeläget, handlar...) är för att han har så himla ont i kroppen. Kan jag då underlätta, gör jag det gärna. Jag vet att det uppskattas. Och skulle det av någon anledning inte vara någon stor grej för den jag hjälper, så vet jag med mig att jag hjälper mig själv. Jag tror på att om man är snäll medvetet, så blir man tillslut snäll omedvetet. Och vem vill inte vara snäll? Det vill jag vara. Snälla människor är mycket mer omtyckta, man tycker om att umgås med snälla personer och som snäll person mår man mycket bättre. Vem vill inte vara snäll mot sina medmänniskor, frågar jag mig. Jag vill vara snäll och omtänksam, oegoistisk och en vän som alltid ställer upp.

Uppskattar inte din omgivning att du är snäll, kan du i alla fall glädjas åt att du blir en bättre människa.

När sommarlovet kommer, stannar livet upp. Paus-knappen aktiveras och jag lever i en typ av dvala. Jag kan inte riktigt förklara varför det blir så, men jag antar att det är för att vardagen inte är den samma. Jag får inte lika många intryck av världen runt omkring mig, eftersom jag mest håller mig hemma. Jag behöver inte tänka på samma sätt, eftersom vardagens jobbiga situationer inte hänger över mig. Självklart försvinner inte alla problemen, bara för att det är sommar. Men jag måste erkänna att jag ofta känner mig... fri. Jag känner mig inte fängslad i vardagens rutiner.
Bloggen är ett konkret bevis på att livet är pausat. Det blir inte lika många inlägg, som under den övriga tiden av året. Inlägg fyllda med tankar om samhället och min omgivning publiceras inte lika tätt. Och jag låter det vara så. För jag vill känna att det är sommarlov. Jag behöver få vara svag några veckor varje år, annars klarar jag inte att vara stark under de övriga veckorna. Vi behöver alla vila. Jag går i dvala under min ledighet. Låt det vara så.

Efter att jag skrev mitt inlägg om ensamhet, har jag fått flera kommentarer från personer som också har känt sig utanför. Jag är inte ensam. Det finns fler som en gång kände eller fortfarande känner som mig. Och det gör mig ledsen. För det är inte roligt att vara ensam. Man måste vara så stark, så obeskrivligt stark, för att ens orka möta det onda. För det gör ont, väldigt ont. Men jag klagar inte, det gör jag inte. Jag går upp på morgonen, tar mig till skola, lever dagen och sen hem. Och det är egentligen ingen världslig sak. Det är vardag och jag klarar av det. Men ibland blir hela situationen så tydlig. Så skrämmande tydlig. Då känns det skönt att inte vara ensam. Då känns det skönt att det kanske finns någon som förstår - i alla fall lite grann. Jag uppskattar verkligen mina läsares kommentarer. Ni är så härliga och ni gör mig så glad. Tack!

Jag är inte ensam. Du är inte ensam. Det finns alltid någon som känner nästan likadant.
Ibland känns det jobbigt och att tänka vitt hjälper inte. Då tänker jag rosa, för det är min egna färg. Det är min färg som beskriver mitt paradis. Rosa. Min värld är inte svart. Den är inte vit. Den är rosa. Min rosa.

Min älskling! (Gammal bild)

Jag är en vanlig amatörbloggare som verkligen älskar att skriva inlägg! Bloggen är en av mina största hobbies och jag är glad att jag började blogga - även om det ibland kan ta emot. Något av det viktigaste med att blogga, det är inte att skriva så många inlägg man kan med så få minuters mellanrum som möjligt. Jag ser inte bloggandet som en tävling. Visst kan jag ibland känna lite press att jag borde uppdatera. Jag vill ju inte förlora er läsare. I de stunderna försöker jag tänka förnuftigt. Jag tror och hoppas att de flesta människorna där ute i världen har insett att alla bloggare (förhoppningsvis) har ett liv utanför bloggandet. Jag har i alla fall det. Om man har insett det, tror jag också att man fortsätter kolla in på en blogg, även om den inte uppdateras en gång varannan timma.
Min taktik med bloggandet är inte att uppdatera hela tiden. Jag skriver inlägg, när jag har tid och lust. Istället har jag en annan liten strategi, för att behålla mina läsare. Jag svarar på alla kommentarer jag får (vissa undantag, om jag anser att kommentaren inte är mer än ett "Okej"). Det är mycket roligare att läsa en blogg, om man som läsare får respons på sina kommentarer. Jag tror att de som gör misstaget att inte svara på läsarnas kommenterar främst är de större bloggarna. De får så otroligt många kommenterar varje dag, att de knappt har tid att leva vid sidan av bloggen. Så ska det ju inte vara. Absolut inte! Min blogg är ju som sagt inte så stor. Jag har omkring femtio unika läsare per dag - alla kommenterar inte, men det blir ändå små dialoger fram och tillbaka med de som kommenterar. Jag tycker det är roligt och jag svarar mer än gärna på kommentarerna. Jag tror att kommunikation till sina läsare är nyckeln till en framgångsrik blogg. Vad tror du?

Mitt eventuella sommarprojekt.

Jag har fått en idé till en riktigt bra story (tror jag). Många av mina vänner börjar alltid med att planera och strukturera, innan de börjar skriva. Jag, som aldrig har lyckats slutföra en längre text, provar nu deras taktik. Min idé kräver en hel del bakgrundsfakta, listor på alla de tjugo karaktärerna som ska vara med och - inte minst - tålamod och åter tålamod. Det är något jag har brist på. Skriver jag en text, ska den vara klar imorgon, helst igår. Men så fungerar det ju inte.
Jag vill ha ett projekt i sommar. Något att skriva, bortsett från den personliga berättelsen jag påbörjade i våras. Ja, jag hör hur det låter. Ännu en gång lägger jag ett gammalt projekt åt sidan, för att börja på ett nytt. Men jag hoppas inte att det blir så denna gång. Jag vet att jag kan arbeta med två projekt samtidigt. Jag tror till och med att jag kan ha nytta av det materialet jag redan har påbörjat.
Önska mig lycka till!

Under vår livstid träffar vi många människor. Några stannar, men de flesta passerar bara förbi. Liksom vatten rinner större antalet av oss. Vi behöver inte de människorna - inte just då. Liksom sand rinner möjligheterna ur händerna på oss. Vi hinner inte med. Alla människor får inte plats i våra liv. Det är inget vi väljer. Om det uppstår vänskap eller bara en enkel bekantskap beror helt på tidpunkten. Vissa dagar i våra liv är vi mer öppna för nya vänner. Andra stunder vill vi bara vara ifred. Kanske var du deppig de där tre veckorna, men då sumpade du chansen att lära känna din stora kärlek. Kanske var du för angelägen att skaffa en pojkvän, att du i hela den där röran glömde bort att vänner också är viktiga.
Människor kommer, människor går. Tänk på alla bekantskaper som hade kunnat bli en livslång vänskap. Tänk på kärleken som aldrig blommade ut, eftersom han eller hos kom in fel. Kanske var du upptagen och redan hade en partner, när han - den som egentligen var den rätte för dig - knackade på dörren. Du öppnade, men tackade nej. Det var ju synd. Ja, för det är synd. Man passar inte ihop med alla människor och det beror på tidpunkten. Och omständigheterna. Att träffa en främling på stan slutar på ett sätt. Arbetskamraten som är så snäll, vad blir det av den relationen? Och hur blir det med han som visar sig intresserad, men som du ständigt ignorerar?

Jag funderar bara...