Jag fick en fråga av Erica; "Varför tror du inte på Gud förresten?". Jag tänkte försöka mig på att förklara det. Jag hoppas verkligen att ingen tar illa upp, för det är inte meningen. Tro är ett svårt ämne och också mycket lätt att provocera. Jag ska göra mitt bästa, för att försöka förklara. Reagerar ni på något, är det som vanligt fritt att fråga.

För det första är jag inte uppvuxen i en troende familj. Min mamma och jag har aldrig pratat om vår tro på Gud. Pappa är inte ens troende. Han har helt enkelt valt att inte tro. Själv vet jag inte. Jag har aldrig känt att jag behöver en Gud, en högre makt som bestämmer och vägleder mig. Just det; vägleder och bestämmer... Jag vill inte bli vägledd, jag vill klara mig själv. Jag hatar att känna mig styrd, jag vill kunna bestämma själv. Frihet är något livsviktigt för mig. Känner jag mig inte fri mår jag uselt. (Just så kändes det, när jag var på Ungdomsmässan i torsdags.)
Självklart är det inte bara negativt att tro på en Gud, men för mig fungerar det inte. Istället för att tro på Gud försöker jag lyssna till mitt hjärta (och nej, där inne finns inte Gud för mig, där inne finns Jag själv - jag och ingen annan). Min pappa har alltid sagt att man ska lyssna till sitt hjärta, då blir det alltid bra i slutändan. Och jag tror på honom. Jag tror på min pappa, en helt vanlig man med fel och brister.
När man pratar om Gud Fader Allsmäktig, får många det att framstå som att han är stört, bäst och vackrast. Gud är inte bäst. Om han vore bäst, skulle världen sett annorlunda ut. Jag har själv sagt det; för att uppskatta lycka måste man få känna missnöje. Men se bara på vår värld! Det finns ju flera miljoner människor som lever under hemska förhållanden. Se bara på Sverige och alla hemlösa som vandrar på stadens gator. Se på alla oskyldiga barn som blir utnyttjade, förnedrade, bortglömda... Se på vår värld och ställ det inför Gud. Jag vill inte tro, för jag vill inte straffa någon. Jag vill tro att det som sker är något vi själva orsakat. Ett barn som far illa kan självklart inte stå för det, så det finns undantag. Tar vi det hemlösa finns det säkert skäl till att de lever som de gör. Låt oss då hjälpa. Med vår egna tro och livsglöd klarar vi allt. Tillsammans är vi mäktigare än Gud.

Jag säger det igen; Tog du illa upp av inlägget var det verkligen inte min avsikt. Skriv gärna en rad. Kanske kan du sätta dit mig och få mig att ändra uppfattning. Tack.

Man passar inte ihop med alla människor här i världen. Vissa trivs man jättebra med, medan andra inte ens går att umgås med enligt din åsikt. Hur som helst gäller det att acceptera varandra - oavsett om du trivs med personen eller inte.
Jag har alltid haft som en liten "regel" att jag efter varje längre lov (sommarlov och jullov) ska ge alla en ny chans. Att en person beter sig illa brukar ofta bero på en viss omständighet. Kan man då inte förlåta är det bara man själv som förlorar på det. Man ska inte vara långsint och arg på någon bara för sakens skull. Man ska förlåt (även om det ibland kan vara väldigt svårt). Om man anstränger sig och försöker vara trevlig - trots det förflutna - går det faktiskt att trivas tillsammans. Ge en ny chans!
Jag har haft (och har fortfarande) personer på skolan som jag inte trivs speciellt bra med. Detta kan dock bli bättre - och det har jag fått bevis på. En person jag inte trivts med förut, är faktiskt helt okej att umgås med. Jag har gett denne en ny chans och det har lönat sig. Allt handlar om att anstränga sig!
Så folks; ansträng er och ge varandra nya chanser. Ni har inget att förlora på det.

Jag älskar verkligen att dansa. Det är något av det bästa jag vet! Min fritid består inte av dans... Tyvärr har det inte fallit sig så. Jag saknar det väldigt mycket, men har ändå fått acceptera att dansen inte finns med i min vardag. Trots detta kan jag inte låta bli att inspireras!


Let's Dance - kändisar får visa sina danskunskaper.

På fredagskvällarna sänds Let's Dance i Tv4, ett program som jag regelbundet följer. Tänk om jag en dag får en förfrågan om att vara med. Självklart kommer jag svara ja. Men hur ska jag lyckas med det? Först måste jag bli känd och hur blir jag det? Känd bloggerska kommer jag nog inte lyckas bli, så det får bli något annat. Men vad i så fall? Känd författare? Tv-ikon? Idrottare på hög nivå? Jag har ingen aning om hur jag ska lyckas. Som vanlig privatperson får man inte chansen att vara med. Det tycker jag är synd, men samtidigt kan jag förstå varför. Man röstar ju på sina idoler och i så fall skulle ju ingen ringa och rösta på mig, eftersom ingen vet vem jag är.

Jag drömmer. Det är inte förbjudet.

Bild från Google.

Följ ditt hjärta, låt ditt inre visa vägen. Men hur ska man gå till väga, när hjärtat är förvirrat?
Att följa sitt hjärta är det bästa. Om man lyssnar på sig själv, kommer man fram till beslut man inte trodde var möjliga att fatta. Men det är inte lätt att välja rätt, när hjärtat är förvirrat och vilset. Vad gör man med ett vilset hjärta, som varken vet vad rätt eller fel innebär? Vem ska man lyssna på, när hjärtats röst har tystnat?

Förvirring och vilsenhet, det är så det är. Denna hemska värld som består av grymhet. Ensamhet är ett vanligt begrepp i vår vardag. Över hela världen finns det ensamhet! I varje lite stad - till och med i den minsta lilla håla - finns det någon som känner sig ensam. Att känna sig bortstött och ensam, det är svårt att hantera. Ensamheten är inte lätt att komma över, när man har ett förvirrat hjärta.

 


(Bilder från Google.)

Deras liv hängs ut i media. Var enda litet snedsteg skrivs det om. De är ju bara människor precis som vi.
Michael Jackson, Lindsay Lohan och Britney Spears är bara några av många kändisar som har fått sitt privatliv skrivet om i media. Michael har fått stark kritik för sina X antal operationer. Lindsay är knarkare. Britney har fått stämpeln 'Dålig mamma', efter att hennes barn fråntogs henne. Ja, men och?! De är ju människor precis som alla andra. De gör också fel. De har också fel och brister, goda och bra sidor. Ändå skrivs det om dessa människors liv. Kanske är det något man får räkna med, när man tar del av kändislivet, men ska det vara såhär?
Att jag har denna åsikt kan bero på att jag inte alls har något intresse av att hålla mig ständigt uppdaterad om kändisarnas liv. Jag bryr mig inte. De lever sitt liv, jag lever mitt. Är jag så intresserad får jag väl ta och ringa dem. Jag tycker det är synd att deras liv har hängts ut så. Som kändis är det allt för lätt att få en stämpel. Minsta lilla bild ger STORA RUBRIKER. Jag minns för ett tag sedan, då det var stor uppståndelse om att Lindsay skulle vara lesbisk. En bild på när hon och en tjej gick och höll handen var tydligen nog med bevis, för att Lindsay skulle bli stämplad som homosexuell. Men vad gör det? Bara för att hon är känd betyder väl inte det att hon inte har rätt att ha vilken läggning hon vill. Tänk om vi "vanliga människor" skulle hängas ut så. "- Åh, två killar går och håller handen! Vi tar kort på dem. De är ju homosexuella." Med vad katten gör det. Låt de vara så. Bry dig inte, lev ditt eget liv.

Finns det någon där ute, som kan förklara varför det är så hemskt roligt att läsa skvaller om kändisarnas liv? Jag skulle så himla gärna vilja ha ett svar.
Och till er som blir upprörda eller berörs på annat sätt; kommentera och lämna ett fotspår.

Överallt tar vi till oss intryck. Var vi än befinner oss tar vi del av något nytt.
Platser, personer, uttryck och känslor får oss att minnas saker vi har varit med om. Vi blir påminda om sådant vi lagrat inom oss. Platser får oss att tänka tillbaka på tillfällen, då vi befann oss just där. Personer betyder olika mycket för oss och vi blir ständigt påminda om det. Uttryck är något som förföljer oss. Kanske sa han just precis det som din bäste vän alltid säger till dig. Och känslor, de kan vi inte styra över och just därför blir det så tydligt att de ständigt finns runt omkring oss. Allt hänger ihop. Just den platsen ger dig just den speciella känslan. Just den personen förknippar du med det uttrycket. Det är faktiskt lite kusligt. Det blir ett så tydligt bevis på att vi påverkas av allt som sker i våra liv.
Min ö är min speciella plats. Här har jag minnen, personer, uttryck och känslor som får mig att känna och vara på ett visst sätt. Alla människor har personligheter, som vi sedan minns och tar till oss. Med personerna kommer också röster, tonlägen och uttryck. Vi lär oss känna igen och förstå. När vi åter hör, då minns vi. Man hör ett uttryck, en mening, några ord, om och om igen. Till slut fastnar de där i skallen - för alltid. Senare i livet hör vi just de orden och då minns vi. Det vi minns är känsla vi en gång fick, varje gång vi hörde just de orden i just det tonläget. Vi blir påminda om det som en gång var. Om känsla är lycka, ilska, kyla eller sorg spelar ingen roll. Vi minns ändå. Obehag kommer vi inte ifrån. Skratt kan vi inte tränga undan. Det som en gång satt sig kommer alltid att sitta kvar. Det vi bevarar i våra hjärtan är det som har påverkat oss mest.

Bild från Google.

I vår värld finns det många som jag skulle vilja kalla för häxor. Ingen är perfekt, men man kan trots det visa sig mänsklig. Med häxa menar jag att man är så pass elak, att man inte förtjänar någon respekt eller uppmärksamhet. Häxor ska bli feer eller brännas på bål, så tycker jag. Alla kan vi ändra oss till det bättre. Om man försöker, då kommer man att lyckas. De som inte vill ändra sig och försöka bli en bättre människa, de ska brännas på bål. Om man inte har något intresse av att bli snäll, om man bara går runt och sårar människor, då tycker inte jag att man förtjänar det goda som livet har att erbjuda. Häxa bli till fe, eller möt eldens heta lågor.

På caset såg vi på en dokumentär om krig. Vi fick se bilder och klipp från Vietnamkriget. Massa explosioner, skrik, gråt och människor i förödelse. Jag blev skärrad. Aldrig har jag sett något liknande. Allt var bara hemskt och eländigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag kan bara beskriva dokumentären med ett ord: 'hemskt'. Efter lektionen frös jag och skakade, kanske bieffekter av att jag kände mig skärrad.
Vad är okej att visa i skolan? Finns et några regler för vad man får visa och inte? Visst, vi har ett case där vi ska analysera nyheter och media, men är det okej att visa denna dokumentär? Är det något jag helt enkelt får acceptera eller kan jag säga emot? Måste man sitta på lektionen eller får man gå ifrån om man har en bra anledning?
Att se dokumentärer är väl okej. Det är ju en del av undervisningen. Något som dock inte är okej är att visa skräckfilmer, just för att man ska lära sig ett modernt språk. Detta hände mig i nian. Jag är fortfarande väldigt besviken på läraren, för att hon visade den för oss. Jag som är så otroligt mörkrädd tog verkligen illa upp och tänker på filmen och dess obehagliga scener än idag. Ett minne som kommer ta lång tid att bryta ner...

Det har hänt ett antal gånger nu. Man står för sin åsikt, yttrar sig på ett visst sätt och får en kommentar för det man har gjort. Jag gillar kommentarer, jag gillar att diskutera med andra. Men jag tappar intresset för att ens bry mig, när kommentarerna är skrivna på ett barnsligt sätt. Visst, alla kanske inte kan stava perfekt, men man kan väl ändå använda ett hyfsat spårk. Jag står för mina åsikter och för mina handlingar. Har personerna i fråga svårt att stå för det de har gjort, då är det hans eller hennes problem. Vill de avreagera sig genom att skriva en kommentar här i bloggen, så fine. Det är bara personen i fråga som skämmer ut sig.
När jag kommenterar skriva jag mitt namn och min åsikt tydligt. Jag står för det jag tycker.
Tack.

Jasmine