Face your memories
Friluftsdagar är inte någon hit enligt mig, men det är bara att göra. Skönt att slippa lektionerna, så jag antar att jag ska njuta. Vi ska spela beachvolly. Det väcker minnen. Hallen som vi ska vara i har jag varit i förut. Inte med min gymnasieskolan. Under högstadietiden hade vi ofta lagdagar där. Jag tyckte det var ganska kul faktiskt. Och nu måste jag väcka upp minnen. Jag står mellan två livskapitel. Jag har precis börjat på ett nytt och ännu inte hunnit smälta att det andra kapitlet redan är läst. Jag vet att jag klarar det, inte så jag menar. Men minnen, de kan man inte förneka. Antingen är det ingen fara alls, eller så kommer allting bara rasa samman. Rasa? Nej, kanske inte... men det kommer kanske bli tufft. Varje dag tvingas man bemöta och acceptera sina minnen, sitt inre. Men idag är det speciellt. Idag är det en annan dag. Idag har jag inte tryggheten jag hade då. För några månader sen förlorade jag den trygghet jag hade. Mina tryggheter lämnade mig och jag hann aldrig finna nya.
Today: Face your memories...
Kram
Kommentar till inlägg
På blogg.se förstasida såg jag detta inlägg. Det blev en lång kommentar från min sida, så jag belsutar mig, för att publicera mitt svar också i min blogg:
Jag delar inte din åsikt om att det är själviskt att ta livet av sig. När man tar sitt liv, kan det vara den sista utvägen. Kanske har ens nära och kära skadat en för mycket. Man kanske är helt ensam i denna stora värld.
Bara för att man tar livet av sig, betyder inte det att man bara tänker på sig själv. Man har säkert en anledning att ta sitt liv. Det kan ju vara så, att man inte vill vara till problem för andra. Man kanske känner att man bara är i vägen och väljer då att försvinna för alltid.
Om man ringer till en vän eller till en familjemdel, så tror jag att det är ett sista rop på hjälp. De vill höra att ens nära älskar en. De vill känna sig omtyckta. Precis som det finns många, som har tagit livet av sig, finns det säkert en hel del människor, som också blivit räddade i sista stund.
Att ta livet av sig är ens egna beslut.
Tack.
Gå gärna in och läs inlägget. Kanske har du något att säga om saken.
Vad tycker du om min åsikt?
/Jasmine
Att njuta av varje ögonblick
Man ska njuta av varje sekund, varje minut, varje ögonblick, men hur lätt är det? Det känns som att jag inte tar vara på tiden. Jag njuter i fulla drag, men njuter jag verkligen av allt? Jag hoppas att jag har lärt mig att uppskatta tiden med min älskling, men... Jag vill njuta mer, men vet inte om jag kan. Finns det en gräns för hur mycket man kan njuta, hur mycket underbar energi man kan ta till sig? Jag vill verkligen njuta av livet, men ibland känns det som att det tar stopp.
Jasmine
Bloggar inspirerar
Idag har jag kollat in bloggen 15 år och tvillingmamma. Jag får en underlig känsla inom mig. Bloggerskan blev gravid med tvillingar, när hon var 15 år. Hon valde att behålla barnet och i hennes blogg får man följa henne på vägen. Idag har hon tvillingar - en flick och en pojke. Jag känner verkligen hennes lycka, då jag läser hennes blogg. Hon inspirerar mig. Hur? Nej, jag kanske inte vill ha barn, men hon får mig att fundera. Tanken på att jag kanske blir gravid i unga år har alltid funnits. Jag älskar Rickard... och kanske går vårt förhållande till den nivån. Jag och Rickard började vår relation som främlingar, men blev väldigt snabbt vänner. Vi träffades ett halvår efter att vi först fick kontakten. Då blev vi också ihop. Vi har varit ihop i över ett år. Det känns väldigt overkligt. Samtidigt känns det härligt. Jag känner mig inte ensam, jag vet att jag duger. Rickard älskar mig för den jag är och det visar han väldigt bra. Rickard har tankar på att flytta ner till mig. Eller det är inte bara tankar... Han letar jobb och när han lyckats få ett, ska han söka lägenhet. Planerna är inte längre tankar, de är verklighet. Men än har vi inte nått vårt mål. Men vi försöker. När Rickard flyttar ner hit, då kommer vårt förhållande upp till en ny nivå. Och kanske kan vi komma längre? Kanske flyttar vi ihop, gifter oss, skaffar barn, får barnbarn och lever tillsammans tills döden skiljer oss åt? Det är bara tankar. Jag vet inte.
Men när jag läser bloggen, om en 15-åriga tjejen, som blev gravid med tvillingar och valde att föda barnet... då börjar jag tänka. Jag kan inte låta bli att gå in i mig själv. Om jag skulle bli gravid nu, hur skulle allt bli då? Skulle jag välja att föda barnet? Skulle Rickard vilja att jag behåller eller tar bort den lilla människan, som finns i min mage? Hur skulle familj, släkt och vänner reagera? Hur väljer man det? Pappa säger alltid att man ska gå på magkänslan, men... Gäller det även här? Jag vet inte.
När jag läser hennes blogg börjar jag tänka. Jag börjar tänka på allt; mitt liv, framtiden, kärlek, relationer, barn... mig själv. Det är mycket känslor som bubblar upp till ytan. Man kan inte se det på utsidan, men inom mig kommer frågorna fram. Det är kanske bra att man får läsa om andra, som har klarat det? Ifall man en dag hamnar där själv, då vet man att man inte är ensam.
Om jag nu skulle bli gravid i tidig ålder (eller om något annat stort skulle hända i mitt liv), borde jag skaffa en särskild blogg för det, eller ska jag fortsätta skriva i denna? Vad tycker ni?
(Kom ihåg att detta bara är tankar, ni behöver inte vara oroliga.)
/Jasmine
Att välja sina strider
Att välja sina strider. Ja, det är nog ett bra tips, om man inte vill hamna utanför. Alla strider är inte värda att ta. Ibland får man helt enkelt acceptera läget. Ingen är perfekt. Varför ska man då hacka, så fort någon gör minsta lilla misstag?
Jag försökte få kontakt med F idag, men det gick inte vidare bra. Efter att jag berättat vad som hände för några i klassen, kände jag mig inte så upprörd, som jag först hade trott. Jag insåg då, att denna strid kanske inte är värd att ta. Det var ju endast ett tillfälle. Om det händer igen, då bör jag ta upp det med henne.
Jag har alltså beslutat mig, för att ge upp den här striden, låta det passera och gå vidare.
/Jasmine
Nummer utlämnat
Min otroligt omoderna mobil... men den fungerar än så länge. (a)
Sent igår kväll, vid midnatt, fick jag ett samtal från 'Okänd'. Hon sa att hon hette Clara (ganska säker på att det är hon, som kommenterade två av mina inlägg sent i natt). Vem är hon? Varför ringde hon till mig? Hon sa att hon hade fått numret av F i min klass. Ursäkta? Varför har F lämnat ut mitt nummer till henne? (Varför jag gav mitt nummer till F från första början, var för att vi behövde hålla kontakten inför ett arbete.) Jag har bara lämnat ut mitt nummer till... jag tror att det är fyra personer i klassen. Tydligen lämnade jag ut det till fel person... Ja, den här Clara då, hon visste en hel del om mig. Har F berättat? Hon har tydligen varit inne och läst min blogg. När hon nämnde det, blev jag chockad. Hur många på min skola vet egentligen om den?? Hur sprider sig allt? Herregud. Hon visste också att jag har pojkvän i Stockholm. Hm... Det är kanske inte lika svårt att ta reda på. Vi satt och pratade om det - jag och några från klassen. Alla var dock delaktiga, för efter det samtalet, tror jag att alla i min klass vet om hur det ligger till. Men Clara? Jag fattar ingenting. Hon går dessutom i tvåan! Jag har inga kopplingar till henne överhuvudtaget.
Nyfiken i en strut var hon. Frågade mig vem jag tyckte sämst om i klassen. Vad svarar man på det? Jag är ofta ganska ärlig och säger lätt fel saker, men i natt lyckades jag nog säga rätt. Jag sa som det var, men slutade med att jag idag tycker om denna människa, som jag först var lite mindre förtjust i. Jag slår vad om, att detta kommer vara ute bland folk imon.
Aha, vad gör man nu? Mitt nummer är ute på vift bland okända människor. Jag orkar inte med att folk ringer mig sent på kvällen och bara dö-pratar. Dessutom känner jag dem inte. Hm...
Frågor att besvara:
- Varför ringde Clara till mig?
- Vad ville hon?
- Hur kommer det sig, att hon fick numret av F?
- Varför lämnade F ut mitt nummer?
- Kan jag lita på F i fortsättningen?
I min värld (och nu vill jag inte att någon hånar detta, för då blir jag faktiskt besviken på dig - på just dig som kommenterar (Självklart får du tycka, men inte idag.)) är det självklart att man inte lämnar ut andras nummer - och särskilt inte till en person, som inte känner ägaren till numret. Självklart kan man lämna vidare numret, om personen i fråga behöver det, men... Hallå? Jag fattar inte vad detta handlar om.
Jag vet att detta kommer bli min död. Kanske är detta onödigt att ta upp, men jag gillar verkligen inte att folk lämnar ut mitt nummer. Imon ska jag ta tag i detta, berätta för F och be att hon slutar med detta. Jag lär väl bli ännu mer utstött, men jag tänker inte acceptera hennes beteende.
Tack för mig.
/Jasmine
Viktigt med kläder?
Måste man vara som alla andra? Är det fel att vara sig själv?
Är det verkligen så viktigt med kläder? Måste man ha de rätta kläderna - den rätta stilen - för att bli accepterad?
Jag kan verkligen inte förstå, hur man kan döma en annan människa på hans eller hennes kläder. För det är väl det de gör, eller? Om jag inte går runt i likadana kläder som alla andra, betyder det att jag är dum i huvudet, att jag är otrevlig och inte är värd att lägga märket till? Finns det verkligen människor, som är så blinda, att de inte ser människan bakom allt smink och alla kläder av olika märken?
Om de flesta eleverna på Vittra inte ser verkligheten och vår världs alla sidor, kommer jag då passa in? Är Vittra skolan för de blinda, som inte ser världen vi lever i? Jag trodde Vittra stod för verkligheten, möjligheter och olika individer. Kanske hade jag fel...
Gymnasietänk
Jag ser faktiskt fram emot att börja på gymnasiet. Det nya sätten att lära sig på, nytt folk och ny erfarenhet väntar. Det som oroar mig nu är mitt förflutna. Kommer jag någonsin att träffa mina gamla vänner från nian? Vissa av dem kommer jag nog träffa, men inte alla. Hur ofta kommer vi ses? Vår relation kommer antagligen bli sämre, men frågan är hur mycket. Jag vill gärna ha kvar mina vänner, men hur enkelt är det, när allt är nytt, när hela livet byter riktning?
Rickard sa till mig att jag ska vara mig själv. Jag vet att man inte ska vara någon annan än sig själv, för då blir det fel, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig...
Under alla sommrar, som varat mellan åren på högstadiet, har jag alltid försökt ändra en sämre punkt med mig själv. Denna sommaren har jag bara... levt. Jag har njutit av så mycket och knappt haft en ledig dag. Att förbättra något med mig själv, har inte varit aktuellt. Istället har jag bearbetat alla tankar och känslor inför gymnasiet, som väntar i höst. Kommer jag klara allt det nya? Finns det någon som kommer stötta mig? Kommer jag bli omtyckt eller bli lämnad utanför? Hur många killar respektive tjejer kommer det att vara i min klass? Vad händer första dagen? Vad ska man ha på sig? Hur viktiga är kläderna? Blir man dömd? Vad bör man ha och inte ha? Ja, det är tusen frågar utöver dessa...
Det kommer gå bra, men... Jag kan inte låta bli att vara orolig.
//Jasmine
Ta konsekvenserna av din handling
Jag säger som jag brukar; man får ta konsekvenserna av sin handling. Det finns anledning till varför vi inte bad Backi följa med. Så som han har betett sig mot oss, har resulterat till att vi inte har en så bra relation till honom. Jag ska inte nämna allt han har gjort, men en liten del kan jag förklara.
Jag, William, Joseph, Backi, Johan, Oscar och Alexandra umgicks mycket i åttan och början av nian. Sista terminen i grundskolan valde Backi att umgås med annat folk. Fine. Gör som du vill. Enligt mig var han alltid välkommen in i gruppen, när han ville. Det blev dock inte riktigt så. Han drog sig mer och mer ifrån oss. Han valde att lämna gruppen, för att träffa andra människor.
Jag gjorde det samma under min tid på högstadiet. I sexan var jag med tjejerna. I mina ögon var det så det var. Tjejerna umgicks inte med killarna. Den tanken är jag inte stolt över... I sjuan stod jag mellan två grupper; tjejernas grupp, där jag ännu inte funnit min plats, eller med killarna, där jag trivdes. Vad skulle jag välja? I åttan drog jag mig mer och mer in i gruppen med killarna. Den passade mig bra. Jag kände mig välkommen och omtyckt där. Jag tog konsekvenserna av mitt handlande och har därför idag inte samma relation till tjejerna, som jag hade då. Helt ärligt talat har jag faktiskt ingen relation till tjejerna. Vi gick i samma klass - and that's it.
Därför menar jag att även Backi får ta konsekvenserna av det han har gjort. Man kan inte räkna med att bli medbjuden, om man inte längre umgås med folket i fråga. Det finns många bevis på det. Ska man ha fest bjuder man inte alla man känner, utan oftast dem som står en nära.
Hoppas att Backi har fått svar på sina frågor. Han får gärna kommentera och fortsätta diskussionen, om han vill det.
Till er andra hoppas jag att ni förstår hur viktigt det är att ta vara på sina vänner. Rätt som det är, så försvinner dem. Visa dem hur mycket de betyder för dig, hur mycket du tycker om dem.
Jag älskar mina vänner - väldigt mycket!
Tack för ordet.
Kärlek och Stark vänskap
En utsträckt hand kan betyda mer än man tror...
Jag minns för ett och ett halvt år sedan... Jag hade ränt efter en kille i snart två år. Inte lämpligt alls! Försökt hade jag gjort, men inte lyckats glömma honom. Men så beslutade jag mig för sista gången, att jag skulle ge upp. Varför försöka få en kille, som inte är intresserad av en? Ja, jag tog steget och släppte honom. Det var tungt, jag var kär, men beslutet var taget. Som så många andra tjejer (och kanske killar också?) ville jag har en pojkvän. Men varför ville jag det? Var det för att känna mig tillräcklig, omtyckt och speciell? Jag vet inte exakt, men jag har mina aningar. När jag beslutade mig, för att glömma killen, beslutade jag mig också, för att sluta leta efter en lämplig pojkvän. 'Det kommer väl...', tänkte jag. Och det gjorde det. För ett och ett halvt år sedan fick jag kontakt med Rickard. För snart ett år sedan träffades vi för första gången. Jag och Rickard har varit ihop i över 10 månader!
Hur kommer det sig då, att jag och min pojkvän har hållit ihop så länge? Vår relation är inte bara som ett kärlekspar. Jag ser på vår relation också från den vänskapliga sidan. För mig är Rickard en underbart nära vän. Är personkemin mellan oss så pass bra eller beror vår starka relation på flera omständigheter? Kan det vara så, att Rickard kom in i mitt liv under rätt tidpunkt? Kan det vara så, att jag kände mig trygg hos honom, för att jag var ute efter en trygg famn?
Jag vet inte vad som spelat in och hur det kommer sig, att mitt förhållande till Rickard blivit så starkt. Det är en fråga... med många möjliga svar.
Hur ser du på saken?
Beror det bara på personkemi?
Finns det andra faktorer som spelar in? I så fall vilka?
Har du varit med om, att en person kom in i ditt liv under rätt omständigheter?
Berätta mer är gärna!
Kram
Jasmine
Respektlösa Bloggare
Det är lätt att bara skriva några ord, som inte är menat illa... men som blir till något negativt.
Det finns många bloggare som vill göra reklam för sina bloggar. Deras taktik är att gå in på en blogg och lämna en kommentar som "Haft en bra dag?", "Allt bra?", " Fin blogg du har." eller klassikern "Jag har en tävling, gå in på min blogg". Visst, jag förstår om man vill marknadsföra sin sida, men tänk innan är ni snälla. Detta är inte bara något jag varit med om, utan jag ser det också i andras bloggar...
Man skriver ett inlägg om hur dåligt man mår, hur hemsk dagen har varit eller att man är allmänt nere. Att man då får kommentaren "Haft en bra dag?" gör i alla fall mig väldigt ledsen. Det är ju ett bevis på att personen som kommenterat inte har läst inlägget, utan bara är ute efter fler läsare, Fy! Det är respektlöst. Marknadsföring inom rimliga gränser tack.
Så till alla bloggare, som vill göra reklam:
Tänk på vad ni skriver. Vissa inlägg bör man inte kommentera, om man inte läst dem innan. Ska du lämna en "reklam-kommentar", gör det i ett passande inlägg eller låt bli!
Kan ju säga att jag själv inte är ute efter reklam. Jag kommenterar inlägg som jag tycker är intressanta. På så sätt lämnar jag ju ett spår, men på ett - enligt mig - respekterat sätt.
Tack för ordet.
P.S Får jag en kommentar på min blogg, som inte har med något som helst att göra (som till exempel ovanstående förlag), tas den bort så fort jag ser den.
Varför AvslutningsTårar?
Inför avslutningen känns allting så konstigt. Jag vet helt säkert att jag kommer gråta sista tiden i skolan. Det är inte det att jag kommer lämna klasskamraterna, för vi kommer ju ses igen. Men... Det är just klassen i sig, som jag kommer sakna. När jag började i klassen, sökte jag efter trygghet - och fann den. Nu måste jag lämna min trygga värld och bege mig ut i världen på egna ben. Kanske finner jag åter trygghet, men om inte? Jag är rädd för det som väntar. Jag är rädd att mista allt jag har.
Redan nu har jag märkt att jag gått miste om mycket, men det är helt enkelt något jag måste acceptera. Man kan inte få allt, så det kanske är mer än rätt att jag inte får även detta. Jag måste låta någon annan få, lära mig att ge till en annan människa.
Jag är väldigt glad att jag fått det jag nu har - även om det inte är allt. Det gäller att gå vidare, trots att man inte känner sig lika trygg som förut.
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
(Av Ted och Kenneth Gärdestad)
Tryggheten är en plats, där man inte behöver vara rädd.
Lite njutning
Hur många i världen är det egentligen som njuter av tillvaron? Jag kan ju inte vara den enda, som njuter av det lilla...
Här sitter man nu på altanen. Datorn har jag framför mig och i knäet ligger en tvåhundra- grammare Frukt & Mandel. Är det inte konstigt, vad det lilla kan göra?
Jag njuter i fulla drag. Att skapa ord genom att trycka ner tangenterna. Chokladen smakar så gott i munnen. Det är sommar. Solen har precis försvunnit bakom berget, men värmen finns kvar i luften. Som sällskap har jag en mås, som envist försöker dra på en daggmask ur gräsmattan.
Ibland är livet underbart. Lyckas man hitta de där små ögonblicken av njutning, då kan livet faktiskt vara värt att leva.
... som envist försöker dra på en daggmask ur gräsmattan.
Tack för ordet.
Stress inför betygen?
Av egen erfarenhet kan jag säga att det är påfrestande. Man klarar nog att studera mycket och få bra betyg på proven, men samtidigt är jag säker på att psyket inte alltid hänger med. Skolan är ju inte det enda i livet. Man lever ju också. Det är inte bara skolan som kräver energi. Man ska orka ta sig till och från skolan samtidigt som övriga världen snurrar runt omkring en. Det är jobbigt, men det går.
Jag kände redan första terminen, att jag ville ta det lugnt. Jag valde att de första betygen jag fick skulle bli mitt utgångsläge. Jag ville veta var jag låg, så att jag kunde utgå från en start och sedan satsa på ett mål. Jag tycker min taktik fungerade väldigt bra. Jag fick en start och satsade allt eftersom på mål jag ville uppnå.
Jag har aldrig känt mig stressad eller pressad. Det kanske låter som himmelriket och jag tror jag har känt det så också. Jag pressade inte mig själv, när min kropp sa till. Under de senaste två åren har min kropp ofta sagt till att jag behöver vila och koppla bort tankarna. Jag tror jag gjorde rätt i att skita i allt ibland. Läxor har man alltid och de finns alltid nya uppdrag att ta sig an. Med lite planering, god studieteknik (vilket jag fortfarande inte har hittat en som passar mig) och stöd från omgivningen klarar man sig fint. Man behöver inte vara bäst i allt! Jag vet att man som elev vill prestera bra, för att ens föräldrar ska känna sig stolt över en, men hur mycket kan det begära? Det är ju inte de som ska lära sig allt, de som ska plugga, göra prov och sitta på lektioner, som ibland inte intresserar en. Det är bara en själv, som kan avgöra vilket tempo man vill studera i. Kroppen säger till, så lyssna på den. Jag har ibland ingen lust alls och vill bara ligga och slappa vid teven. Vissa dagar känner jag motsatsen och vill lära läsa mina läxor.
Ta vara på alla tillfällen, du behöver dem alla!
Tack för ordet.
Kommentar på abort
Först vill jag tacka Becka för ett intressant inlägg.
Jag kan hålla med henne på vissa punkter.
(För din egen skull är det bäst att du läser hennes inlägg, innan du börjar läsa mitt.)
Abort ska inte användas som ett preventivmedel, det är helt fel! Dessutom kostar det mycket mer att genomföra en abort, än att köpa en kondom för 5-10 kr. Onödiga utgifter kallar jag det!
Jag har också funderat på, hur man gör om graviditeten beror på en våldtäckt. Jag tycker att abort ska vara tillåtet, men inom rimliga gränser. Att få ett oönskat barn med en man man inte älskar, inte ens känner, ger all rätt till abort, eller?
Om man då ljuger om en våldtäckt, då blir jag bara arg... det är nog det enda jag har att säga om den saken.
Att man genomför en abort, beroende på vilket kön det är... Mamman eller pappan är ju inte friska! Vill man ha barn, kan man ju inte välja vilket kön det ska ha. Visst kan man ha "små önskemål", men är man en så dålig förälder att man inte accepterar sitt barns kön... då ska man inte ha barn. Idiot kallar jag dem!!!
Om man blir gravid, när man är under 15 år, kan det bero på många faktorer;
- Kanske är du oförsiktig?
- Kondomen kanske sprack?
- Du kanske inte ens ville?
... när ska det då vara okej, att genomföra en abort?
Och vem är det som bestämmer? Är det ens föräldrar, som bestämmer detta tills det att man är 18 år?
Blir jag gravid nu, när jag är 16 år, då tycker jag att jag ska ta beslutet själv. Ingen ska tvinga mig till något. Ingen ska gräva i min kropp, utan min tillåtelse. Jag är människa, precis som alla andra!
Vilka åsikter har ni om saken?
Vatten, mat & elektricitet
Efter lite avslappning vid datorn, en härlig dusch och gott potatismos med falukorv är jag nu tillfredsställd. Är det konstigt att uppskatta så små saker som att ha tillgång till elektricitet, rent vatten och mat på bordet? Och är det så små saker? Alla världens barn och vuxna har ju inte tillgång till något så självklart som rent vatten. Tänk att många i världen inte ens har vatten att dricka. Mat har de inte heller. Elektricitet är ren lyx!
Under ytan finns så mycket mer...
Vattentillgång i världen är stor, men bara någon hundradel är sötvatten. Dessutom är mycket av de söta vattnet "fast" i glaciärerna vid polerna. Hur ska vi då göra, för att ge hela världen rent vatten?
Mat har alla, eller? Nej, det är inte så. På vår levnadsyta - Jorden, Tellus - finns det mat till alla. Tyvärr får inte alla del av tillgångarna. Detta beror dels på att resurserna inte finns överallt i världen och att maten då måste fraktas till vissa hörn. En annan faktor är att rika länder, så som Sverige, har överflödigt med mat. Hur mycket är det egentligen som slängs varje kväll, då butiker som 7-eleven stänger och inte har fått sålt alla inköpta varor? Maten kunde har kommit bättre till användning i fattiga länder. I skolan matsal har man alltid fått höra uttrycket; "Tänk på de fattiga barnen i Afrika!". Hallå!!! Reagera! Skärpning Sveriges barn! Ni kan göra nytta genom att tänka er för. Släng inte maten, bara för att ni "råkade ta för mycket". Är upp det ni tagit åt er. Jag måste också motsäga mig själv, för jag vet hur det kan vara. Bambatanterna ((för de som inte förstår göteborgska) =personalen i matsalen) lassar alltid på för mycket. Hur i hela friden ska man orka äta upp? De lägger inte alltid på 'för mycket', men gillar man inte maten, då är det lilla redan tillräckligt.
Hur ska man då lösa dessa problem?
Kom med dina åsikter och påverka andra.
Tack för ordet.
Bert Karlssons Image
Bert Karlsson.
Bert Karlsson är en av kändisarna, som sitter i juryn i underhållnings-programmet Talang 2009. Jag gillar verkligen inte hans sätt att se på artisterna, som kommer och försöker leverera. Han nervärderar de som han inte gillar. Självklart får man ha åsikter, men frågan är hur man uttrycker dem. Är det rätt att trycka ner någon, bara för att man har det som sin image? Vad är tillåtet och vad bör man inte acceptera? Visst, det är hans sätt att framstå som kändis, men till vilket pris? Jag är säker på att många av de som blir nertryckta, mår väldigt dåligt om det. Eller rättare sagt; de vet hur det ligger till, men tar ändå åt sig. Människan är sådan. Även om kritiken inte är riktad direkt mot en, så tar man det ändå personligt.
Bert visar inte sin bästa sida. Eller kanske är det hans bästa sida, när det kommer till hans image som kändis? När det är snygga tjejer som sjunger, strippar (Ja, det har ju hänt!) eller uppträder i allmänhet, då sitter Bert Karlsson alltid tillbakalutad med ett leende. Varför? Ska man döma honom som en kåt man?
Pappa håller inte med mig...
Vad har du för åsikt om den här saken?
Tack för ordet.
Min kropp
Jag är faktiskt nöjd med min kropp. Ett inlägg på Amanda Falk's Blogg fick mig att tänka. Hon skriver om ett problem hon har i omklädningsrummet. Jag beskrev mitt problem: Jag har ju inte så stor rumpa, vilket gör att byxor inte sitter snyggt på mig. Det veckar sig precis under rumpan. Inte speciellt snyggt. Samtidigt tror jag inte någon kollar där. Eller?
Det finns väldigt många människor i världen, där större delen är kvinnor, som inte trivs med sin kropp. Det är synd. Enligt mig är alla snygga på sitt sätt. Visst kan jag tycka att en kille faller mig i smaken, medan en annan inte gör det, men alla ser ändå bra ut. Ingen är ful. Alla är vackra på sitt egna lilla sätt.
Sedan jag träffade Rickard, har jag sakta, men säkert insett, att jag ser bra ut. Min kropp duger som den är. Jag är verkligen tacksam, för att Rickard hjälpt mig inse det. Jag tror alla från början är väldigt nöjda med sin kropp. Samhället gör att synen ändras. När man ser smala, "vackra" modeller, då är det lätt att jämföra sig själv med dem. Varför? Jo, för man vill passa in. Är man inte på ett visst sätt. Ser man inte ut som alla andra, då är det svårt att bli 'respekterad'. Men hallå? Folket, vad är det med oss!? Hur kan vi inte respektera andra människor? Jag erkänner att jag inte har lika stor respekt för människor, som enligt mig beter sig illa. Det är dock inte det detta handlar om. Detta handlar om att man ibland inte blir accepterad för sitt utseende. Man får redan som barn klart för sig, om man duger eller inte. Man diskuterar vem man tycker är snygg, men som är sötast, men varför gör man detta? Hm... Jag känner att jag börjar tappa tråden här... Det är bara så lätt att döma efter ett utseende. Alla borde tänka på att se insidan och inte det som visas för samhället. Alla är vi innerst inne goda. Alla är vi innerst inne vackra.
Alla där ute: Ni är Vackra!
Alkohol i unga år
I dagens samhälle är det många unga som dricker. Hur kommer det sig? Vad är det som gör att alkoholen hamnat i händerna på den yngre generationen? Vem köper ut? Finns det föräldrar som inte sätter gränser? Behöver man sätta gränser? Jag tror aldrig jag haft den diskussionen hemma. Den har inte behövts. Hoppas att jag inte behöver ta den heller. Alla klarar ju olika mycket och jag vill inte riskera att dricka mig redlöst full. Varför dricker man? Många anser att man slappnar av mer. Själv vet jag inte. Jag skulle nog behöva slappna av, men alkohol är helt säkert inte det bästa sättet. Det kanske funkar, men jag tänker inte riskera min kropps hälsa. Människans organ är inte gjorde för att ta hand om spriten. Visst, kroppen renar, men till vilket pris?
Att dricka vi 15 års ålder är inte något jag rekommenderar. Varför gör man det? Vad är meningen med att få i sig alkoholhaltig dryck?
Min åsikt kommer säkert ha ändrats inom ett år, men jag hoppas då att jag vet att jag gjort fel. Som vuxen hoppas jag att spriten inte blir en flyktväg för mig. Hur gör man för att undvika att dricka för mycket, när man blir äldre? Jag tror de flesta har fått i sig för mycket, åtminstone en gång i livet. Jag hoppas att alla lärt sig något av det. Och har de inte lärt sig än, så kommer de lära sig av varje misstag, varje gång de blir för påverkade.
Tack för ordet.
Insatt i en persons liv
Mamma skrev ut ett utdrag ur min blogg och visade det för mormor. Min mammas mammas kommentar var att jag lämnar ut mig själv för mycket. Vad tycker DU om den saken? Jag tycker inte jag lämnar ut mig. Jag berättar om mitt liv, det som kretsar runt omkring mig. Jag berättar om den verklighet vi lever i, men från mitt perspektiv. Är det fel?
Jag anser att om man läser en blogg, frågar om någons liv eller helt enkelt väljer att vara en del av en annans liv, då får man ta konsekvenserna. Det finns ingen i denna värld, som mår bra hela tiden. Alla har olika syn på livet. En del är positiva och tar allt med en klackspark. Det kan vara skönt att bara låta bli att bry sig, tro att allt löser sig, men så är inte alltid fallet. Det finns personer som anser att det lilla motstånd man ibland möter, är som att springa ett maratonlopp - jättejobbigt! Alla har olika syn på saker och ting. Att en person tycker att det är jobbigt, när teven inte vill som man själv, när bussen inte kommer eller när middagen bränns, det behöver inte betyda att personen är en svag jävel, som inte klarar någonting. Tvärtom kan det vara så att personen i fråga har gått igenom mycket och just för tillfället kanske inte orkar med dessa små motgångar.
Nu känner jag att jag kommit ifrån ämnet lite...
För- och nackdelar med att vara insatt i någons liv:
Man har chans att hjälpa, om personen låter en göra det. Man lär sig av varandra. Varför inte ta chansen och lyssna på den andre, så att man själv kanske kan undvika att göra samma snedsteg.
Du får ju veta hur personen mår, vilket kan göra dig glad eller ledsen. Mår personen bra blir man glad för honom eller henne, eller hur? Mår individen dåligt, mår man själv lite sämre. Det behöver inte betyda att man blir jätteledsen och börjar gråta och känner sig misslyckad, men man blir ju orolig. Det gäller att ge och ta i alla relationer... Jag hjälper dig, när du mår dåligt. Då hoppas jag att du finns där för mig, när jag har det svårt. Det är väl ganska bra?
Så en sammanfattning:
Väljer du att ta del av någons liv, då får du se både de bra och goda stunderna. Lär dig leva med det, annars får du helt enkelt låta bli att bry dig. Jag skriver inte allt här i bloggen. Precis som alla andra har jag hemligheter, som ingen annan vet. Men det jag skriver här, det är allt mellan himmel och jord. Jag skriver om jag mår dåligt och det är du som får läsa det. Tycker du inte om det? Läs inte då.
Ett väldigt rörigt inlägg, men det är som sagt bara tankar...
Tack.
Din åsikt får du görna lämna.
Se också Personligt.
